honom lider det emedlertid åt G0-talet, derom
predika tröttbeten och krämporna, och vill han
icke draga fattigdom öfver de efterlefvande, så
nödgas han, om icke just pådraga fårskinspelsen
och smorläderskor, likväl inskränka sig till det
tarfligaste lif och en hemmaväfven rock; men
man får icke lika med den påflugne Ins. tillskrifva
den fattiga kaplanen, der ban vid dörren i säll-
skapsrummet presenterar sig med sin simpla rock
och sitt anspråkslösa skick, brist på blining el-
ler sinne för något bättre, hvad som endastär en
följd af yttre tryckande förhållanden; låt honom
lika raed prosten skumma flottet af de egyptiska
köttgrytorna, och han skall snart med samma o-
rubbade vördighet uttaga sin plats. Att kaplanen,
en medlem af rikets andra stånd, i lönevilkor
står långt under en inspektor, inses lika lätt som
obilligheten deraf, då dem ena för sin lön arbetat
sig igenom hela den publika undervisningen, och
anticiperat dryga summor på framtidens kapital, då
den andra deremot med nägra års undervisning på
kammare, kan efter ett eller annat års vistande
vid ett Landtbruksinstitut, rätt väl uppfylla de
stegrade fordringar, som äfven i den vägen gjort
sig gällande. Hvem har dock någonsin haft tanke
eller öga på kaplanen, der han osedd sträfvar i
sin kallelses värf, ho har någonsin höjt sin stäm-
ma för honom, den undanskjutne embetsmannen,
som osökt af verlden i sim obemärkta vrå suckar
under omstindligheternas tvång?
Derföre, bröder, stoppom icke öronen till när Riks-
dagstrumpeten snart kallar hvarje Fosterlandets vän
att verka för enskildt eller allmänt gagn! Skickom
en broder ur vår kast, som med allvar och drift talar
först och främst för det lägre Presterskapets rätt och
bästa; politiken må tills vidare blifva honom, en bi-
sak! Arbetom bellre för löneförhöjningen. Aro icke
430 tunnor antagne som misimum för Kyrkoherdarne,
yrkom då för oss hälften; en summa, hvilken, på sam-
ma gång den framstår såsom ett vackert uttryck af mått-
liga anspråk, tydligt förkunnar vårt oärvarande betryck!
Länsmannens knappa aflöning har ju utgjort före-
mål för Ständernas beslut; tviflom icke heller vi: för
förändringen af Presterskapets löningssätt, utom hvil-
ken ingen jemkning emellan dess medlemmar så snart
är att hoppas, en förändring, nödvändig i en tid då
ett svalnadt sinne för religionen sällan med välvilja
möter dess tjenare, utan den obehagliga tvisten om
mitt och ditt ofta nedbryter den brygga af kärlek och
förtrocade, som bör underhålla kommunikationen e-
mellan lärarens hjerta och hans åhörares: för afskaf-
fandet af en förhöjd tjensteårsberäkning, Något är
redan skedt, det erkännes med tacksamhet, mycket å-
terstår, det lärer oss den sorgliga erfarenheten, som
vittnär att nästan alla Pastorater, med undantag af
några de sämsta, samt må.xga af de bäta Commini-
straturerne upptagas af dem som räknat dubbla år:
för rätvisan att när församlingen bygger mangården
åt pastor, borde den underhålla åtminstone lege och
fähus åt kaplanen, hvars iaskränkta boställe, knappt
närande ett par dragare, göre en nybyggnad elter
större reparation för honom till ett kännbart oaus.
Smickrom oss dock icke med öfverdrifaa förhoppnin-
gar för det närvarande! Så genomgripande reformer
åstadkommas icke på en eller två Riksdagar. Vi ar-
beta således för dem, som efter oss beträda samma
tunga bana. Må derföre den beräknande egennyttan
nedtystas med det högsinnade i företaget, attsjelf van-
lottad sträfva för efterkommandes bättre utkomst!
Afskräckoms icke för den dryga omkosinaden! Om,
såsom de yngre embetsbröderne i Sörmland enhälligt
yttrat sig, hvarje extra ordinarius, som räknar ö tjen-
steår och deröfver, gerna offrar sin skärf åt framgån-
gen af on sak, deraf han kan hoppas någon nytta,
skall ett summariskt öfverslag visa utgifteroa drägliga
öfver förmodan. Med 3 Rdr bkos underhåll om da-
gen, belöper sig qvaliteten på I klassens Sacellanier
3 Rdr, på II klassens dito 2 Rdr, på MI:dja klaccons
4: 46., på hvarje vice pastor 2, på Koapelipredi-
kanten, Skolmästaren och obefordrade blott 4 Rdr.
Tyvekom sålunda ieke, bröder, att skicka en Riks-
dagsfullmäktig som söker sin ära helire i det redbara
uppfyllandet af sitt ombetrodda värf, än att trassla
in sig i politikens försåtliga nät; sin utmärkelse icke
i et bittert sinnes ständiga rop om förtryck och re-
form, utaa i det betänksamma lugnets trygga om än
långsamma närmande till målet, et mäl, till hvars
uppaåsnde han må besinna, att mången afde hemma-
varande bidrager med cen skärf, icke maklighetens ö:-
verskott, men inskränkningens sparpenning.
Att nu någon enighet i åsigter, någon fasthet i be-
slut må vinnas i cn så maktpåliggande sak, hafva nå-
gra af Södermanlands komministrar och adjunkter be-
slutat samlas i Malmköping att närmare öfverenskom-
ma om förberedande åtgärder, hvartil dag troligen
genom annons i Aftonbladet snart Eommer att ut-
sättas, och uppmana vi eder, bröder i Nerike, att inom
eder provins vidtaga skyndsamma förberedelser. Con-
cordia parve res crescunt, discordia maxime dilabun-
tur. — Med glädje erfare vi, att bröderna inom Carl-
stads stift fått saken igång, genom medverkan af flere
sina pastorer; väntom icke vi att hos oss någon pastor
skall, under besinningsfuli erinran af hvad han förr
varit, tänka på komministern; ty inom vårt stift är
det icke broderskapet, utan förmansskapet, som för det
mesta gjort sig gallande.
Sluteligen hembäre vi vår hjertliga mazande- hels-
ning till eder alla, bröder af det ligre presterskapet
inom fosterlandet, att j behierten vår gemensamma
ställning, samt i broderlig endrägt och saktmodig an-
da lika ined oss arbeten på en förhoppning. Si, det
gamla är förgånget och all ting är ny vorden. Då vi
med tacksamma hjortan påmiane oss de år affridsam-
het och lugn, dem fåderaes!andet framiefvat under bo-
nom. den gamla landsfadren, han som gått neder i graf-
ven, men ini odödligheten, så överlemnom äfven oszs åt
det glada hoppets känslor, som nu genomgå land och
rike, hviskande om nya tider, nya förhoppningar. —
Ta hrädar! nå dan laanda taflan dar git Svan fal