nn — Du är tokig, lilla Louise! inföll fru P. Hvad dig sjell angår, så undrar jag visst inte på, alt du vill dansa och roa dig; men jag, jag är redan ur dansen, ser du. . — Åh, var nu inte tillgjord, kära Elvira! Du vet ganska väl, att du kan vara förtjusande när du vill. Jag är säker att du skall göra eröfringar .. . Vill du, eller vill du inte? ... Såg: ja eller nej! — Nej! o— Ack, min stackars vän! utropade Louise med ömklig ton. Du är säkerligen methödist! Scotten har förfört dig. . . Jo jo, det är allt en intressant karl, den der pastor Scott, — Mycket intressant! . — Men, uppriktigt taladt, jag vet en ung man, som är mycket intressantare. Hans mörka hår, hans bleka hy, hans blixtrande öga, allt det der och mycket annat dessutom, bildar en förtjusande ensemble,, och gör att min bjelte ser ut som en fullkomlig utlänning. Du vet väl, hvem jag menar? — Visst inte! ; — Kors! Axel Wildman naturligtvis. Elvira rodnade litet, hvilket klädde henne ofantligt väl. . . . — Åh ja, ban ser just icke illa ut, sade hon. — Han är gudomlig! återtog Louise; och vet du: han kommer bestämdt på maskraden om Söndag. — Ah! ... Men huru vet du det? — Mitt hjerta säger mig det. so. Nå nå, blif inte så allvarssm för det. Såg mig: kommer han ofta hit? . — Nej, nästan aldrig. Han kommer blott då han blir bjuden, och vi se au för tiden sällan något främmande. — Det är verklig skada. — Nå väl, sade fru P., emedan ditt bjerta sä3er dig, att den unga man, som du så lifligt inesserear dig. för, besöker maskraden, så skall jag väl äfven gå dit för din skull: . . Men... — Åck, buru skall jag väl kunna tacka dig?