honom lider det emedlertid åt G0-talet, derom predika tröttbeten och krämporna, och vill han icke draga fattigdom öfver de efterlefvande, så nödgas han, om icke just pådraga fårskinspelsen och smorläderskor, likväl inskränka sig till det tarfligaste lif och en hemmaväfven rock; men man får icke lika med den påflugne Ins. tillskrifva den fattiga kaplanen, der ban vid dörren i sällskapsrummet presenterar sig med sin simpla rock och sitt anspråkslösa skick, brist på blining eller sinne för något bättre, hvad som endastär en följd af yttre tryckande förhållanden; låt honom lika raed prosten skumma flottet af de egyptiska köttgrytorna, och han skall snart med samma orubbade vördighet uttaga sin plats. Att kaplanen, en medlem af rikets andra stånd, i lönevilkor står långt under en inspektor, inses lika lätt som obilligheten deraf, då dem ena för sin lön arbetat sig igenom hela den publika undervisningen, och anticiperat dryga summor på framtidens kapital, då den andra deremot med nägra års undervisning på kammare, kan efter ett eller annat års vistande vid ett Landtbruksinstitut, rätt väl uppfylla de stegrade fordringar, som äfven i den vägen gjort sig gällande. Hvem har dock någonsin haft tanke eller öga på kaplanen, der han osedd sträfvar i sin kallelses värf, ho har någonsin höjt sin stämma för honom, den undanskjutne embetsmannen, som osökt af verlden i sim obemärkta vrå suckar under omstindligheternas tvång? Derföre, bröder, stoppom icke öronen till när Riksdagstrumpeten snart kallar hvarje Fosterlandets vän att verka för enskildt eller allmänt gagn! Skickom en broder ur vår kast, som med allvar och drift talar först och främst för det lägre Presterskapets rätt och bästa; politiken må tills vidare blifva honom, en bisak! Arbetom bellre för löneförhöjningen. Aro icke 430 tunnor antagne som misimum för Kyrkoherdarne, yrkom då för oss hälften; en summa, hvilken, på samma gång den framstår såsom ett vackert uttryck af måttliga anspråk, tydligt förkunnar vårt oärvarande betryck! Länsmannens knappa aflöning har ju utgjort föremål för Ständernas beslut; tviflom icke heller vi: för förändringen af Presterskapets löningssätt, utom hvilken ingen jemkning emellan dess medlemmar så snart är att hoppas, en förändring, nödvändig i en tid då ett svalnadt sinne för religionen sällan med välvilja möter dess tjenare, utan den obehagliga tvisten om mitt och ditt ofta nedbryter den brygga af kärlek och förtrocade, som bör underhålla kommunikationen emellan lärarens hjerta och hans åhörares: för afskaffandet af en förhöjd tjensteårsberäkning, Något är redan skedt, det erkännes med tacksamhet, mycket återstår, det lärer oss den sorgliga erfarenheten, som vittnär att nästan alla Pastorater, med undantag af några de sämsta, samt må.xga af de bäta Comministraturerne upptagas af dem som räknat dubbla år: för rätvisan att när församlingen bygger mangården åt pastor, borde den underhålla åtminstone lege och fähus åt kaplanen, hvars iaskränkta boställe, knappt närande ett par dragare, göre en nybyggnad elter större reparation för honom till ett kännbart oaus. Smickrom oss dock icke med öfverdrifaa förhoppningar för det närvarande! Så genomgripande reformer åstadkommas icke på en eller två Riksdagar. Vi arbeta således för dem, som efter oss beträda samma tunga bana. Må derföre den beräknande egennyttan nedtystas med det högsinnade i företaget, attsjelf vanlottad sträfva för efterkommandes bättre utkomst! Afskräckoms icke för den dryga omkosinaden! Om, såsom de yngre embetsbröderne i Sörmland enhälligt yttrat sig, hvarje extra ordinarius, som räknar ö tjensteår och deröfver, gerna offrar sin skärf åt framgången af on sak, deraf han kan hoppas någon nytta, skall ett summariskt öfverslag visa utgifteroa drägliga öfver förmodan. Med 3 Rdr bkos underhåll om dagen, belöper sig qvaliteten på I klassens Sacellanier 3 Rdr, på II klassens dito 2 Rdr, på MI:dja klaccons 4: 46., på hvarje vice pastor 2, på Koapelipredikanten, Skolmästaren och obefordrade blott 4 Rdr. Tyvekom sålunda ieke, bröder, att skicka en Riksdagsfullmäktig som söker sin ära helire i det redbara uppfyllandet af sitt ombetrodda värf, än att trassla in sig i politikens försåtliga nät; sin utmärkelse icke i et bittert sinnes ständiga rop om förtryck och reform, utaa i det betänksamma lugnets trygga om än långsamma närmande till målet, et mäl, till hvars uppaåsnde han må besinna, att mången afde hemmavarande bidrager med cen skärf, icke maklighetens ö:verskott, men inskränkningens sparpenning. Att nu någon enighet i åsigter, någon fasthet i beslut må vinnas i cn så maktpåliggande sak, hafva några af Södermanlands komministrar och adjunkter beslutat samlas i Malmköping att närmare öfverenskomma om förberedande åtgärder, hvartil dag troligen genom annons i Aftonbladet snart Eommer att utsättas, och uppmana vi eder, bröder i Nerike, att inom eder provins vidtaga skyndsamma förberedelser. Concordia parve res crescunt, discordia maxime dilabuntur. — Med glädje erfare vi, att bröderna inom Carlstads stift fått saken igång, genom medverkan af flere sina pastorer; väntom icke vi att hos oss någon pastor skall, under besinningsfuli erinran af hvad han förr varit, tänka på komministern; ty inom vårt stift är det icke broderskapet, utan förmansskapet, som för det mesta gjort sig gallande. Sluteligen hembäre vi vår hjertliga mazandehelsning till eder alla, bröder af det ligre presterskapet inom fosterlandet, att j behierten vår gemensamma ställning, samt i broderlig endrägt och saktmodig anda lika ined oss arbeten på en förhoppning. Si, det gamla är förgånget och all ting är ny vorden. Då vi med tacksamma hjortan påmiane oss de år affridsamhet och lugn, dem fåderaes!andet framiefvat under bonom. den gamla landsfadren, han som gått neder i grafven, men ini odödligheten, så överlemnom äfven oszs åt det glada hoppets känslor, som nu genomgå land och rike, hviskande om nya tider, nya förhoppningar. — Ta hrädar! nå dan laanda taflan dar git Svan fal