—— .L-r—nM—E——
— Inte det? , . . Då ser du icke skogen för
bara träd. Till exempel: den der puckelryggiga
käringen . - - och doktor Dulcamara 7 - - den der
Arlekia är icke heller illa . . .-och de båda mag-
milika damerna, som ingen känner, och som äro
uppbjudna till hvarenda dans . . . Se der! de äro
just pu i valsen.
Riddaren hade icke förut blifvit dem varse.
Han betraktade dem länge och väl.
— Nå? ova
-— Åh, de äro gudomliga, utropade riddaren,
förtjust . . . Isynnerhet hon, der . . - Men om
de nu äro ett par gäss, inskränkta och dumma.
— Väl växta och smakfullt klädda äro de lik-
väl; och huru de föra sig! . .
Det var verkligen något att se, dessa båda in-
tagande qvinnor.
Den ena, sväfvande, som vore hon buren af
vingar; i valsens kretsar, lätt och tjusande som
en sylfid, glad som ett lyckligt barn, utan bittra
hågkomster från det förflutnay eliter dystra aningar
för framtiden: — det var Louise.
Den andra — Elvira — det fattas mig ord att
beskrifva heane. Hon blef uppbjuden till en vals
af den omtalte riddaren, hvilken hon genastigen-
kände.
Då skulle ni sett henne dansa. Det var icke
mera den fyralioåriga. frun, som, vördig, allvar-
sam och svårmodig, sitter i ett soffaörn och, pu-
star, klädd i negligå med blåa band; nej, det va
Elvira från fordna dagar. Åreas börda syntes bon
hafva afkastat för denna afton. Gad och bekym-
merstös störtade hoa sig i valsen glömsnande allt
bråkigt och ledsamt, öfverlemmande sig biott å
ögonblickets fröjd. Hon hade ännu samma maje-
stätiska vext, samma behag i hvarie rörelse, sam
ma väl formade hand, samma lilla täcka fot, sax
ma sköna stämma, som man beundrat hos Elvira
den tiden, då hon var i ropet så:om ett blan:
Stockholms vackraste fruntimn er. if
vad: henne samma känslor, som fe