Ett annat fel i den färg en del tidningar gifvit åt
saken, är det, att man — medan de 90:s beteende
med allt skäl klandras — rosar de 104:s ståndaktig-
het i sitt en gång fattade beslut. Dock, hvad gjorde
vid de sednares slutliga sammankomst majoriteten an-
nat, än att för sig deltaga uti det som de förra redan
förut hade för sig beslutat, och det utan att något
nytt skäl kommit emellan? En aflägse betraktare skall
kanske svara: De 104 måste anse sig såsom alltför
få, för att kunna ensamme rese. Nej! I sjelfva ver-
ket hvarken måste de så anse sig, ej heller ansågo de
sig så. Det var nemligen allom väl bekant, att här
voro många studenter, som önskade deltaga i resan,
men ännu ej antecknat sig; dels emedan de ej hun-
nit tillräckligt kommunicera sig med sina föräldrar,
dels emedan andra orsaker hindrat dem att ännu be-
stämma sig nog säkert för att vilja ikläda sig den för-
bindelse till en viss penningesummas erläggande, som
var förenad med blotta namnteckningen ). Dessutom
hade man genom enskild korrespondens hört önskan
att få deltaga i resan yttrad från åtskilliga unga män
i embetsverken och skolorna i Stockholm, hvilka, så-
som nyss utgångna från akademien, ej kunde anses
vara obehöriga deltagare i ett studenttåg. — De 404
behöfde alltså icze att ändra sitt beslut derföre, att
90 gjort så förut. De gjorde det också icke derföre;
på tillfrågan, hvarföre de låtit förslaget förfalla, har
jag af ingen fått till svar: ty 90 hade strukit ut
sigp, — men af ganska många: ty mag. N. och N.
och N. hade strukit ut sigo. Således handlade de
qvarståendes majoritet alldeles på samma sätt och
af samma bevekelsegrund, som de utstrukne. Endast
en aktningsvärd minoritet af de förre stod i sista stund
fast i sitt beslut.
Ändtligen några ord om den jemnförelse man gjort,
att Professor G. på sin framställning fått till svar ett
allmänt och högt nej, men baron v. Kr. deremot fått
sina vinkar, om ej allmänt, dock af pluraliteten, med
ett tyst (ej hörbart, men dessmera synligt) ja. All
anledning finnes att tro, det vinkarne verkat på ingen
utaf menigheten bland de tecknade; deremot hör-
des i anledning af framställningen flere yttra: Det
vore verkligen en stor förödmjukelse för G. om nu
någon resa sker; man vill ej gerna vara bebjelplig
att förödmjuka den som man älskar, 0. s. v. — Här-
med vill jag dock ej hafva sagt, huruvida professor
G—rs eller baron v. Kr—rs verksamhet utöfvat me-
sta inflytandet på de seniores juniorum, hvilka —
såsom jag ofvan sökt utveckla — förorsakat mängdens
beslut att uppskjutao resan.
Vi hoppas, att det ock endast skall bli ett upp-
skjuta, eburu de kanske menat annorlunda:
In quaque re, quid verum sit, bonum est scitu.
Upsala, April 1344. S—s8s—
) Detta försigtighetsmått vidtogs på det ingen lätt-
sinnigt skulle teckna sig utan att vara säker om att
kunna resa.
JNA a ro av