inföll Louise, och tillade skälmaktigt leende: Du
är likväl den mest ädelmodiga och sjelfuppoffran-
de varelse jag känner i hela verlden.
— Huo! alltför artigt. . . . Men hvad var det
nu jag skulle säga? . . . Jo, vi få troligen ingen
kavaljer som följer oss. Min man bar hvarken
tid eller lust.
— Det betyder ingenting. Vi behöfva - ingen
följeslagare. Kirsteinska huset är ju här i grann-
skapet. Vi äro väl inga barn heller. Vi kunnz
sjelfva vara våra kavaljerer. .
— Och så måste vi lemna balen, innan säll
skapet demaskerar sig. Annars, då vi blifva igen:
kända och då det upptäckes, att vi, ett par frun-
timmer, gifvit oss åstad utan karl, skall man anse
oss för äfventyrerskor.
— Ganska sannt. Vi skola komma, lysa och
försvinna. Är det icke så du vill ha det?
— Alldeles!
— Åh, det blir charmant! . . . Men apropos!
huru skola vi kläda oss? hvilka kostymer skola
vi välja? . . . Hade vi bara ännu ett älskvärdt
fruntimmer, som vi kunde föreslå göra oss säll-
skap, så kunde vi föreställa de tre gratierna . . .
Ack jo, nu vet jag! Din kusin Emma, den glada
trefliga Emma! hon måste bli vår man. Hon
skall bli den tredje gratien, och . . .
— Ypperligt! inföll Elvira, skrattande. Emmo,
stackars flicka, som redan en tid stått på öfver-
blifna kartan, och jag med mina fyratio år på
nacken: det blir jast gudomliga gratier: . . . -
Svårigheten blir endast att få en på en gång tro-
sen och passande kostym.
— Sannt nog; det tänkte jag icke på. Huru
skall man då bära sig åt?
— Du föres!og att Emma skulle göra oss säll-
skap. Vi känna hennes beredvillighet att göra
hvad man ber henne om. Jag tar således hennes
samtycke redan för gifvet; och hon med sin fyn
shet skall snart hjelpa oss ur vår förlögenhet
d valet af drägter; äfven skall hon i öfrigt bi-
stå oss med råd och dåd, hoppas jag.