För städerna (till hvilka, i afseende på hela denna fråga, köpingar äfven räknas) sker valet af riksdagsman omedelbart, d. v. s. alle röstberättigade utse ombudet direkte. Förslaget har här frångått ideen att begagna Valmän. Orsaken ligger förmodligen deruti, att såsom de röstandes antal här jemförelsevis icke är så stort, som i landsbygdens valdistrikter, hafva de så väl härigenom, som genom egenskapen att bo tillsammans på ett ställe, vida större säkerhet att kunna sins emellan öfverenskomma om det förnuftigaste och bästa valet, utan att detta här kan anses vara underhastadt så stort behof af det slags luttring eller silning, som öfvergångsformationen (Valmannainrältningen) innebär. Städernes invånare stå också genom handel, korrespondens, ett tätare umgänge och ett närmare förhållande till landets högre bildade personligheter, i en annan ställning, än flertalet af innebyggarne å landet serdeles de aflägsnare landsorterna. För Stockholms stad, der Elektorer nu begagnas, innehåller förslaget imedlertiden nyhet. Visserligen hade här Valmannainrättningen kunnat qvarstå, dels såsom ett redan förhanden varande bruk, hvilket ingen skada medför, dels för den valberättigade folkmängdens större antal. Härom kan man visserligen hysa skilda tankar; men saken blir dock på det hela densamma. Hvad städernas borgerskap i allmänhet beträffar, bar man, i synnerhet för de smärre och aflägsnare, plägat, såsom ett skäl mot den föreslagna Vallagen, anföra den höga census, som 4 mom. 3 tyckes innebära. Den utstakar såsom vilkor för Valrätt (och i och med detsamma, enligt 6, för rättighet att väljas), att man af sitt borgerliga yrke skall hafva en uppskattad behållen årlig inkomst af minst 200 Rdr. Detta synes högt tilltaget för städerna, då en landtbo icke behöfver vara egare af större fastighet, än en af 40 Rårs uppskattningsvärde, för att få deltaga i riksdagsmannavalet. Men härvid måste märkas, först och främst, att ganska få borgare i des. k. småstäderna icke tillika äro egare af hus, tomt, jord eiler annan staden tillhörande lägenhet, då han, i och för detta, genast ivkommer inom qvalifikationen af mom. 4, följaktligen kan deltaga i riksdagsmannavalet, till och med om hans fastighet blott stiger till 40 Mur uppskattningsvärde. Vidare måste betraktas, att borgaren, när han af sitt yrke har 200 Rdr i behållning, besitter en hel röst, då deremot landtbon med den fastighet af så ringa uppskattningsvärde, som vi nyss exempelvis anförde, besitter en i sarama grad ringa röst-andel (hans egendom skail vara uppskattad ifrån 4000 ull 3000 Rdr, såvida hen skall få afgifva en helröst). Slutligen, då med den i mom. 3 stadgade census förstås behållen inkomst af sjeliva yrket, och borgarens hela lenadskostnad för sig och familjen således icke här kan komma i beräkning till afdragande, utgör 209 Rdr verkligen så litet, att den knappt kan anses för större, än hvad snart sagdt hvarje simpel arbetare om året hör i förtjenst. Vid den anmärkning man i allmänhet gjort mvt don föreslagna Vallagen, att städernas borgerskap förmodas komma att lida genom upplösninsen af dess närvarande stånds-ezenskap, bör man taga i betraktande, att borgarstandat redan för närvarande utvisar en ganska stor inre split ring på riksdagarne, och det just, enligt sakens natur, till följd af de olika, sinsemellan ofta stridiga intressen, som ståndets ledamöter måste hysa. Grosshandlaren, t. ex., önskar tullfrihet eller åtMminstone låg tull, der Fabrikören vill hafva förbud eller dock band på införseln, som hindra en tiflig konkurrens med hans produktioner. I afceende på skråförfattningarne hyser den egentlige Handtverkaren eller Skråmästaren vanligen helt andra tankar, än Manufakturisten i stort: så har ock Minuthandlaren andra önskningar och principer för handelslagstiftningen, än Grosshandlaren. Borgarståndet, som skulle representera en enhet, sönderfaller således, redan sådant det är, obhjelpligen i flera fraktioner, hvilka under riksdagen bekämpa hvarandra. Hvad är det väl då till sluts borgerskapet, såsom stånd, innebär? Det naturliga och sanna förhållandet är, att icke blott ståndet, utan hvarje dess ledamot har sina sociala fördelar att bevaka och försvara, för att göra dem gällande i sambältet, jemte allt öfrigt derinom befintligt, till den grad och på det sätt, som allmänt väl och enskild båtnad kräfva. Denna naturliga och sanna rättighet, liksom skyldighet, qvarstår enligt det föreslagna Valsättet. Ståndsrepresentationen bjelper ingenting härtill; men försvårar saken blott genom onödigtvis invecklade former. Detta rör i synnerhet arbetssättet på de fyra kamrarne, sedan riksdagsmännen sammankommit; men angår, som vi se, äfven valsättet. Det enda, hvaruti man skulle kunna söga, att den föreslagna Vallsgen gör något intrång i Borgarståndets närvar rande ställning, är det antal riksdagsmän den ut—e—— ——— — — —LA AA -E E rn ———E——ÄL H