Ett annat fel i den färg en del tidningar gifvit åt saken, är det, att man — medan de 90:s beteende med allt skäl klandras — rosar de 104:s ståndaktighet i sitt en gång fattade beslut. Dock, hvad gjorde vid de sednares slutliga sammankomst majoriteten annat, än att för sig deltaga uti det som de förra redan förut hade för sig beslutat, och det utan att något nytt skäl kommit emellan? En aflägse betraktare skall kanske svara: De 104 måste anse sig såsom alltför få, för att kunna ensamme rese. Nej! I sjelfva verket hvarken måste de så anse sig, ej heller ansågo de sig så. Det var nemligen allom väl bekant, att här voro många studenter, som önskade deltaga i resan, men ännu ej antecknat sig; dels emedan de ej hunnit tillräckligt kommunicera sig med sina föräldrar, dels emedan andra orsaker hindrat dem att ännu bestämma sig nog säkert för att vilja ikläda sig den förbindelse till en viss penningesummas erläggande, som var förenad med blotta namnteckningen ). Dessutom hade man genom enskild korrespondens hört önskan att få deltaga i resan yttrad från åtskilliga unga män i embetsverken och skolorna i Stockholm, hvilka, såsom nyss utgångna från akademien, ej kunde anses vara obehöriga deltagare i ett studenttåg. — De 404 behöfde alltså icze att ändra sitt beslut derföre, att 90 gjort så förut. De gjorde det också icke derföre; på tillfrågan, hvarföre de låtit förslaget förfalla, har jag af ingen fått till svar: ty 90 hade strukit ut sigp, — men af ganska många: ty mag. N. och N. och N. hade strukit ut sigo. Således handlade de qvarståendes majoritet alldeles på samma sätt och af samma bevekelsegrund, som de utstrukne. Endast en aktningsvärd minoritet af de förre stod i sista stund fast i sitt beslut. Ändtligen några ord om den jemnförelse man gjort, att Professor G. på sin framställning fått till svar ett allmänt och högt nej, men baron v. Kr. deremot fått sina vinkar, om ej allmänt, dock af pluraliteten, med ett tyst (ej hörbart, men dessmera synligt) ja. All anledning finnes att tro, det vinkarne verkat på ingen utaf menigheten bland de tecknade; deremot hördes i anledning af framställningen flere yttra: Det vore verkligen en stor förödmjukelse för G. om nu någon resa sker; man vill ej gerna vara bebjelplig att förödmjuka den som man älskar, 0. s. v. — Härmed vill jag dock ej hafva sagt, huruvida professor G—rs eller baron v. Kr—rs verksamhet utöfvat mesta inflytandet på de seniores juniorum, hvilka — såsom jag ofvan sökt utveckla — förorsakat mängdens beslut att uppskjutao resan. Vi hoppas, att det ock endast skall bli ett uppskjuta, eburu de kanske menat annorlunda: In quaque re, quid verum sit, bonum est scitu. Upsala, April 1344. S—s8s— ) Detta försigtighetsmått vidtogs på det ingen lättsinnigt skulle teckna sig utan att vara säker om att kunna resa. JNA a ro av