Under annorlunda beskaffade vilkor skulle väl också aldrig ett bolag af löpande aktiers innehafvaref kunna stiftas eller komma till fullbordan. Utan att känna sina medioteressenter och vara förvissad om deras qvarblifvande eller, i bändelse -af. deras afgång, äga någon förmånsrätt, eller kunna utöfva någon medverkan till bestämmande af deras efterträdare eller vidtagande af försigtighetsmått emot dylika ombyten af delegare, skulle väl aldrig någon förnuftigtvis kunna inlåta sig i ett bolag med förbindelse att personligen och med sin förmögenhet stå det ansvar, som ett bolag af bestämda personer naturligen, och efter Svensk lag, medförer. De föreställningar, som i strid häremot blifvit yttrade, hafva ock förefallit, oss så besynnerliga, att deras förklarande föga synts oss möjligt på annat sätt, än genom förutsättning af begreppens skiljaktighet i sjelfva deras yttersta elementer. Så påstås det, att bandläggande af en cessionsansökning ej ens skulle vara möjligt, om ej någon person såsom gäldenär kunde framträda eller funnes att tillgå. Att detta förhållande likväl isjelva verket inträffar, måste vara ep gifven erfarenhet. Gäldenär kan hafva rymt, eller han kan vara död, utan att -hafva efter lemnat kända arfvingar; och. konkurs måste likväl! kunna försiggå. I den föreyarande konkursen har, oss veterligen, ej någon gäldenär anmält sig annorlunda, än att Direktionen föranstaltat om en bolagsstämma, hvarvid uppdrag blifvit gifvet åt ett ombud att för bolaget inlemna cessionsansökning. Annorlunda kunde ej heller ske, så länge Direktionen icke upphörde med sin beattning, för hvilken den har att redovisa. Hade åter Direktionen obehörigen nedlagt denna befattniog; så hade till bevakande af borgenärernes rätt ej annat återstått, än hvad som kan inträffa med hvarje tredskande gä!denär, nemligen tvungen konkurs, hvarigenom egendomen kommit under goda mäns förvaltning, såsom i all händelse bordt ske, och hvarvid aktieägare, betraktade såsom gäldenärer, ej behöft i annat afseende kallas eller sig infinna, än för att bevaka den rätt, som för dem under konkursen berott, nemligen att erfara, om något vid bevakade fordringar varit att anmärka, och huTtuvida, efter egendomens behöriga förvaltning och realiserande, något öfverskott utöfver gälden kunde uppstå — hvilka åtgärder berodde af aktiecgarna samfäldt, eller hvar och en af dem, att efter välbehag vidtaga eller underlåta. Dernäst säger man, att allt bolag med löpande aktier är ena olaglighet, och dess tillvarelse inför lagen således ingen; hvaraf man slutar, att det, som af tredje man med ett sådant bolag afhandfas, måste gälla, såsom vore det afhandladt med ett af lagen erkändt bolag, stående i all den förbindelse, lagen stad ar. Slatföljden borde dock, för att vara rigtig, snarare innehålla, att hvad man afbandlar med ett bolag, som emot lag ej får finnas, vore ogildt och såsom icke afhandladt, Men frågan återkommer alltid till den hufvudpunkter, att få veta, med hvilka personer det är, som afhandlingen skett, äfven när man afhandlat med ett sådant bolag. Om den främmande personen, som 4; ex. gifvit penningeförsträckning åt bolaget, ej har att göra med dess bolagskontrakt och de deri befintliga förord, hvarigenom det undandragit sig lagens allmänna stadganden om bolagsmäns förbindelser; så måste dock denne långifvare vid sitt försträckningsaftals uppgörande hafva haft alt tillse, hvilka personer han skulle kunna antastå om uppfyllande af de fordringar, han på bolaget ville göra sig. Vid ett förhållande, sådant som det ifrågavarande, har han aftalt med en direktion, hvilken föreställde bolagets ombud. Vill han, att denna skall sjelf häfta för !åneaftalets uppfyllande; så måste den anses hafva handlat i eget pamn och :för egen räkning. Då må han ock nöja sig med den ånpsvarighet, som han af direktionen kan utkräfva. Har åter densamma. handlat för bolagets räkning, och är det mot detta, som förbindelsen skall gälla; då måste väl långifvaren hafya haft. att tillse, hvilka personer sjelfva hufvudmännen voro, och huru han skulle kunDa åtkomma dem. Men-härom har han ej kunnat viona upplysning annorstädes, än i bolagsreglorna. Ehvad nu dessa gälla eller ej, så måste han hafva att bålla sig till de bolagsmän, han der funnit, eller ock till ioga — och han har ej funpvit andra, än aktiernes innehafvare. Desse äro bolagsmän och ansvarige för bolagets förbindelser, så vidt onämnde, obekanta innehafyare kunna vara det — i fall bolagsreglorne gälla. Gälla de åter ej, så äro förmodligen bolagsmännen hvarken desse innehafvare eller. någon annan. För att bestyrka vår tanka om giltigheten af bolagetoch dess stiftelsevilkor, hafve vi imedlertid hos hofrätten anmärkt, att bland dessa vilkor, det om aktiernas löpande egenskap och innehafvarnes befrielse från tillskott, hvarifrån ogiltighet skulle härledas, finnes upptaget uti andra. bolagskontrakter, bland hvilka några blifvit af E. K. M. i nåder oktrojerade; hvaral vi trott oss kunna med trygghet sluta, att ett kontrakt af denna beskaffenhet icke är i lagen förbudet. Vi hafve nemligen för ingen del kunnat föreställa oss, att hvad som icke lagligen kunde slutas, skulle blifvit af E. K. M. sanktioneradt, enär olagligheten och ogiltigheten icke dermed vore undanröjda, så länge lagen ej blifvit i grundlagsenlig ordning ändrad; och ett kontrakt utan sådan sanktion bör således aldrig äga i sig sjelf mindre giltighet, än ett sanktiongradt. För sanktionen måste gifvas andra syftemål, än att göra giltigt det ogiltiga. Ett annat mot vårt begrepp stridande föreställnings