från bans tronbestigande kunna räkna er ny era,
åtminstone för Norge, och som man hoppas, äf-
ven för Sverige. De ord, med hvilka på den aflidne
Konunzens födelsedag kamarilla-adepten Nerman
beledsagade en skål för Oscar pille facietr, tyckas
nu i alldeles motsalt mening blifva betydelsefulla.
Förul kunde vi verkligen med den bekante No-
valis sjunga: När skall val bladet sig vända,
och det gamlas rike ta ända?, — ty det var icke
mycket att undra på, att den gråbårige Konungen
var tillgifven den generation, som stod honom
närmast, och pieteten — alla andra afseenden o-
beräknade — förbjöd äfven medborgarne klaga
alltför högt öfver något, som rörde Konungen mer
än närmaste föremålet för klagan. Nu är detlik-
väl något belt annat; nu då med Oscar en gene-
ration i dess mannsekräft kommer till styret, nu
väller det att bortkasta all skuggrädsla; och roed
Jem beslutsamhet, hvarmed vår Konung redan de
första dagarne af sin tronbestigning vågat utsätta
sig för de orättvisa eller ensidiga eller fastmer för-
domsfulla åsigter af våra unionella förhållanden
från svenskarnes sida, måste ovilkorligen uppväc-
ka de glädjefutlaste förhoppningar hos oss och
visseriigen hos alla patriotiskt sinnade, samt äfven
bos de svenskar, som tänka rätt öfver hvad som
verkligen göres behof af. Redan nu talar man
ora uppfyllandet af våra långvariga förväntningar,
beträffande flaggan, hvars svenska, endast svenska
emblemer, så linge hånat våra heligaste känslor.
Visserligen är detta ännu blott ett rykte, hvilket
tyvärr, såsom man här raed temlig visshet be-
rättar, genom en endast bos oss möjlig eller icke
exempellös ivdiskretion af en i Stockbolm anställd
hög iman, utkommit till allmänhetens kunskap;
men någon sanning måste likväl ligga deri, och
vi hoppas blott att denna indiskretion icke måtte
skada sakeh eller åtminstone väcka temporära
förbinder. Utaf ållt detta finner man, såsom vi
redaän ofvan hafva antydt, att vår Konung törs
våga och uti detta ord ligger allt, deruti ligger
det gamla systernets fall och början till ett nytt.
Det skulle vara en tillgjordhet att neka, att vi,
nästan lika ifrigt som svenskarna, bland andra re-
former äfven hoppas på en purifikation, en för-
yngring, så till sägandes, af ministeren och der-
till icke blott en total utgallring af all oduglighet,
utan äfven en paralysering af olämpligt och o-
skickligt ingripande rastlöshet; vi bafva helt nyli-
geni gjort för intim bekantskap med hezgedera.
Ännu är denna sak för ny, att kunna bli ett all-
mänt samtalsämne, men det kommer icke att
dröja så länge, innan man får böra rätta och sanna
meningea om individerna. Till de förut medde-
lade underrättelserne om Konungens bemödanden
att i Europas ögon Jåta Norge intaga sin rätta
ställning, kunna vi äfven bifoga, att nu för första
gången norrmän blifvit använda vid beskicknin-
gar; blend de utomordentliga sändebud, hvilka
skulle tillkännagifva Carl Johans död, äro nemli-
gen tvenne norrmän, general Wedel, som blifvit
skickad till Ryssland, och general-löjtnant Mans-
back till Berlin
— —. NER —