— Vi träffas då hos henne i afton, om du be-
hagar, för att öfverlägga.
Elvira böjde på hufvudet, till tecken af bifall.
Damerna åtskiljdes.
Emma är verkligen en glad och treflig, ja ät
ven söt flicka. Hon: har ett par vackra blå ögon,
hvilkas blick är svärmisk och själfull, en liten
rosenmun med de hvitaste tänder, ett smärt lif,
yppiga former för öfrigt, och en fot, så liten som
möjligt. Hon sjunger som en näktergal, och må-
lar små törnrosknoppar och förgätmigej i en och
annan god väns album, och så gör hon små vVer-
ser dertill som äro ofanthgt näpna, :ty hon är nå-
got poetisk, skall jag säga herrskapet, Hon var
en af biskop Wallins ifrigaste åhörarinnor, och
herr Dahlqvist är hennes förtjusning. Ingen följer
bättre än hon den kristliga kärlekens bud: gläd-
jens med dem som glade äro, och gråter med
dem som gråta. Hon: tror ieke på tillvaron af
något ondi, ty hon är sjelf så god.
Och en sådan flicka står på öfverblifna kartan.
Är det icke bra besynnerligt?
Såsom fru P. förutsagt, samtyckte Emma, utan
några om och men, att göra de andra båda da-
merna sällskap pä maskraden. Hon framtog ge-
nast sin hvita klädning för att tvättas och började
derefter ställa till rätta näsan på sin mask, hvilken
råkat komma litet i olag.
— Tänker du då bara vara klädd i en enkel
hvit klädning? frågade Louise.
— Ja, hvad annars?
— Det är ju alltför simpelt. Men sådan är
du alltid, Emma lilla, Apropos! hurudana strum-
por ämnar du begagna?
— Hvita, naturligtvis.
— Nå, kors! det trodde jag inte. Jag har
tyckt mig märka, att du har en viss förkärlek
för svarta. . :
— Fy, hvad du kan vara elsk!
Anmärkninzgen egde dock sin riktighet. Emma
nyttjade gerna svarta strumpor.
9 r (Forts, följer.)
X