a IH nträllar nembren ad, nar den goda vijan Sak
Inas. Nu:-säger sig Svenska Biet hafva god vilj
- I men vi hafve redan visat, att.denna försäkran ick
- lär annat än ett tomt föregifvande, ett nytt skrym
sIteri, då det icke vill se eller höra och derefte
- lärligt upptaga de skäl, som motståndarne fram
lägga. Deraf allt det demoniska som omgifve
Biet. Oaktadt alla sina förklaringar kan Biet omöj
ligen undgå, just till följe af dess ställning såson
I publicistisk organ för de onaturliga intressenas för
Isvar, alt i Hvarje nummer yppa sin egentlig
karakter, som är, icke att stå på sannin
och rätt, utan tvertom nödgas undandölja oc
Ibortrofistisera desamma.
Hvad vi här påstått, ådagalägges ytterligsre ä!
ven af de argumenter, med hvilka Biet sjelf fram
kommit i representationsfråzan, då det såsom sit
Tbufvudskäl emot det nya förslaget upptager, at
Jvid förra riksdagen egentligen blott pluraliteten
ett stånd var för detsamma, innan det kom til
lHörstärkt utskott. Vi hoppas att ådagalägga vå
önskan, att ingå uti ärlig sakdiskussion, då v
I medgifve riktigheten af detta faktum, men dera
Ikunne vi likväl ej draga någon slutsats derhän
latt försleget är förkastligt. Man kan mnemliger
först och främst å andra sidan icke neka, at!
alia ståndens majoriteter förklarade det mnärva-
rande representationssättet böra upphöra, hvilke!
redan är ett faktum af omätlig vigt. Deremo:i
utgör den omständigheten, att meningarne vorc
delade i afseende på det positiva, som borde sät-
tas i stället, icke något absolut bevis för eller
emot det hvilande förslagets inre värde. Orsa-
ken hvarföre detta förslag hade blott en minori-
tet i antalet för sig i det ögonbilket, härrörde
från flera omstindigheter, som med dess inre be-
skaffenhet icke hade något inre sammanhang.
Den första var, att förslaget i sin helhet ännu
icke var eller kunde vara kändt, så länge icke
någon fullständig redaktion af grundlagen, i det
skick den skulle få genom reformen, blifvit upp-
gjord, och detta har nyligen inträffat. Don an-
dra var det förfärliga skrik, som upphofs dere-
mot af alla dem, som ville bibebålla den gamla
ståndsformen; oqvädena mot konstitut:ons-utskot-
tet, samt epitheterzia af dödfödt, missfoster m. m.
mot sjelfva förslaget, hvilket allt till och med
drog flera vänner af reformen med sig, som bör-
jade lyssna till skriket. Att under sådana för-
hållanden samma förslag sedermera, förnämligast
under deu koria tid som förflutit sedan grefve
Spenss bok utkom, och man följaktligen kunnat
få lära känna det i sitt sammanhang, gjort så
stora framsteg, att redan icke blott hela dea li-
berala pressens orzaner både i hufvudstaden och
iandsorterne, uan ock, enligt hvad vi specielt
känna, många betydande representanter, som förut
hyste betänkligheter dervid, förnämligast derföre,
att de ansågo framgången tvifvelsktig, numera för-
klarat sig för detsamma, utgör ett vida mer ta-
lande bevis för dess antaglighet, än antalet af
dem, som tvekade eller opponerade sig innan de
hade fått tillfälle ait taga fullständig kännedom
af och begruada innehållet, bevisar emot i sjelfva
saken. Och hvar och en vet, att utom konsti-
tutions-utskoltets ledamöter, funnos kanske icke
tre eller fyra riksdagemän, som ännu under förra
riksdagen hade fått tillfälle öfvertyga sig så, som
de nu kunnat göra, om grundlösheten af det upp-
häfda skriket, samt att saken i det hela är hvar-
ken overkstälibar eller förstörande. — Allt detta
idagalägger, att det betyder föga, om en sak rö-
rer motstånd eller icke i början, utan allt beror
på, 02 saken i sig sjelf är god och derföre bör
söka genomdrifvas. Sådan har ock erfarenheten
varit i alla tider. Huru gingo väl reformerna
ill i Gustaf Wasas tid? Huru kommo riksda-
sarne i Westerås till sina för landet lyckliga och
välgörande beslut, såväl i religionsförbättringen,!
som successions-ordningen? (då Sverige blef ett
irfrike). Månne icke den tidens klerkeri så all-
nänt i sitt stånd som möjligt satte sig emot hvad
;ikets- väl fordrade? Huru spjernade icke den
rögre adein emot på riksadgarna i Carl IX:s tid?
Turu kom väl det för riket nödvändiga och nyt-
iga Carl XI:s reduktionsverk till stård? Det
ick förmodligen unanimo consensu, tror Biet?
liksdagshistorien är full af beslut, som, oaktadt
espektive ståndsmajoriteters gensträfvande i bör-
an, sedermera, i föjd af sakens egen riktighet, l!
vunnit laga kraft till rikets allmänna båtnad.
)e sista tidernas riksdagar, ifrån och med 48099,
örete ock ganska många definitiva afgöranden,
ryttiga och förträffliga, men som, till följe af in-
riger, endast måste hafva en knapp majoritet
tt tacka för sin födelse. Hvad vill då Svenska
Biel? Um Biet säkert tackar sin himmel för
nångfaldiga beslut, som endast förstärkta stats-
utskott, eller förstärkta konstitutions-utskott bragt
dagen; så må det vara oss lika tillåtet, alt också
acka Gid för t. ex. det hvilande representations-
örslaget, som alldeles grundlagsenligt år 4841
ammanjemnkades af den riksdagens förstärkta
.onstitutions-utskott, emedan vi äre :förvissade
lerom, att de bufvudgrunder, hvarpå detta för-
lag är byggdt, till motsats emot ståndsprincipen,
kola, till följd af sin större rättvisa mot svenska
olket, ocktadt alla försök till motstånd, slutligen
örblitva segrande.
— 2 2!
(Insändt.)
Med anledning af de artiklar, som varit införda i
AUftonbladen As 80 och 84, får man. som ytterligare
Illgnan 124: anmärka hän Nracterekanet år 4654
ERS