;städes, der han visste vara bondqvarter. Han
- band genast hästen i ett skjul och gaf honom fo-
,I der, men af fruktan att genom åkdonet och hä-
-Isten blifva röjd, beslöt han att här öfvergifva
;desamma. Derlöre, sedan han uti en mindre i
I kärran befintlig påse instoppat sina egna förut af-
-J tagna skor och några brödbitar, samt aftagit roc-
t! ken, den han ej heller vågat behålla, emedan
f han befarat, att äfven den kunde leda till brot-
-j tets upptäckande, ämnade han begifva sig från
- gården, men i sjelfva portgången blef han anhål-
-Ilen af en karl, som tiilsporde honom om påsens
) linnehåll och om hästen och åkdonet. Påsens in-
I nehåll uppgaf Rabu riktigt, samt sade att hästen
; tillhörde grefve Schwerin på Wicksjö, från hvil-
I ken han i ett ärende blifvit inskickad till staden;
men i detsamma tillkom en bonde, hvilken be-
I stridde riktigheten af Rahus uppgift om hästen,
och i öfrigt misstänkte den föregifna budskick-
I ningen. För att vinna upplysning om rätta sam-
,) manhanget, förde nämnde personer Rahu, jemte
hästen och åkdonet, först till grefve -Schwerins
I på Norrtullsgatan belägna egendom, men då de
I der icke träffade någon, som kunde lemna dem
bestämd underrättelse om bästen tillhorde grefve
IS. vidare till Hr grefvens bostad i Mäster Samuels
I gränd, der de träffade bokhållaren från Jacobs-
I berg, som upplyste dem om Rahus namn, äfven-
som att hästen och åkdonet ej tillhörde grefve
Schwerin: Rabu blef derefter förd till polisvakt-
I kontoret, der han erkände förbrytelsen, likasom
sedermera vid förhöret i kongl. poliskammaren,
I hvarefter ban af polisbetjeningnn utfördes till stäl-
llet, der, mordet skett, och insattes sedermera i
häkte. ;
Med mycket -lugp, som nära gränsade till en
fullkomlig liknöjdhet om sitt öde, afgaf Rahu
denna bekännelse, fritt och otvunget. Till sina
I själsförmögenheter syntes han, så väl af naturen
som till följd af bristande uppfostran och under-
visning, vara mycket slö. Han insåg det brotts-
liga uti sitt handlingssätt, men tycktes deröfver
ej känna någon ånger. Uppmanad att närmare
redogöra för sina tankar före brottets föröfvande,
om han äfven förut haft uppsåt att begå mord,
eller om han tänkt sig möjligheten att den an-
fallne kunde sätta sig till motvärn och hvad åt-
gärd han i sådan hände!se skulle vidtaga, svarade
Rahu, att han ansett det vara likgiltigt om han
sjelf skulie blifva vid lif eller ej, i händelse strid
emellan honom och den anfallne skulle uppstätt.
Han besvarade jakande äfven den frågan, om-han
,baft för afsigt att slå ihjel den person, som kun-
de blifva föremål för hans anfall, men tycktes!
sedermera, under förhörets fortsättning, ej full-
komhlgt fatta Kvarken frågan eller svaret. Mest
sannolikt syntes det, att han på förhand icke gjort
sig reda för buru långt han skulle gå i anfall el-
ler sjelfförsvar. Med mycken bestämdhet vidhöll
han Jikväl, att han gifvit Fogel de med den om-
nämnda gärdsgårdsstytsan tillfogade slag, i afsigt
att derigenom utsläcka den lifsgnista, som, efter)
det Fogel förut öfvergångna våld, hos honom
möjligen kunde finnas qvar. Brottet försäkrade
han sig hafva ensam föröfvat och egde deruti icke
någon delaktig. -
Den person, som anhöll Rahu då han ämnade
begifva sig från bondqvarteret, var vaktmästaren
Broman. Denne, inför häradsrätten hörd såsom
vittne i målet, har berättat, att han, som ifråga-t
gavarande dag, den 40 Juni, af sin hustru gjorts
uppmärksam : på att en karl, som förefallit henne
misstänkt, utur ett på gården stående åkdon ta-
git en påse och dermed sökt begilva sig bort, ge-
nast skyndat ut samt anhållit Rahu, hvilken af
hökaren Forssman, som har sin bod i samma hus
och äfven tillkommit; blifvit tillfrågad om namn,
hemvist samt innehållet af den utaf honom in-
nehafde påse. Rahu, som misstänktes för åtkom-
sten till påsen, enär han icke blifvit af någon
sedd, då han på gården inkörde förutomförmälde
åkdon, hade till en början icke velat göra någon
reda för sig, men, sedan Forssman slagit honom
en örfil, hade han sagt sig i påsen hafva ett par
skor och litet bröd, hvilket äfven vid af Broman
anställd undersökning funnits vara med verkliga
förhållandet öfverensstämmande. Rahus uppgift I
att hästen och kärran tillhörde grefve Schwerin, !
fann Broman mindre trovärdig, emedan hästen !
och åkdonet syntes ovanligt små, för att vara från)!
en herrgård, samt då uti kärran funnits ett litet J
trasigt hästtäcke och endast sådane saker, som all-!
moge plägar medföra på längre resor. Broman!
stärktes i sina misstankar, då l!jerdingsmannen E-lf
rik Ersson ifrån Kummelby, som under tiden in-!
1
S
kommit, sagt sig dela dessa tvifvelsmål. Broman
och Erik Ersson förde derefter Rahu, på sätt den-S
ne berättat, först till egendomen vid Norrtullsga-C
tan, så till grefve Schwwerins bostad vid Mäster
Samuels gränd och slutligen till norra polisvakt- !
kontoret. eo
Af polisuppsyningsmannen Backmans vittnes-
mål inhemtas, att vaktmästaren Broman lördags-
örmiddagen den 410 Juni kommit till norra po-
isvaktkontoret, der Backman tillika med polis-
ippsyningsmannen Öström vid tillfället varit tjenst-
örande, samt anmält, att den Broman åtföljande
nanspersonen Rahu vore misstänkt för åtkomsten
ill ett till vaktkontoret medfördt hästkreatur och
tkdon. Rahu hade till en början förnekat att han K
nnehaft hvarken hästen eller åkdonet, och då hos,
sonom vid anställd visitation funnits en banko-
sedel på 40 Rdr, en fjerdedels Rdr silfver specie
och, 36 sk. Rgs uti småsedlar, jemte några kop-
oarslantar, till ett belopp af 8—40 skilling, badej