inföll Louise, och tillade skälmaktigt leende: Du är likväl den mest ädelmodiga och sjelfuppoffrande varelse jag känner i hela verlden. — Huo! alltför artigt. . . . Men hvad var det nu jag skulle säga? . . . Jo, vi få troligen ingen kavaljer som följer oss. Min man bar hvarken tid eller lust. — Det betyder ingenting. Vi behöfva ingen följeslagare. Kirsteinska huset är ju här i grannskapet. Vi äro väl inga barn heller. Vi kunnz sjelfva vara våra kavaljerer. . — Och så måste vi lemna balen, innan säll skapet demaskerar sig. Annars, då vi blifva igen: kända och då det upptäckes, att vi, ett par fruntimmer, gifvit oss åstad utan karl, skall man anse oss för äfventyrerskor. — Ganska sannt. Vi skola komma, lysa och försvinna. Är det icke så du vill ha det? — Alldeles! — Åh, det blir charmant! . . . Men apropos! huru skola vi kläda oss? hvilka kostymer skola vi välja? . . . Hade vi bara ännu ett älskvärdt fruntimmer, som vi kunde föreslå göra oss sällskap, så kunde vi föreställa de tre gratierna . . . Ack jo, nu vet jag! Din kusin Emma, den glada trefliga Emma! hon måste bli vår man. Hon skall bli den tredje gratien, och . . . — Ypperligt! inföll Elvira, skrattande. Emmo, stackars flicka, som redan en tid stått på öfverblifna kartan, och jag med mina fyratio år på nacken: det blir jast gudomliga gratier: . . . Svårigheten blir endast att få en på en gång trosen och passande kostym. — Sannt nog; det tänkte jag icke på. Huru skall man då bära sig åt? — Du föres!og att Emma skulle göra oss sällskap. Vi känna hennes beredvillighet att göra hvad man ber henne om. Jag tar således hennes samtycke redan för gifvet; och hon med sin fyn shet skall snart hjelpa oss ur vår förlögenhet d valet af drägter; äfven skall hon i öfrigt bistå oss med råd och dåd, hoppas jag.