—L—222:t. genom templets hvalf, då ynglingen hastigt stod liksom träffad af ett åskslag. Blicken hvilade ej mer i:den uppslagna boken, utan på en, i fruntimmersbänken sittande, ung flickas anlete. Också var detta så tjusfullt skönt, att bans uppförande derigenom ursäktades. De him melsblåa förgätmigejögonen brunno så ljufva, som WertmälJers Ariadnes, och kring rosenmunnen sväfvade ett uttryck af mild fromhet. — Orgeltonerna förklingade och folket strömmade ut, äfven den unga tärnan uppsteg. Då möttes. bådas blickar och hennes ansigte öfverdrogs af purpurfärg. Häftigt ryckte hon ett äldre fruntimmer, hennes ledsagarinna, med sig från det farliga granskapet, och — försvann. Drömmande stod Berg qvar, och först efter en stund kunde han hemta sig ur det rus, som omsväfvat honom. — Det ideal han, i sina mest poetiska tankar, knappt kunnat ana, hade han nu funnit. — Besynnerligt! På eftermiddagen påminte han sig den bjudning, som haus nya vän från gårdagen gjort honom. Holmer, ty så var den besynnerliges namn, bodde på en af de okändaste gatorna på Söder Efter en temlig mängd förfrågningar, hittade Ber; slutligen till hans boning, ett litet, rödmålad trädhus.. Han insteg deri, gick uppför en me sand och granris sorgfilligt utsirad trappa, sam knackade på en dörr, till höger. — Den öppna des, och hvad såg ban? Jol samma an!ete han åa förmiddagen, sett i Storkyrkan, strålade nu e mot bonom. Ehuru Berg var långt ifrån att var blyg, beiog honom dock en sådan rädsla i dett ögonbliek, stt han knappt kuude framstamm2 Bor herr Ho!mer kbär?