—— .L-r—nM—E—— — Inte det? , . . Då ser du icke skogen för bara träd. Till exempel: den der puckelryggiga käringen . och doktor Dulcamara 7 den der Arlekia är icke heller illa . . .-och de båda magmilika damerna, som ingen känner, och som äro uppbjudna till hvarenda dans . . . Se der! de äro just pu i valsen. Riddaren hade icke förut blifvit dem varse. Han betraktade dem länge och väl. — Nå? ova -— Åh, de äro gudomliga, utropade riddaren, förtjust . . . Isynnerhet hon, der . . Men om de nu äro ett par gäss, inskränkta och dumma. — Väl växta och smakfullt klädda äro de likväl; och huru de föra sig! . . Det var verkligen något att se, dessa båda intagande qvinnor. Den ena, sväfvande, som vore hon buren af vingar; i valsens kretsar, lätt och tjusande som en sylfid, glad som ett lyckligt barn, utan bittra hågkomster från det förflutnay eliter dystra aningar för framtiden: — det var Louise. Den andra — Elvira — det fattas mig ord att beskrifva heane. Hon blef uppbjuden till en vals af den omtalte riddaren, hvilken hon genastigenkände. Då skulle ni sett henne dansa. Det var icke mera den fyralioåriga. frun, som, vördig, allvarsam och svårmodig, sitter i ett soffaörn och, pustar, klädd i negligå med blåa band; nej, det va Elvira från fordna dagar. Åreas börda syntes bon hafva afkastat för denna afton. Gad och bekymmerstös störtade hoa sig i valsen glömsnande allt bråkigt och ledsamt, öfverlemmande sig biott å ögonblickets fröjd. Hon hade ännu samma majestätiska vext, samma behag i hvarie rörelse, sam ma väl formade hand, samma lilla täcka fot, sax ma sköna stämma, som man beundrat hos Elvira den tiden, då hon var i ropet så:om ett blan: Stockholms vackraste fruntimn er. if vad: henne samma känslor, som fe