a IH nträllar nembren ad, nar den goda vijan Sak Inas. Nu:-säger sig Svenska Biet hafva god vilj I men vi hafve redan visat, att.denna försäkran ick lär annat än ett tomt föregifvande, ett nytt skrym sIteri, då det icke vill se eller höra och derefte lärligt upptaga de skäl, som motståndarne fram lägga. Deraf allt det demoniska som omgifve Biet. Oaktadt alla sina förklaringar kan Biet omöj ligen undgå, just till följe af dess ställning såson I publicistisk organ för de onaturliga intressenas för Isvar, alt i Hvarje nummer yppa sin egentlig karakter, som är, icke att stå på sannin och rätt, utan tvertom nödgas undandölja oc Ibortrofistisera desamma. Hvad vi här påstått, ådagalägges ytterligsre ä! ven af de argumenter, med hvilka Biet sjelf fram kommit i representationsfråzan, då det såsom sit Tbufvudskäl emot det nya förslaget upptager, at Jvid förra riksdagen egentligen blott pluraliteten ett stånd var för detsamma, innan det kom til lHörstärkt utskott. Vi hoppas att ådagalägga vå önskan, att ingå uti ärlig sakdiskussion, då v I medgifve riktigheten af detta faktum, men dera Ikunne vi likväl ej draga någon slutsats derhän latt försleget är förkastligt. Man kan mnemliger först och främst å andra sidan icke neka, at! alia ståndens majoriteter förklarade det mnärvarande representationssättet böra upphöra, hvilke! redan är ett faktum af omätlig vigt. Deremo:i utgör den omständigheten, att meningarne vorc delade i afseende på det positiva, som borde sättas i stället, icke något absolut bevis för eller emot det hvilande förslagets inre värde. Orsaken hvarföre detta förslag hade blott en minoritet i antalet för sig i det ögonbilket, härrörde från flera omstindigheter, som med dess inre beskaffenhet icke hade något inre sammanhang. Den första var, att förslaget i sin helhet ännu icke var eller kunde vara kändt, så länge icke någon fullständig redaktion af grundlagen, i det skick den skulle få genom reformen, blifvit uppgjord, och detta har nyligen inträffat. Don andra var det förfärliga skrik, som upphofs deremot af alla dem, som ville bibebålla den gamla ståndsformen; oqvädena mot konstitut:ons-utskottet, samt epitheterzia af dödfödt, missfoster m. m. mot sjelfva förslaget, hvilket allt till och med drog flera vänner af reformen med sig, som började lyssna till skriket. Att under sådana förhållanden samma förslag sedermera, förnämligast under deu koria tid som förflutit sedan grefve Spenss bok utkom, och man följaktligen kunnat få lära känna det i sitt sammanhang, gjort så stora framsteg, att redan icke blott hela dea liberala pressens orzaner både i hufvudstaden och iandsorterne, uan ock, enligt hvad vi specielt känna, många betydande representanter, som förut hyste betänkligheter dervid, förnämligast derföre, att de ansågo framgången tvifvelsktig, numera förklarat sig för detsamma, utgör ett vida mer talande bevis för dess antaglighet, än antalet af dem, som tvekade eller opponerade sig innan de hade fått tillfälle ait taga fullständig kännedom af och begruada innehållet, bevisar emot i sjelfva saken. Och hvar och en vet, att utom konstitutions-utskoltets ledamöter, funnos kanske icke tre eller fyra riksdagemän, som ännu under förra riksdagen hade fått tillfälle öfvertyga sig så, som de nu kunnat göra, om grundlösheten af det upphäfda skriket, samt att saken i det hela är hvarken overkstälibar eller förstörande. — Allt detta idagalägger, att det betyder föga, om en sak rörer motstånd eller icke i början, utan allt beror på, 02 saken i sig sjelf är god och derföre bör söka genomdrifvas. Sådan har ock erfarenheten varit i alla tider. Huru gingo väl reformerna ill i Gustaf Wasas tid? Huru kommo riksdasarne i Westerås till sina för landet lyckliga och välgörande beslut, såväl i religionsförbättringen,! som successions-ordningen? (då Sverige blef ett irfrike). Månne icke den tidens klerkeri så allnänt i sitt stånd som möjligt satte sig emot hvad ;iketsväl fordrade? Huru spjernade icke den rögre adein emot på riksadgarna i Carl IX:s tid? Turu kom väl det för riket nödvändiga och nytiga Carl XI:s reduktionsverk till stård? Det ick förmodligen unanimo consensu, tror Biet? liksdagshistorien är full af beslut, som, oaktadt espektive ståndsmajoriteters gensträfvande i böran, sedermera, i föjd af sakens egen riktighet, l! vunnit laga kraft till rikets allmänna båtnad. )e sista tidernas riksdagar, ifrån och med 48099, örete ock ganska många definitiva afgöranden, ryttiga och förträffliga, men som, till följe af inriger, endast måste hafva en knapp majoritet tt tacka för sin födelse. Hvad vill då Svenska Biel? Um Biet säkert tackar sin himmel för nångfaldiga beslut, som endast förstärkta statsutskott, eller förstärkta konstitutions-utskott bragt dagen; så må det vara oss lika tillåtet, alt också acka Gid för t. ex. det hvilande representationsörslaget, som alldeles grundlagsenligt år 4841 ammanjemnkades af den riksdagens förstärkta .onstitutions-utskott, emedan vi äre :förvissade lerom, att de bufvudgrunder, hvarpå detta förlag är byggdt, till motsats emot ståndsprincipen, kola, till följd af sin större rättvisa mot svenska olket, ocktadt alla försök till motstånd, slutligen örblitva segrande. — 2 2! (Insändt.) Med anledning af de artiklar, som varit införda i AUftonbladen As 80 och 84, får man. som ytterligare Illgnan 124: anmärka hän Nracterekanet år 4654 ERS