—L—222:t.
genom templets hvalf, då ynglingen hastigt stod
liksom träffad af ett åskslag. Blicken hvilade ej
mer i:den uppslagna boken, utan på en, i frun-
timmersbänken sittande, ung flickas anlete. Ock-
så var detta så tjusfullt skönt, att bans uppfö-
rande derigenom ursäktades. De him melsblåa för-
gätmigejögonen brunno så ljufva, som Wertmäl-
Jers Ariadnes, och kring rosenmunnen sväfvade
ett uttryck af mild fromhet. — Orgeltonerna för-
klingade och folket strömmade ut, äfven den unga
tärnan uppsteg. Då möttes. bådas blickar och
hennes ansigte öfverdrogs af purpurfärg. Häftigt
ryckte hon ett äldre fruntimmer, hennes ledsaga-
rinna, med sig från det farliga granskapet, och —
försvann. Drömmande stod Berg qvar, och först
efter en stund kunde han hemta sig ur det rus,
som omsväfvat honom. — Det ideal han, i sina
mest poetiska tankar, knappt kunnat ana, hade
han nu funnit. — Besynnerligt!
På eftermiddagen påminte han sig den bjud-
ning, som haus nya vän från gårdagen gjort ho-
nom. Holmer, ty så var den besynnerliges namn,
bodde på en af de okändaste gatorna på Söder
Efter en temlig mängd förfrågningar, hittade Ber;
slutligen till hans boning, ett litet, rödmålad
trädhus.. Han insteg deri, gick uppför en me
sand och granris sorgfilligt utsirad trappa, sam
knackade på en dörr, till höger. — Den öppna
des, och hvad såg ban? Jol samma an!ete han
åa förmiddagen, sett i Storkyrkan, strålade nu e
mot bonom. Ehuru Berg var långt ifrån att var
blyg, beiog honom dock en sådan rädsla i dett
ögonbliek, stt han knappt kuude framstamm2
Bor herr Ho!mer kbär?