betinkt, att det kunde falia någon af folket in,
att slå upp bibeln, och upptäcka den skedda
eskamoteringen, samt till hvilka kommentarier
denna uppläckt måste gifva anledning, och dels
deriöre, alt man vet, huru - ytterst stränga de
goda prelaterne annars äro att påstå, det hvarje
bokstaf i bibeln, till och med prickarna på tf, äro
af omedelbar gudomlig ingifvelse, så att det är
snart sagdt ett helgerån att röra något deraf med
menniskohand.
Hade det i andra versen stått Isac i stället för
Israel, så kunde man hafva trott, att det ifråga-
varande språket haft en serskild dragningskraft
för herr ecklesiastikchefen, såsom ett uttryck af
hans personliga tacksamhet och sorg, ty menin-
gen hade då kunnat vara: — den hjelten, som Isac
Heurlin beskyddat och frälsat hafver; men nu är
ej heller detta antagligt. i
Det värsta, och som vederbörande icke hafva
besinnat, är dock, att mången renlärig prest lä-
rer anse sig förbunden att taga den anvisade
texten sådan, som den står i bibeln; åtminstone
lärer det nu behöfvas en serskild förordning, som
förbjuder dem detta. Om de åter, enligt skrif-
ten, bibehålla det ursprungliga, af prelaterne ut-
strukna namnet, så hemställe vi huruvida icke
detta skall väcka förargelse i församlingen.
REVY AF TIDNINGARNA.
Det är anmärkningsvärdt, att innan den här
ofvan i dagens blad intagna adressen i represen-
tationsfrågan ännu hunnit intagas i tidningarna,
har Svenska Minerva redan skyndat att söka sätta
p för det inflytande, som den skulle kunna ut-
öfva. Hon kallar den första försöket till en ter-
rorism, utöfvad af ett parti, mot de svagare och
motsträfvande afdelningarna af nuvarande repre-
sentation, och uttrycker sitt hopp att de foster-
landets vänner, som icke tänka lika med prokla-
manterne, skola deraf stålsättas till motstånd der-
emot vid riksdagen.
Det ligger uti dessa få ord en hel historia om
det konservativa partiets karakter och politiska
åskådningssätt. Att skriftställare blifvit lagförda
för majestätsbrott, för anmärkningar emot det
gamla systemets åtgärder, har i deras ögon icke
varit någon terrorism; när man, vid befordringar,
uteslutande eller åtminstone förnämligast tagit po-
litiskt devuemang i beräkning, samt näpsat office-
rare, som vågat en sjelfständig votering på rid-
darhuset, medelst bortkommendering till fästnin-
gar, så har det ej varit teirorism; när uppme-
ningar till jubelsubskriptioner utgifvits och hvarje
tjensteman, som möjligen ville undandraga sig,
visste eller blef underrättad att han derigenom
skulle noteras såsom illasinnad — det var heller
ingen terrorism; men om en skrift utgifves af
några f. d. riksdagsmän, i ändamål att göra ett
till nästa riksdag hvilande grundlagsförslag närma-
re kändt, och att endast i följd af en sådan kän-
nedom möjligen kunna erhålla den medverkan a
allmänna tänkesättet, som sakens egen vigt och
värde på diskussionens och den fria öfvertygel-
sens väg kan framkalla, då är det terrorism! Ha
vi då ännu icke kommit längre uti bruket af en
lagbundenr fri statsförfattnivg, än av en publicist,
ntan att blifva föremål för åtlöjet, skall kunna på
detta sätt förblanda begreppen eller söka inbilla
någor, alt det moraliska inflytandet af opinionen,
ehuru förskräckligt detta än må synas anhängar-
ne af det föråldrade, kan samliknas med yttre
tvångsmedel? Imedlertid ligger en naiv bekän-
nelse uti sjelfva de orden, att terrorismen skall
utöfvas emot de svagare och motsträfvande afdel-
ningarna af nuvarande representation; det visar,
huru betydligt reformen går framåt i opinionen,
äfven i reformfendernas ögon.