;d-J Och enkefru Bablander tyst vid kaffekoppen salt
var I och sig med färska sockerskorpor smorde. —
änEn dröm, så fasligt underlig, hon halt förliden natt
la, ) bvaröfver små funderingar hona gjorde.
Hon tvenne kullerstolar i drömmen bade sett,
och framför dem hon knäböjt bredvid en sirlig sprätt
- hvarefter, sedan presten dem välsignat,
21 li sprättens famn förtjust hon hade dignat.
vi Visst tyckte fru Bablander att allt detta var befängdt
ty snart bon sextitvå ju skulle fylla;
nr men länge på en friare hon dock med ömhet tänkt
som kunde hennes ålders höst förgylla.
Hon kallade på pigan, till hvilken straxt hon qvad:
kt spring ut i närmsta kryddbod och låna dagens blad
lel men somna ej på vägen, kära Lotta,
)-)tY klockan är ren mycket öfver åtta.v
d. Saart Lotta kom med bladet och glasögonen fick plats
Olpå enkefru Bablanders rödblå näsa; —
et latt drömmen kunna glömma, var pu hennes föresats.
op J och derför hon med andakt börjar läsa.
Polisens anekdoter förr roac henne mest,
a, mMeN BU det först var slutet, som hennes undran fäst;
a ty Dagbladet, sg ständigt likt till balten,
Ihar gömt sin bästa bit i sista spalten.
Nå, aldrig har jag maken sett! — så fru Bablan-
der skrek;
han ungdom eller skönhet ej vill hafva: —
den karlen annonserar, ta mig tjufven, ej på lek.
ti Fullt allvar man i hvarje ord kan stafva! —
fe
)
I
a
Om pengar finns — han säger — så tas de gerna an;
för knävelen! — den var för mig just en förträfflig
- man.
s)Jag undrar, om det vore värdt att svara?
n Jo, skynda blott, min sötaste Barbara!,
- Och enkefru Bablander, som det namnet hade fått,
t vär hon, som liten bytiog, en gång döptes.
rv Hon hade samlat rikedom, så uti stort som smått,
och stenhus för kontanta medel köptes.
Hon hade varit ond och häftig i alla sina dar,
och i sin ilska ofta hon ganska bårdhändt var. —
I Men sen hon hade stormat halfva dagen,
I Så tömde hon sin flaska — — och blef slagen.
Snart har jag varit enka jemt i elfya långa år,
omvexling derför jag behöfva torde! —
IDet är väl sannt, att när min förra man sig lad på
bär,
den största tjenst i verlden han mig gjorde;
ty sällan något roligt mig gubben-salig gaf,
men jag revange kan taga, förrän jag når min graf!
dor for VIA jog aunuu mg HåKVL SINYCKT,
ör att en man uti min famn få trycka!
Och dermed fru Bablander satt sig ned att skrifva
svar
som bättre knappast gjordes af en kråka;
och inom tvenne timmar billetdouxen färdig var,
hvarefter hon med Lotta börjar bråka :n
Hvad vill det säga, slyna? — okammad än du är;
ISnygg upp dig genast eller, — förbanna mig! — jag
svär:
Jen kindpust för ditt öra straxt skall klinga, —
J bort med detta bref du måste springa.
På tredje dan derefter fru Bablander stod så grann,
likt skeppet, när det tillsatt alla seglen;
på bennes begge kinder nu en ros konstmessigt brann:
sitt löshår hon ses ordna framför speglen.
Till slut hon ur buteljen sig tar en ljuflig klunk,
hvarpå till mötesplatsen hon gick i sakta lunk;
och när hon hade hunnit Strömparterren,
så råkar hon burdus den sökta herren.
Det var en mager löjtnant, i en modern paletot,
att sig mot aftonvindens svalka skydda.
Sin blick på fru Bablander han ses kasta då och då.
men båda för ett samtal voro brydda.
Vår unga krigsman känner en rysning i sitt blod,
men slutligen han frågar med all förtviflans mod:
har ni på en annons behagat svara,
och är ert namn, mia nådiga, — Barbara?
Alldeles rätt, min herre, just den svarande är jag
på edra anspråkslösa pretentioner.
Ni önskat er en hustru med ett ädelt sinnelag, —
i mig ni funnit en af de personer.
Vill ni derför mig älska, så uti lust som nöd,
så får ni femti-tusen en gång, när jag är död; —
om denna plan för er sig låter höra,
så kan ni straxt mig sällskap hem få göra.n
Och löjtnanten han tror sig just bli galen utaf fröjd.
-- p—
ww
Barbara! — Ack, hur högt jag er värderar! N
Men fru Bablander sade: jag vill tio ni gör mig If
nöjd ; 0
ert namn låt höra, om det ej generar.s
Min huldaste! — jag heter: Amandus Penningflykt.
Fy tusan! frun utbrister — det namnet låter styggt!
men, lika godt, fast förr jag ej hört maken,
så gå vi hem och ta ett glas på saken.,
En månad ifrån dato brölloppsfacklan brann så klar
i enkefru Bablanders stora våning,
och löjtnant Penningflykt i uniformen var så rar,
att bruden af förtjusning fick en dåning; —
men brudgummen han jublar — i tysthet, det förstås:
O, kommen mina björnar, nu ska kontanter fås! —
ty käriogen sitt pactum rent förglömde,
sen vi en pounsch-butelj tillsammans tömde.
Och natten nyss förliden var, och morgonsolen log
med strålar, som en herrlig dag tycks iofva,
när tverne bistra herrar på sängkammardörren slog,
der paret än som bäst höll på att sofva.
De öppna och inträda — och Penningflykt flög opp:
pursäkta oss, herr löjtnant! — i dag vi gjort oss hopp
att edra femtontusen inkassera, —
i eljest straxt till gäldstun får marchera!o
Nu löjtnanten ömt sade: O, Barbara! var mig huld!
ill penninglådan låna mig din nyckel; —
iu ser, jag måste genast inbetala all min skuld,
y dessa herrar bruka intet gyckel.,
Nå dj. . . .n anamma!o förbittrad makan skrek,
så var då detta planen med allt ditt tvungna smek,
nen tag i stället delta såsom pengar! Ti
Jen dermed fick han — — tvenne feta slängar. LG
Der låg vår tappre krigsman, snöpligt slagen till sitt
golf,
nen frun till foglighet sig snart såg tvungen,
y herrarna de väatado tills klockan slagit tolf,
vä n hon lossade på pungen.
An re SAL IP oms MR KR AP