stakar för ständernas valdistrikter. Desse blefve
endast 30 af de 175, som första kammaren skulle
hafva inalles; således ungefär en sjettedel af hela
representationen, i stället för en fjerdedel, såsom
nu. Då man likväl ifrån Borgarståndet, sådant
det för närvarande uppkommer på riksdagen, af-
drager alle ledamöter, som egentligen tillhöra lands-
bygden (t. ex. det antal brukspatroner, hvilka på
de sednare tiderna fått säte och stämma i detta
stånd), samt åtskillige embetsmän, så torde sum-
man af de personer, som äfven nu representera
sjelfva städerna och stadsmannayrkena, icke heller
stiga till mer, än vid pass en sjettedel af riksdagen
det hela. Förlusten är följaktligen i detta afseende
en illusion. :
c) Rådplägningens inskränkande på två kamrar
h
d) Införandet af ett nytt slags Konservatism,
t nationell mening.
Som bekant, har man mycket tvistat om före-
trädet emellan En- och Två kammar-systemen.
Då man en gång öfvergifvit Stånden, för att träffa
en enklare form och undvika omgångarna i det
nuvarande arbetssättet på riksdagarne, så förekom-
mer väl det rättaste vara, att sätta sig tillsam-
mans. och rådslå på ett enda rum, i stället för
på de fyra. Likväl finner man, att rådplägnings-
rummens antal icke står i omedelbart och nöd-
vändigt samband med Stånden. Sveriges riksmö-
ten bestodo ganska länge (om ock, äfven då, ej
oalbrutet) i ett Eakammarsystem, oaktadt de fyra
stånden redan uppkommit och voro skilde i af-
seende på valsättet. Vi läsa om riksdagarne ua-
der Gustaf I:s tid, huru ständerna ssmmankommo,
talade och rådslogo i en sal, gemensam för alla.
Stundom kom väl Clerkeriet tillbopr i egna
ölverläggningar för sig sjelf; men sådant kunde
snarast liknas vid vår tids klubbar, eller möten;
hvarpå man utkastar enskilda planer för hand-
lingssättet vid de egentliga sammankomsterna.
Att äfven adeln stundom gick afsides, vet man.
Men rådplägningar, på hvilka defiuitiva beslut
fattades, skedde i för alla stånden gemensam kam-
mare. Från Gustaf II Adols tid, då riddarhu-
set byggdes och adeln fick sin egentliga ordning
som stånd, instituerades arbetssättet hufvudsakli
gen på flera skilda rum;:och man kan ej neka,
att Ståndsprincipen härigenom nått en fulländ-
ning, som, oaktadt ej nödvändigt åtföljande den,
dock deråt gifver en grad af slutenhet och sam-
bållighet, som visst icke gagnar landet, men tyd-
ligen ligger i ideen af all sekt, sekretion, privi-
legianism. -
Emot det uräldsta och naturligsste sättet, alt
öfverlägga på ett ställe, har man i synnerhet blott
den anmärkningen, att då en enda rådplägning
får afgöra ett ifrågavarande mål, kunna förhastade
beslut fattas, hvilka här blefve högst farliga, enär
saken är af så ingripande och vidt omfattande
natur, som ett helt folks institutioner. Detta
kan likväl förekommas på flere andra sätt, än att
frångå Enkammarsystemet. Faran af den alltför
stora rapiditeten kan afböjas, t. ex. genom stad-
gandet om en viss tidsutdrägt emellan ämnets
diskussion och beslutets fattande, eller mellan
detta och dess justering, hvarunder man kan före-
ställa sig, att alla nödiga betänkligheter hinna kom-
ma i dagen vvt gära sig gällande så mycket de
behöfva. Man kan för vissa mål stadga, aut tven-
ne (lill och med trenne) sammanstämmande riks-
dagsbeslut om dem måste fattas, innan saken får
gå i verket. Detta och dylikt är fullkomligt
tänkbart i ett Enkammarsystem, lika väl som i
ett annat.
För att försäkra representationen om goda be-
sluts fattande, kan likväl, dessa försigtighetsmått
oaktadt, Enkammarsystemet blifva otillräckligt.
Det är icke alltid nog, att rådslaget, innan det
får sättas i verket, skall för sin del hafva en
viss liggetid (t. ex. ifrån en riksdag till en annan):
sjelfva personerna, som hvarje gång derom skola
råds!å, kunna icke destomindre förhasta: sig, så
vida icke äfven de haft sin liggetid. Hvad vill
detta säga? Det innebär, att till omogna besluts
förekommande hör, att målen böra hänskjutas
till riksdagsmän, de der varit med vid flera riks-
dagar, följaktligen äro hemmastadde uti landets
samhällsförhållanden och deras handläggning (så
till vida, som en sådan vidkommer representatio-
ner) under en hel följd af år. Häåirigenom upp-
kommer hvad man stundom kallat de äldres
rådsförsamling,, senat (nemligen icke iregerande
eller administrativ väg), konservativ kammare,
0. S. V.
Skulle man sammansätta representationen blott
af sådana män, uppstode dock derigenom först
och främst den svårigheten, alt en ganska skarpt
inskränkande qvalifikation dymedelst uppsattes
för valbarhet till riksdagsman, hvilken både vore
alltför hinderlig för valfriheten och inskränkande,