mel mig för att fordra straff för ett så afskyvärdt brott. — Ol min herre! — utropsde markisen återkommande från sin förskräckelse, — min herre! af aktniog för en far... Hen kunde icke fortsätta, tårsrne qväfde hans röst. Den Fernando, tillintetejord af generalens berättelse och hotelserne, dolde sitt ansigte i händerna. — Och hvad skulle det blifva af, ålertog grefven, om j:g vore lika obevexlig som ni, lika grymm som ni, om jag, likasom ni för någa dagar sedan, svarade: er son har förtjent döden! Då bad äfven en åldrig faderom nåd, och ni vägrad? honom-den obarmhertigt! Det var en men som! ni hade att tscka för ert lif och ni skulle kanbända genom er vägran varit en orsak till hans död! — Nåd! nåd! utropade markisen. — Hör miz väll Det enda vilkoret, under hviket jag lofvar att tillintetgöra beviset om er soas brottslighet, är, alt ni hos konungen utverkar nåd för den oycklige, som ni denna morgon dömt till döden! Han hade långsamt och med stark ton vigt ultalat dessa ord. — Ren, herr-grefve:. — Det är mitt sista ord. Nåd för Manuel Alvarez, en fullkomlig emnesi, utan inskränkning af något slag, eller kommer vanäran offentliger alt stämpla namnet Mendosy Figuera. Inora en timma väntar jag ert svar, I fall af en vä gran... jag har uttryckt mig fullkomiigt tyd ligt... Er dotier förblitver imediertid under grefvionan s moderliga vård, under mitt beskydd, och jag förklarar, att jag ämnar motsätts