EN-DAG I STRASBURG AF KAPTEN MEDWIN. Jag förstår ganska väl hvad Shelley menade när han önskade sig ett torn så högt som en alp. Att stå på elt högt berg eller på tinnarne af ett slott är mig serdeles angenämt. Andedrägten kännes friare och lättare — blodet ilar snabbare genom ådrorna; hjertat sväller af en friskare lefnadslust, en: tydligare känsla af sin tillvaro. Om det är landskapet, oändligt och gränslöst såsom våra själar vilja vara, skyarne som segla öfver våra hufvuden, luftens renbet, eler aflägsenheten från verldens oroliga äflande-och sorl — om det är en af dessa omständigheter eller alla tillsammöantagna, som alstrar detta behag, vet jag ej; men på enöfri höjd Lar man sjelf en lifligare käns!a af hvad frihet är, och-ett tydligare medvetande af att menniskobjertat är medelpunkten för sitt eget universum. Sådana voro mina tankar då jag förliden höst stod en dag högst upp på Strasburger-Mänster, och, lutande mig öfver ledstängarna, betraktade Rhenflodens långsträckta lopp som skiljer denna del af Tyskland från Frankrike. Utsigten i sig sjelf har en ovanlig skönhet, men den ingick icke nu i mina betraktelser. Jag stod förlorad i mina egna tankar och glömde föremålen omkring mig och det närvarande; det närmast förflutna, den sednare hälften af sista århundradet drog förbi min. drömmande irbillniog och framkallade en mängd skiftande upplträden — somliga stora och ädla, andra förfärliga och en löjlig, hvartill Strasburg varit vittne. Timklockan inunder mig väckte mig ur mit! svärmeri; henne kunde jag ej undvikla att höra, ty hon var mig helt nära, och ljuden dårade genom det väldiga tornet, att det skalf vid dallringen. Sen, sade nu en gammal sbbot från Elsas, som ledsagade ett sällskap tornbesökande Tyskar — se, och beundra Allmaktens domar. Märken jo — och här sträckte han ut sitt finzer mot en flick på muren — det der stället? Den uslingen, som med sina -gudlösa skrifter framkallade revolutionen, och vållade att så mycket af Frankrikes bästa blod blef spildt — han ristade sitt namn här