För städerna (till hvilka, i afseende på hela
denna fråga, köpingar äfven räknas) sker valet
af riksdagsman omedelbart, d. v. s. alle röstberät-
tigade utse ombudet direkte. Förslaget har här
frångått ideen att begagna Valmän. Orsaken lig-
ger förmodligen deruti, att såsom de röstandes
antal här jemförelsevis icke är så stort, som i
landsbygdens valdistrikter, hafva de så väl häri-
genom, som genom egenskapen att bo tillsammans
på ett ställe, vida större säkerhet att kunna sins
emellan öfverenskomma om det förnuftigaste och
bästa valet, utan att detta här kan anses vara un-
derhastadt så stort behof af det slags luttring el-
ler silning, som öfvergångsformationen (Valmanna-
inrältningen) innebär. Städernes invånare stå ock-
så genom handel, korrespondens, ett tätare um-
gänge och ett närmare förhållande till landets hög-
re bildade personligheter, i en annan ställning, än
flertalet af innebyggarne å landet serdeles de aflägs-
nare landsorterna. För Stockholms stad, der Elek-
torer nu begagnas, innehåller förslaget imedlertiden
nyhet. Visserligen hade här Valmannainrättningen
kunnat qvarstå, dels såsom ett redan förhanden va-
rande bruk, hvilket ingen skada medför, dels för
den valberättigade folkmängdens större antal. Här-
om kan man visserligen hysa skilda tankar; men
saken blir dock på det hela densamma.
Hvad städernas borgerskap i allmänhet beträffar,
bar man, i synnerhet för de smärre och aflägsnare,
plägat, såsom ett skäl mot den föreslagna Vallagen,
anföra den höga census, som 4 mom. 3 tyckes
innebära. Den utstakar såsom vilkor för Valrätt
(och i och med detsamma, enligt 6, för rättig-
het att väljas), att man af sitt borgerliga yrke
skall hafva en uppskattad behållen årlig inkomst
af minst 200 Rdr. Detta synes högt tilltaget för
städerna, då en landtbo icke behöfver vara egare
af större fastighet, än en af 40 Rårs uppskatt-
ningsvärde, för att få deltaga i riksdagsmannavalet.
Men härvid måste märkas, först och främst, att
ganska få borgare i des. k. småstäderna icke tillika
äro egare af hus, tomt, jord eiler annan staden
tillhörande lägenhet, då han, i och för detta, ge-
nast ivkommer inom qvalifikationen af mom. 4,
följaktligen kan deltaga i riksdagsmannavalet, till
och med om hans fastighet blott stiger till 40
Mur uppskattningsvärde. Vidare måste betraktas,
att borgaren, när han af sitt yrke har 200 Rdr i
behållning, besitter en hel röst, då deremot landt-
bon med den fastighet af så ringa uppskattnings-
värde, som vi nyss exempelvis anförde, besitter
en i sarama grad ringa röst-andel (hans egendom
skail vara uppskattad ifrån 4000 ull 3000 Rdr,
såvida hen skall få afgifva en helröst). Slutligen,
då med den i mom. 3 stadgade census förstås be-
hållen inkomst af sjeliva yrket, och borgarens hela
lenadskostnad för sig och familjen således icke
här kan komma i beräkning till afdragande, utgör
209 Rdr verkligen så litet, att den knappt kan
anses för större, än hvad snart sagdt hvarje sim-
pel arbetare om året hör i förtjenst.
Vid den anmärkning man i allmänhet gjort
mvt don föreslagna Vallagen, att städernas bor-
gerskap förmodas komma att lida genom upplös-
ninsen af dess närvarande stånds-ezenskap, bör
man taga i betraktande, att borgarstandat redan
för närvarande utvisar en ganska stor inre split
ring på riksdagarne, och det just, enligt sakens
natur, till följd af de olika, sinsemellan ofta stri-
diga intressen, som ståndets ledamöter måste hysa.
Grosshandlaren, t. ex., önskar tullfrihet eller åt-
Mminstone låg tull, der Fabrikören vill hafva för-
bud eller dock band på införseln, som hindra en
tiflig konkurrens med hans produktioner. I afce-
ende på skråförfattningarne hyser den egentlige
Handtverkaren eller Skråmästaren vanligen helt
andra tankar, än Manufakturisten i stort: så har
ock Minuthandlaren andra önskningar och princi-
per för handelslagstiftningen, än Grosshandlaren.
Borgarståndet, som skulle representera en enhet,
sönderfaller således, redan sådant det är, obhjelp-
ligen i flera fraktioner, hvilka under riksdagen
bekämpa hvarandra. Hvad är det väl då till sluts
borgerskapet, såsom stånd, innebär? Det naturliga
och sanna förhållandet är, att icke blott ståndet,
utan hvarje dess ledamot har sina sociala fördelar
att bevaka och försvara, för att göra dem gällan-
de i sambältet, jemte allt öfrigt derinom befint-
ligt, till den grad och på det sätt, som allmänt
väl och enskild båtnad kräfva. Denna naturliga
och sanna rättighet, liksom skyldighet, qvarstår
enligt det föreslagna Valsättet. Ståndsrepresenta-
tionen bjelper ingenting härtill; men försvårar sa-
ken blott genom onödigtvis invecklade former.
Detta rör i synnerhet arbetssättet på de fyra kam-
rarne, sedan riksdagsmännen sammankommit; men
angår, som vi se, äfven valsättet. Det enda, hvar-
uti man skulle kunna söga, att den föreslagna
Vallsgen gör något intrång i Borgarståndets närvar
rande ställning, är det antal riksdagsmän den ut-
—e—— ——— — — —LA AA -E E rn ———E——ÄL
H