presterskapet består af 27 erkebiskoppar, 449 b skoppar, 49 abboter och 3.700 kyrkoherdar. I öfriga presterna stiga till det enorma antalet : 530,800, munkarne 27502, nunnorna 28,00 Denna mängd är irqvarterad i 60 kloster och 5 seminarier och andra inrättningar. Det finne dessutom ett stort antal tillflyktsorter med dera särskilda reglementen för qvinnor, och deriblan en egen klass af nunnor, ett slags dilettanti x sitt stånd, som bära en egen drägt och hvilk inrättningar kallas monrache di casa. Härifrån un dantages ett litet kloster för fransyskor, ett verk ligt mönster af sann religion och den renaste men niskokärlek, hvars invånare ena sig åt de fatti ges och sjuklingars vård. Några andeliga ordnar hafva sina serskilt funktioner. Franciskanerne tigga: kapucinerne g och läsa messor i husen; den hvita benedikti Ren söger, alt han anställer betraktelser och bed jer; den svarta benediktinen, att ban studera och undervisar. De öfriga göra icke annat, äl lefva väl, och jesuiterna draga fördel af dem alla ty det är åt denna privilegierade orden, som ko nungen anförtrott ungdomens uppfostran, i syn nerhet den aristokratiska ungdomens; också äl denna orden den rikaste af alla; ingen dag förfly. ter, utan att den af personer, som ligga på dödsbädden, tiilockar sig testamentsdispositioner. Nyligen hafva tvänBe rika personer testamentera! de 40 millioner . . . . till sma anböriges förfång. De förfördelade hafva visserligen väckt tvist om testamentet,) men det är troligt z2tt de förlora sin sak. Domstolarnes besticklighet är allmänt erkänd, och jesuiterna veta begagna sig deraf. Härefter följer i ordningen aristokratien: 440 prinsar, 4534 hertigar, 1470 markiser. Antalet af baroner kan jemföras med siffrorna i pater Piszzis stjernkatalog. Deras inflytande hörrör icke från privilegierna, ty lagen erkänner icke kaster, utan trån de höga platserna vid hofvet som aristokratien innehar. En hop af aristokratien är inskrifven på fattiglistorna, och såsom sköl uppgifves nödvändigheten att upprättbålla deras rang. Man kan nämna prinsar, som åka efter fyra hästar och föra eit praktfullt lif, men emottaga understöd af de bidrag, som lemnas till de fattiga. I korthet: de begge Sicilierne erbjuda exemplet af en anarkisk despotism, grundad på nationens håglöshet och -slöbet; konungen eger hvarken kraftig vilja eller åtrå efter ära: det enda bestämda drag i hans karakter är ett inrotadt bat mot representativa former och allt hvad fribetsider heter. Han darrar inför österrikiska ministern, ban afskyr honom och har tjugu gånger bedt Metternich skicka sig en annan, men han har för öfrigt ägt hvarken nog mod eiler slughet att tvinga honom lemna sin plats. Folket lider och knotar; dess elände blir mer och mer odrägligt och dess otålighet med hvar lag större. Den första gnistan, som utgår från ienna härd, kan tända en ofantlig eld, hvarutur kan utgå ett nytt Italiens nationalitet och enhet. fe— 2 ————O——