är utmärkt redig, klar och systematisk, kund man vänta sig af den ovanliga dialektiska skärp och klarhet, för hvilka förf. förut gjort sig känd Formen eller språket är enkelt, flärdlöst, lättfatt ligt, osminkadt; men derjemte värdigt, behagfullt träffande och kraftfullt. Fri såväl från detta poe tiska känslopjunk, dessa toma, klingande fraser som väl för ögonblicket förmå fängsla och bring känslorna i svallning; men som aldrig lefvand och kraftigt kunna verka på själen, såsom oci från detta jägtande efter fasansfulla, med svaf velånga omsväfvade bilder, som endast förmå upp skaka, oroa och skrämma hjertat, bilder från hvil ka hvarje finkänsligare själ med afsky och väm jelse måste vända sig bort — talar förf. öfver allt varmt, lugnt och öfvertygande, så väl till bjer tat, som öfvertygelsen. Om man således af e predikan väntar och fordrar något mera än et blott på ytan gående öronkittlande, ett slags kän sloberusning, som lik hafvets våg spårlöst kom mer och går; om man med skäl begär, att ha skall locka och draga till och icke skrämma os från Gud; om man önskar, att deruti finna någo gediget för hjertat, något oemotsägligt för öfver tygelsen, någon kraftigare föda för själen, någo redigare Jjus öfver dunklare ämnen, någon till fredsställande lösning af de tvifvel, vårt förnuf icke sparar att uppresa mot ordet, om man — säger jag — af en predikan väntar och begär all detta, så skall man med Hr Ignells predikninga framför sig i detta afseende blifva, som jag hop pas, fullt tillfredsställd. Må den stora skara, som sällan bemödar si att anlita sin egen omdömesförmåga, utan, stöd jande sig på en blind auktoritetstro, dömer uta grund — må de, som skrika korsfäst, som för kättra och till bålet döma, blott derföre att de eller den sagt så eller så, äfvensom de, hvil ka på lika sätt och lika grundlöst förguda, upp höja och lofsjunga, nu sjelfve göra sig den mö dan att taga notis om det diktamen till pro tokollet, som föres inför tidens domstol, om ma så får säga, hvilket herr I. nu afgifvit, och dere! ter bilda sig ett eget omdöme. Det kan ock var tid, att en man med herr I:s stora förmåga, ädl sanningsbegär och oegennyttiga och rastlösa sträl vande att arbeta för mensklighetens förädling oc vigtigaste intressen, inför sin samtid framstår full och klar dager; denna rättvisa eger han at fordra. Nå väl! detta bör äfven nu kunna sätta i verket, ty — som vi redan i början af upp satsen nämnt — herr I. står nu på en punk der hvar och en kan bedöma honom, om han vil Vi hoppas att denna dom icke skall utfalla ti herr I:s nackdel. Ör SERA AE