— Vi träffas då hos henne i afton, om du behagar, för att öfverlägga. Elvira böjde på hufvudet, till tecken af bifall. Damerna åtskiljdes. Emma är verkligen en glad och treflig, ja ät ven söt flicka. Hon: har ett par vackra blå ögon, hvilkas blick är svärmisk och själfull, en liten rosenmun med de hvitaste tänder, ett smärt lif, yppiga former för öfrigt, och en fot, så liten som möjligt. Hon sjunger som en näktergal, och målar små törnrosknoppar och förgätmigej i en och annan god väns album, och så gör hon små vVerser dertill som äro ofanthgt näpna, :ty hon är något poetisk, skall jag säga herrskapet, Hon var en af biskop Wallins ifrigaste åhörarinnor, och herr Dahlqvist är hennes förtjusning. Ingen följer bättre än hon den kristliga kärlekens bud: glädjens med dem som glade äro, och gråter med dem som gråta. Hon: tror ieke på tillvaron af något ondi, ty hon är sjelf så god. Och en sådan flicka står på öfverblifna kartan. Är det icke bra besynnerligt? Såsom fru P. förutsagt, samtyckte Emma, utan några om och men, att göra de andra båda damerna sällskap pä maskraden. Hon framtog genast sin hvita klädning för att tvättas och började derefter ställa till rätta näsan på sin mask, hvilken råkat komma litet i olag. — Tänker du då bara vara klädd i en enkel hvit klädning? frågade Louise. — Ja, hvad annars? — Det är ju alltför simpelt. Men sådan är du alltid, Emma lilla, Apropos! hurudana strumpor ämnar du begagna? — Hvita, naturligtvis. — Nå, kors! det trodde jag inte. Jag har tyckt mig märka, att du har en viss förkärlek för svarta. . : — Fy, hvad du kan vara elsk! Anmärkninzgen egde dock sin riktighet. Emma nyttjade gerna svarta strumpor. 9 r (Forts, följer.) X