nad och för attfRupprättbålla det verkliga sam-
bandet emellan England och Irland, så skulle jag
ej längre yrka derpå. Jag har aldrig önskat att
se Irland söndradt ifrån England; men för att
hindra söndringen, är det nödvändigt att man gör
rättvisa åt Irland och att detta land får en lag-
stiftande makt, som kan behandla de lagstiftnings-
ärender, hvilka egentligen -angå Irländare. Men
röjer sig väl någon bensgenhet för denna rättvisa
hos dem som nu sitta vid makten? De kalla oss
sammansvurne; men det är. de som äro samman-
svurne — dessa öfverlöpare. som uppoffrat hvarje
ädel grundsats. Vi se deribland Stanley och re-
nezaten Sir James Graham, (uttryck af asky)
som salt först på ena sidan i parlamentet och se-
dan på den andra. (Bifallsrop.) Jag kallar dem
sammansvurna; ty de hafva sammansvurit sig
emot det allmänna bästa. (Bifallsrop.) Men må
de som önska laglighetens framgång, som önska
lagens tolkning billig och begriplig: må de äfven
göra hvad de förmå att förskaffa Irland rättvisa!
(Bifall.) Följde man öfverallt denna grundsats,
så skulle ingen söndring äga rum — föreningen
emellan .de begge länderna skulle vinna genom en
l.gstiftning för Irland, hemmastadd derstädes, och
man skulle snart se i detta land ett. belåtet, fritt
och lyckligt folk). Detta slut på OConnels tal
följdes af högljudda bifallsbetygelser:
Lord Shrewsbury uppstod nu, och helsades med
allmänna och långvariga uttryck af bifall. När
tystnaden åter inträdt, yttrade han:
M. H.! Den skål, som jag har fått det he-
drande uppdraget att föreslå, är Folkets skåln. —
Den första tanka, som härvid faller mig in; är
Irlands folk. (Hözljudt bifall) Det landets sak,
M. H., är stor och ärofull; ty det är mensklig-
hetens, det är rättvisans framgång och orättvisans
undergång. (Upprepade bifallsyttringar) Närva-
rande tidpunkt är en ny epok i denna saks häf-
der, ty den har nu förvärfvat Engelska folkets
sympatier. Det gafs en annan tid, då Engelsmän
voro dåraktiga nog att, i utsträckningen af politi-
ska rättigheter och kommerciell förkofran till Ir-
land, befara minskning i deras egen fördel; men
denna irring har försvunnit. Vi börja nu mera
inse, att innan vi af Irland gjort en frivillig och
lycklig bundsförvandt, kunna vi hvarken äga el-
ler förtjena någon varaktig säkerhet för oss sjelfva.
(Hör! hör!) Irland erkännes nu mera allmänt
(med undantag blott af några få af fördom eller
partihat öfvermodiga) för det sämst styrda land
i verlden; ty fastän det af naturen blifvit på det
rikaste försedt med hvarje anlag, ligga dess hjelp-
källor obegagnade, under det att den stora mäng-
den af dess befolkning lider af ett elände och en
brist, som saknar likhet i hela Europa, som vi
måste häpna öfver att betrakta, och blygas öfver
att nödgas erkänna. Att felet ligger hos styrelse-
sättet, derom kan intet tvifvel uppstå (Hörl hör!);
ty är det ej samma styrelse som Englands? Skil-
naden beror derpå att England styres efter ett
annat system och i en annan anda. Vi befinna
oss jemförelsevis i lyckliga omständigheter — Ir-
ländarne äro dömda till armod och elände; och
det skall förblifva så, tilldess att Irländska folket
fått jemnlika rättigheter med oss. Men derföre
måste vi aldrig vidare fördraga att Irland kämpar al-
lena sin strid för rättvisan. (Stormande bifallsrop)
Englands folk måste träda upp såsom en ädel-
sinnad och — om vi blott begripa det — en in-
tresserad förbundsbroder.... Må Irland aldrig
tröttna i sin strid, fastän det känrpar i bojor, in-
nan det har vunnit rättvisa, och må den man,
som så sannt benämnes sitt fäderneslands befriare
(Häftiga bifallsrop och hviftningar med näsdukar),
han, som först började lossa på dess fjettrar,
må han lefva, att såsom en belöning för sin out-
tröttliga ihärdighet se det upprätta sig från fat-
tigdomen och förtrycket: må han lefva, att se
det i åtnjutande af frihetens. verkliga frukter:
fullständiz rättvisa och jemnlika rättigheter med
Englands folk! (Långa och entusiastiska bifalls-
ro :
Narlamentsledamoten Charles Langdale hade: att
föreslå en skål för de 78 ledamöter af Ofverhu-
set, hvilka voterade för Lord Normanbys motion
om anställande af en undersökning öfver anled-
ningarne till missnöjet i Irland. Det gläder mig
på det högsta, sade han, att veta så många le-
damöter med detta tänkesätt inom Öfverhuset.
Jag skulle ej, som sig bör, fullgöra mitt uppdrag,
om jag härvid dolde min känsla af den stora an-
svarighet, som denna afdelning af Engelska parla-
mentet ådragit sig; eller den räkning den har att
aflägga hos folket, för sitt nästan oupphörliga
motstånd emot Irländska folkets välfärd; och der-
före gläder det mig upprigtigt, att en del af den-
na lagstiftande myndighets medlemmar räddat sin
karakter i detta hänseende, och att några af lan-
dets ädlaste och äldsta ätter befunnos ibland mi-
noriteten. Jag skattar mig lyckliz att äfveni dag
hafva sett ättlingen af Talbots hus träda upp
ibland sina landsmän, såsom kämpe för Irlands
fattigaste invånare, och som en försvarare för
OConnells ära och rykte, (Stormande bifallsop)
Sedan Lord Camoys, i en vältalig adress, tac-
kat å den nyssnämnda minoritetens vägnar, före-
slogos och tömdes under upprepade bifallsyttrin-
gar flere andra toaster, t. ex. för Rättvisa åt Ir-
land — ,Lagskipning genom jury utan svek —
,Tryckirihetea i Storbritannien och Irland, 0. s. v.
—— 277000
STOCKHOLM den 2 April.
Tyska posten anlände i dag icke förr än efter
20
AnRh är Avanliot fam nå nvhatar