nad och för attfRupprättbålla det verkliga sambandet emellan England och Irland, så skulle jag ej längre yrka derpå. Jag har aldrig önskat att se Irland söndradt ifrån England; men för att hindra söndringen, är det nödvändigt att man gör rättvisa åt Irland och att detta land får en lagstiftande makt, som kan behandla de lagstiftningsärender, hvilka egentligen -angå Irländare. Men röjer sig väl någon bensgenhet för denna rättvisa hos dem som nu sitta vid makten? De kalla oss sammansvurne; men det är. de som äro sammansvurne — dessa öfverlöpare. som uppoffrat hvarje ädel grundsats. Vi se deribland Stanley och renezaten Sir James Graham, (uttryck af asky) som salt först på ena sidan i parlamentet och sedan på den andra. (Bifallsrop.) Jag kallar dem sammansvurna; ty de hafva sammansvurit sig emot det allmänna bästa. (Bifallsrop.) Men må de som önska laglighetens framgång, som önska lagens tolkning billig och begriplig: må de äfven göra hvad de förmå att förskaffa Irland rättvisa! (Bifall.) Följde man öfverallt denna grundsats, så skulle ingen söndring äga rum — föreningen emellan .de begge länderna skulle vinna genom en l.gstiftning för Irland, hemmastadd derstädes, och man skulle snart se i detta land ett. belåtet, fritt och lyckligt folk). Detta slut på OConnels tal följdes af högljudda bifallsbetygelser: Lord Shrewsbury uppstod nu, och helsades med allmänna och långvariga uttryck af bifall. När tystnaden åter inträdt, yttrade han: M. H.! Den skål, som jag har fått det hedrande uppdraget att föreslå, är Folkets skåln. — Den första tanka, som härvid faller mig in; är Irlands folk. (Hözljudt bifall) Det landets sak, M. H., är stor och ärofull; ty det är mensklighetens, det är rättvisans framgång och orättvisans undergång. (Upprepade bifallsyttringar) Närvarande tidpunkt är en ny epok i denna saks häfder, ty den har nu förvärfvat Engelska folkets sympatier. Det gafs en annan tid, då Engelsmän voro dåraktiga nog att, i utsträckningen af politiska rättigheter och kommerciell förkofran till Irland, befara minskning i deras egen fördel; men denna irring har försvunnit. Vi börja nu mera inse, att innan vi af Irland gjort en frivillig och lycklig bundsförvandt, kunna vi hvarken äga eller förtjena någon varaktig säkerhet för oss sjelfva. (Hör! hör!) Irland erkännes nu mera allmänt (med undantag blott af några få af fördom eller partihat öfvermodiga) för det sämst styrda land i verlden; ty fastän det af naturen blifvit på det rikaste försedt med hvarje anlag, ligga dess hjelpkällor obegagnade, under det att den stora mängden af dess befolkning lider af ett elände och en brist, som saknar likhet i hela Europa, som vi måste häpna öfver att betrakta, och blygas öfver att nödgas erkänna. Att felet ligger hos styrelsesättet, derom kan intet tvifvel uppstå (Hörl hör!); ty är det ej samma styrelse som Englands? Skilnaden beror derpå att England styres efter ett annat system och i en annan anda. Vi befinna oss jemförelsevis i lyckliga omständigheter — Irländarne äro dömda till armod och elände; och det skall förblifva så, tilldess att Irländska folket fått jemnlika rättigheter med oss. Men derföre måste vi aldrig vidare fördraga att Irland kämpar allena sin strid för rättvisan. (Stormande bifallsrop) Englands folk måste träda upp såsom en ädelsinnad och — om vi blott begripa det — en intresserad förbundsbroder.... Må Irland aldrig tröttna i sin strid, fastän det känrpar i bojor, innan det har vunnit rättvisa, och må den man, som så sannt benämnes sitt fäderneslands befriare (Häftiga bifallsrop och hviftningar med näsdukar), han, som först började lossa på dess fjettrar, må han lefva, att såsom en belöning för sin outtröttliga ihärdighet se det upprätta sig från fattigdomen och förtrycket: må han lefva, att se det i åtnjutande af frihetens. verkliga frukter: fullständiz rättvisa och jemnlika rättigheter med Englands folk! (Långa och entusiastiska bifallsro : Narlamentsledamoten Charles Langdale hade: att föreslå en skål för de 78 ledamöter af Ofverhuset, hvilka voterade för Lord Normanbys motion om anställande af en undersökning öfver anledningarne till missnöjet i Irland. Det gläder mig på det högsta, sade han, att veta så många ledamöter med detta tänkesätt inom Öfverhuset. Jag skulle ej, som sig bör, fullgöra mitt uppdrag, om jag härvid dolde min känsla af den stora ansvarighet, som denna afdelning af Engelska parlamentet ådragit sig; eller den räkning den har att aflägga hos folket, för sitt nästan oupphörliga motstånd emot Irländska folkets välfärd; och derföre gläder det mig upprigtigt, att en del af denna lagstiftande myndighets medlemmar räddat sin karakter i detta hänseende, och att några af landets ädlaste och äldsta ätter befunnos ibland minoriteten. Jag skattar mig lyckliz att äfveni dag hafva sett ättlingen af Talbots hus träda upp ibland sina landsmän, såsom kämpe för Irlands fattigaste invånare, och som en försvarare för OConnells ära och rykte, (Stormande bifallsop) Sedan Lord Camoys, i en vältalig adress, tackat å den nyssnämnda minoritetens vägnar, föreslogos och tömdes under upprepade bifallsyttringar flere andra toaster, t. ex. för Rättvisa åt Irland — ,Lagskipning genom jury utan svek — ,Tryckirihetea i Storbritannien och Irland, 0. s. v. —— 277000 STOCKHOLM den 2 April. Tyska posten anlände i dag icke förr än efter 20 AnRh är Avanliot fam nå nvhatar