Under annorlunda beskaffade vilkor skulle väl också
aldrig ett bolag af löpande aktiers innehafvaref kun-
na stiftas eller komma till fullbordan. Utan att kän-
na sina medioteressenter och vara förvissad om deras
qvarblifvande eller, i bändelse -af. deras afgång, äga
någon förmånsrätt, eller kunna utöfva någon medver-
kan till bestämmande af deras efterträdare eller vid-
tagande af försigtighetsmått emot dylika ombyten af
delegare, skulle väl aldrig någon förnuftigtvis kunna
inlåta sig i ett bolag med förbindelse att personligen
och med sin förmögenhet stå det ansvar, som ett bo-
lag af bestämda personer naturligen, och efter Svensk
lag, medförer. De föreställningar, som i strid här-
emot blifvit yttrade, hafva ock förefallit, oss så besyn-
nerliga, att deras förklarande föga synts oss möjligt
på annat sätt, än genom förutsättning af begreppens
skiljaktighet i sjelfva deras yttersta elementer.
Så påstås det, att bandläggande af en cessionsansök-
ning ej ens skulle vara möjligt, om ej någon person
såsom gäldenär kunde framträda eller funnes att tillgå.
Att detta förhållande likväl isjelva verket inträffar, må-
ste vara ep gifven erfarenhet. Gäldenär kan hafva
rymt, eller han kan vara död, utan att -hafva efter
lemnat kända arfvingar; och. konkurs måste likväl!
kunna försiggå. I den föreyarande konkursen har,
oss veterligen, ej någon gäldenär anmält sig annor-
lunda, än att Direktionen föranstaltat om en bolags-
stämma, hvarvid uppdrag blifvit gifvet åt ett ombud
att för bolaget inlemna cessionsansökning. Annorlun-
da kunde ej heller ske, så länge Direktionen icke
upphörde med sin beattning, för hvilken den har att
redovisa. Hade åter Direktionen obehörigen nedlagt
denna befattniog; så hade till bevakande af borgenä-
rernes rätt ej annat återstått, än hvad som kan in-
träffa med hvarje tredskande gä!denär, nemligen tvun-
gen konkurs, hvarigenom egendomen kommit under
goda mäns förvaltning, såsom i all händelse bordt
ske, och hvarvid aktieägare, betraktade såsom gälde-
närer, ej behöft i annat afseende kallas eller sig in-
finna, än för att bevaka den rätt, som för dem un-
der konkursen berott, nemligen att erfara, om något
vid bevakade fordringar varit att anmärka, och hu-
Ttuvida, efter egendomens behöriga förvaltning och re-
aliserande, något öfverskott utöfver gälden kunde upp-
stå — hvilka åtgärder berodde af aktiecgarna sam-
fäldt, eller hvar och en af dem, att efter välbehag
vidtaga eller underlåta.
Dernäst säger man, att allt bolag med löpande ak-
tier är ena olaglighet, och dess tillvarelse inför lagen
således ingen; hvaraf man slutar, att det, som af
tredje man med ett sådant bolag afhandfas, måste gäl-
la, såsom vore det afhandladt med ett af lagen er-
kändt bolag, stående i all den förbindelse, lagen
stad ar. Slatföljden borde dock, för att vara rig-
tig, snarare innehålla, att hvad man afbandlar med
ett bolag, som emot lag ej får finnas, vore ogildt
och såsom icke afhandladt, Men frågan återkom-
mer alltid till den hufvudpunkter, att få veta, med
hvilka personer det är, som afhandlingen skett, äf-
ven när man afhandlat med ett sådant bolag. Om
den främmande personen, som 4; ex. gifvit pen-
ningeförsträckning åt bolaget, ej har att göra med
dess bolagskontrakt och de deri befintliga förord,
hvarigenom det undandragit sig lagens allmänna stad-
ganden om bolagsmäns förbindelser; så måste dock
denne långifvare vid sitt försträckningsaftals uppgöran-
de hafva haft alt tillse, hvilka personer han skulle
kunna antastå om uppfyllande af de fordringar, han
på bolaget ville göra sig. Vid ett förhållande, sådant
som det ifrågavarande, har han aftalt med en direk-
tion, hvilken föreställde bolagets ombud. Vill han, att
denna skall sjelf häfta för !åneaftalets uppfyllande; så
måste den anses hafva handlat i eget pamn och :för
egen räkning. Då må han ock nöja sig med den ånp-
svarighet, som han af direktionen kan utkräfva. Har
åter densamma. handlat för bolagets räkning, och är
det mot detta, som förbindelsen skall gälla; då måste
väl långifvaren hafya haft. att tillse, hvilka personer
sjelfva hufvudmännen voro, och huru han skulle kun-
Da åtkomma dem. Men-härom har han ej kunnat
viona upplysning annorstädes, än i bolagsreglorna.
Ehvad nu dessa gälla eller ej, så måste han hafva att
bålla sig till de bolagsmän, han der funnit, eller ock
till ioga — och han har ej funpvit andra, än aktiernes
innehafvare. Desse äro bolagsmän och ansvarige för
bolagets förbindelser, så vidt onämnde, obekanta inne-
hafyare kunna vara det — i fall bolagsreglorne gälla.
Gälla de åter ej, så äro förmodligen bolagsmännen
hvarken desse innehafvare eller. någon annan.
För att bestyrka vår tanka om giltigheten af bola-
get- och dess stiftelsevilkor, hafve vi imedlertid hos
hofrätten anmärkt, att bland dessa vilkor, det om ak-
tiernas löpande egenskap och innehafvarnes befrielse
från tillskott, hvarifrån ogiltighet skulle härledas, fin-
nes upptaget uti andra. bolagskontrakter, bland hvilka
några blifvit af E. K. M. i nåder oktrojerade; hvaral
vi trott oss kunna med trygghet sluta, att ett kontrakt
af denna beskaffenhet icke är i lagen förbudet. Vi
hafve nemligen för ingen del kunnat föreställa oss, att
hvad som icke lagligen kunde slutas, skulle blifvit af
E. K. M. sanktioneradt, enär olagligheten och ogiltig-
heten icke dermed vore undanröjda, så länge lagen
ej blifvit i grundlagsenlig ordning ändrad; och ett
kontrakt utan sådan sanktion bör således aldrig äga
i sig sjelf mindre giltighet, än ett sanktiongradt. För
sanktionen måste gifvas andra syftemål, än att göra
giltigt det ogiltiga.
Ett annat mot vårt begrepp stridande föreställnings-