Jag vill berätta alit, sade han; men först
måste vi stoppa våra pipor.
Så skedde äfven och en biåaktig, sromatisk rök
böljade snart genom rummet. (Forts. följer.)
— Assisdomstolen i Paris har den 28 sistl.
Mars afdömt en tryckfrihetsprocess, hvars utgång vi-
sår, alt tanken, eller åtminstone det skrifoa ordet,
icke är så fri i Frankrike, som man vanligen tror
utomlands. Processen rörde en liten skrift med titel:
vAlmanach de Corganisation sociale, hvars författare,
br Dezamy, var anklagad för förgripelse mot moralen
och religionen, för angrepp på egendomsrätten och
met lagarne samt för äggelse till hat mellan serski!da
stånd i samhället. Den första af dessa anklagelses
punkter stödde sig på åtskilliga ställen i VAlmanach,
der hr Dezamy i väl bestämda, men alls icke till for-
men anstötliga, uttryck frisade sig ifrån tron på den
uppenbarade religionen och serdeles förklarade sig emot
begreppet om et: lif efter döden. Allmänna åklaga-
ren kunde ej finna ord, nog hårda, att så väl ur mo-
ralisk som juridisk synpunkt fördöma sådana åsigter,
och itrots af den anklagades skickliga och kraftfulla
försvar, hade hans tal den följd, att hr Dezamy kän-
des skyldig till både denna och de öfrfga anklagelse-
punkterna. Sedan juryn förklarat honom skyldig, döm-
de domstolen honom till fyra månaders fängelse och
böter. Men förmodligen skulle författaren hvarken
blifvit anklagad eller dömd, om han icke med sina
materialisiiska läror vändt sig till den stora massan
af folket med en liten bok, som blott kostade 10 sous
(1ika många skillingar banko). De lagliga myndighe-
terna hade förbisett en redan 1842 utkommen upplaga
af havs Almanach, och författaren skulle kunnat und-
gå denna dom, genom åberopande ef den preskrip-
wjonstid, efter hvars förlopp en tryckt skrift ej må åta-
las, om han icke i andra upplagan förändrat titeln på
boken, som i följd deraf kunde behandlas som en ny.