betinkt, att det kunde falia någon af folket in, att slå upp bibeln, och upptäcka den skedda eskamoteringen, samt till hvilka kommentarier denna uppläckt måste gifva anledning, och dels deriöre, alt man vet, huru ytterst stränga de goda prelaterne annars äro att påstå, det hvarje bokstaf i bibeln, till och med prickarna på tf, äro af omedelbar gudomlig ingifvelse, så att det är snart sagdt ett helgerån att röra något deraf med menniskohand. Hade det i andra versen stått Isac i stället för Israel, så kunde man hafva trott, att det ifrågavarande språket haft en serskild dragningskraft för herr ecklesiastikchefen, såsom ett uttryck af hans personliga tacksamhet och sorg, ty meningen hade då kunnat vara: — den hjelten, som Isac Heurlin beskyddat och frälsat hafver; men nu är ej heller detta antagligt. i Det värsta, och som vederbörande icke hafva besinnat, är dock, att mången renlärig prest lärer anse sig förbunden att taga den anvisade texten sådan, som den står i bibeln; åtminstone lärer det nu behöfvas en serskild förordning, som förbjuder dem detta. Om de åter, enligt skriften, bibehålla det ursprungliga, af prelaterne utstrukna namnet, så hemställe vi huruvida icke detta skall väcka förargelse i församlingen. REVY AF TIDNINGARNA. Det är anmärkningsvärdt, att innan den här ofvan i dagens blad intagna adressen i representationsfrågan ännu hunnit intagas i tidningarna, har Svenska Minerva redan skyndat att söka sätta p för det inflytande, som den skulle kunna utöfva. Hon kallar den första försöket till en terrorism, utöfvad af ett parti, mot de svagare och motsträfvande afdelningarna af nuvarande representation, och uttrycker sitt hopp att de fosterlandets vänner, som icke tänka lika med proklamanterne, skola deraf stålsättas till motstånd deremot vid riksdagen. Det ligger uti dessa få ord en hel historia om det konservativa partiets karakter och politiska åskådningssätt. Att skriftställare blifvit lagförda för majestätsbrott, för anmärkningar emot det gamla systemets åtgärder, har i deras ögon icke varit någon terrorism; när man, vid befordringar, uteslutande eller åtminstone förnämligast tagit politiskt devuemang i beräkning, samt näpsat officerare, som vågat en sjelfständig votering på riddarhuset, medelst bortkommendering till fästningar, så har det ej varit teirorism; när uppmeningar till jubelsubskriptioner utgifvits och hvarje tjensteman, som möjligen ville undandraga sig, visste eller blef underrättad att han derigenom skulle noteras såsom illasinnad — det var heller ingen terrorism; men om en skrift utgifves af några f. d. riksdagsmän, i ändamål att göra ett till nästa riksdag hvilande grundlagsförslag närmare kändt, och att endast i följd af en sådan kännedom möjligen kunna erhålla den medverkan a allmänna tänkesättet, som sakens egen vigt och värde på diskussionens och den fria öfvertygelsens väg kan framkalla, då är det terrorism! Ha vi då ännu icke kommit längre uti bruket af en lagbundenr fri statsförfattnivg, än av en publicist, ntan att blifva föremål för åtlöjet, skall kunna på detta sätt förblanda begreppen eller söka inbilla någor, alt det moraliska inflytandet af opinionen, ehuru förskräckligt detta än må synas anhängarne af det föråldrade, kan samliknas med yttre tvångsmedel? Imedlertid ligger en naiv bekännelse uti sjelfva de orden, att terrorismen skall utöfvas emot de svagare och motsträfvande afdelningarna af nuvarande representation; det visar, huru betydligt reformen går framåt i opinionen, äfven i reformfendernas ögon.