stakar för ständernas valdistrikter. Desse blefve endast 30 af de 175, som första kammaren skulle hafva inalles; således ungefär en sjettedel af hela representationen, i stället för en fjerdedel, såsom nu. Då man likväl ifrån Borgarståndet, sådant det för närvarande uppkommer på riksdagen, afdrager alle ledamöter, som egentligen tillhöra landsbygden (t. ex. det antal brukspatroner, hvilka på de sednare tiderna fått säte och stämma i detta stånd), samt åtskillige embetsmän, så torde summan af de personer, som äfven nu representera sjelfva städerna och stadsmannayrkena, icke heller stiga till mer, än vid pass en sjettedel af riksdagen det hela. Förlusten är följaktligen i detta afseende en illusion. : c) Rådplägningens inskränkande på två kamrar h d) Införandet af ett nytt slags Konservatism, t nationell mening. Som bekant, har man mycket tvistat om företrädet emellan Enoch Två kammar-systemen. Då man en gång öfvergifvit Stånden, för att träffa en enklare form och undvika omgångarna i det nuvarande arbetssättet på riksdagarne, så förekommer väl det rättaste vara, att sätta sig tillsammans. och rådslå på ett enda rum, i stället för på de fyra. Likväl finner man, att rådplägningsrummens antal icke står i omedelbart och nödvändigt samband med Stånden. Sveriges riksmöten bestodo ganska länge (om ock, äfven då, ej oalbrutet) i ett Eakammarsystem, oaktadt de fyra stånden redan uppkommit och voro skilde i afseende på valsättet. Vi läsa om riksdagarne uader Gustaf I:s tid, huru ständerna ssmmankommo, talade och rådslogo i en sal, gemensam för alla. Stundom kom väl Clerkeriet tillbopr i egna ölverläggningar för sig sjelf; men sådant kunde snarast liknas vid vår tids klubbar, eller möten; hvarpå man utkastar enskilda planer för handlingssättet vid de egentliga sammankomsterna. Att äfven adeln stundom gick afsides, vet man. Men rådplägningar, på hvilka defiuitiva beslut fattades, skedde i för alla stånden gemensam kammare. Från Gustaf II Adols tid, då riddarhuset byggdes och adeln fick sin egentliga ordning som stånd, instituerades arbetssättet hufvudsakli gen på flera skilda rum;:och man kan ej neka, att Ståndsprincipen härigenom nått en fulländning, som, oaktadt ej nödvändigt åtföljande den, dock deråt gifver en grad af slutenhet och sambållighet, som visst icke gagnar landet, men tydligen ligger i ideen af all sekt, sekretion, privilegianism. Emot det uräldsta och naturligsste sättet, alt öfverlägga på ett ställe, har man i synnerhet blott den anmärkningen, att då en enda rådplägning får afgöra ett ifrågavarande mål, kunna förhastade beslut fattas, hvilka här blefve högst farliga, enär saken är af så ingripande och vidt omfattande natur, som ett helt folks institutioner. Detta kan likväl förekommas på flere andra sätt, än att frångå Enkammarsystemet. Faran af den alltför stora rapiditeten kan afböjas, t. ex. genom stadgandet om en viss tidsutdrägt emellan ämnets diskussion och beslutets fattande, eller mellan detta och dess justering, hvarunder man kan föreställa sig, att alla nödiga betänkligheter hinna komma i dagen vvt gära sig gällande så mycket de behöfva. Man kan för vissa mål stadga, aut tvenne (lill och med trenne) sammanstämmande riksdagsbeslut om dem måste fattas, innan saken får gå i verket. Detta och dylikt är fullkomligt tänkbart i ett Enkammarsystem, lika väl som i ett annat. För att försäkra representationen om goda besluts fattande, kan likväl, dessa försigtighetsmått oaktadt, Enkammarsystemet blifva otillräckligt. Det är icke alltid nog, att rådslaget, innan det får sättas i verket, skall för sin del hafva en viss liggetid (t. ex. ifrån en riksdag till en annan): sjelfva personerna, som hvarje gång derom skola råds!å, kunna icke destomindre förhasta: sig, så vida icke äfven de haft sin liggetid. Hvad vill detta säga? Det innebär, att till omogna besluts förekommande hör, att målen böra hänskjutas till riksdagsmän, de der varit med vid flera riksdagar, följaktligen äro hemmastadde uti landets samhällsförhållanden och deras handläggning (så till vida, som en sådan vidkommer representationer) under en hel följd af år. Häåirigenom uppkommer hvad man stundom kallat de äldres rådsförsamling,, senat (nemligen icke iregerande eller administrativ väg), konservativ kammare, 0. S. V. Skulle man sammansätta representationen blott af sådana män, uppstode dock derigenom först och främst den svårigheten, alt en ganska skarpt inskränkande qvalifikation dymedelst uppsattes för valbarhet till riksdagsman, hvilken både vore alltför hinderlig för valfriheten och inskränkande,