;städes, der han visste vara bondqvarter. Han band genast hästen i ett skjul och gaf honom fo,I der, men af fruktan att genom åkdonet och hä-Isten blifva röjd, beslöt han att här öfvergifva ;desamma. Derlöre, sedan han uti en mindre i I kärran befintlig påse instoppat sina egna förut af-J tagna skor och några brödbitar, samt aftagit roct! ken, den han ej heller vågat behålla, emedan f han befarat, att äfven den kunde leda till brot-j tets upptäckande, ämnade han begifva sig från gården, men i sjelfva portgången blef han anhål-Ilen af en karl, som tiilsporde honom om påsens ) linnehåll och om hästen och åkdonet. Påsens inI nehåll uppgaf Rabu riktigt, samt sade att hästen ; tillhörde grefve Schwerin på Wicksjö, från hvilI ken han i ett ärende blifvit inskickad till staden; men i detsamma tillkom en bonde, hvilken beI stridde riktigheten af Rahus uppgift om hästen, och i öfrigt misstänkte den föregifna budskickI ningen. För att vinna upplysning om rätta sam,) manhanget, förde nämnde personer Rahu, jemte hästen och åkdonet, först till grefve -Schwerins I på Norrtullsgatan belägna egendom, men då de I der icke träffade någon, som kunde lemna dem bestämd underrättelse om bästen tillhorde grefve IS. vidare till Hr grefvens bostad i Mäster Samuels I gränd, der de träffade bokhållaren från JacobsI berg, som upplyste dem om Rahus namn, äfvensom att hästen och åkdonet ej tillhörde grefve Schwerin: Rabu blef derefter förd till polisvaktI kontoret, der han erkände förbrytelsen, likasom sedermera vid förhöret i kongl. poliskammaren, I hvarefter ban af polisbetjeningnn utfördes till ställlet, der, mordet skett, och insattes sedermera i häkte. ; Med mycket -lugp, som nära gränsade till en fullkomlig liknöjdhet om sitt öde, afgaf Rahu denna bekännelse, fritt och otvunget. Till sina I själsförmögenheter syntes han, så väl af naturen som till följd af bristande uppfostran och undervisning, vara mycket slö. Han insåg det brottsliga uti sitt handlingssätt, men tycktes deröfver ej känna någon ånger. Uppmanad att närmare redogöra för sina tankar före brottets föröfvande, om han äfven förut haft uppsåt att begå mord, eller om han tänkt sig möjligheten att den anfallne kunde sätta sig till motvärn och hvad åtgärd han i sådan hände!se skulle vidtaga, svarade Rahu, att han ansett det vara likgiltigt om han sjelf skulie blifva vid lif eller ej, i händelse strid emellan honom och den anfallne skulle uppstätt. Han besvarade jakande äfven den frågan, om-han ,baft för afsigt att slå ihjel den person, som kunde blifva föremål för hans anfall, men tycktes! sedermera, under förhörets fortsättning, ej fullkomhlgt fatta Kvarken frågan eller svaret. Mest sannolikt syntes det, att han på förhand icke gjort sig reda för buru långt han skulle gå i anfall eller sjelfförsvar. Med mycken bestämdhet vidhöll han Jikväl, att han gifvit Fogel de med den omnämnda gärdsgårdsstytsan tillfogade slag, i afsigt att derigenom utsläcka den lifsgnista, som, efter) det Fogel förut öfvergångna våld, hos honom möjligen kunde finnas qvar. Brottet försäkrade han sig hafva ensam föröfvat och egde deruti icke någon delaktig. Den person, som anhöll Rahu då han ämnade begifva sig från bondqvarteret, var vaktmästaren Broman. Denne, inför häradsrätten hörd såsom vittne i målet, har berättat, att han, som ifråga-t gavarande dag, den 40 Juni, af sin hustru gjorts uppmärksam : på att en karl, som förefallit henne misstänkt, utur ett på gården stående åkdon tagit en påse och dermed sökt begilva sig bort, genast skyndat ut samt anhållit Rahu, hvilken af hökaren Forssman, som har sin bod i samma hus och äfven tillkommit; blifvit tillfrågad om namn, hemvist samt innehållet af den utaf honom innehafde påse. Rahu, som misstänktes för åtkomsten till påsen, enär han icke blifvit af någon sedd, då han på gården inkörde förutomförmälde åkdon, hade till en början icke velat göra någon reda för sig, men, sedan Forssman slagit honom en örfil, hade han sagt sig i påsen hafva ett par skor och litet bröd, hvilket äfven vid af Broman anställd undersökning funnits vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Rahus uppgift I att hästen och kärran tillhörde grefve Schwerin, ! fann Broman mindre trovärdig, emedan hästen ! och åkdonet syntes ovanligt små, för att vara från)! en herrgård, samt då uti kärran funnits ett litet J trasigt hästtäcke och endast sådane saker, som all-! moge plägar medföra på längre resor. Broman! stärktes i sina misstankar, då l!jerdingsmannen E-lf rik Ersson ifrån Kummelby, som under tiden in-! 1 S kommit, sagt sig dela dessa tvifvelsmål. Broman och Erik Ersson förde derefter Rahu, på sätt den-S ne berättat, först till egendomen vid Norrtullsga-C tan, så till grefve Schwwerins bostad vid Mäster Samuels gränd och slutligen till norra polisvakt! kontoret. eo Af polisuppsyningsmannen Backmans vittnesmål inhemtas, att vaktmästaren Broman lördagsörmiddagen den 410 Juni kommit till norra poisvaktkontoret, der Backman tillika med polisippsyningsmannen Öström vid tillfället varit tjenstörande, samt anmält, att den Broman åtföljande nanspersonen Rahu vore misstänkt för åtkomsten ill ett till vaktkontoret medfördt hästkreatur och tkdon. Rahu hade till en början förnekat att han K nnehaft hvarken hästen eller åkdonet, och då hos, sonom vid anställd visitation funnits en bankosedel på 40 Rdr, en fjerdedels Rdr silfver specie och, 36 sk. Rgs uti småsedlar, jemte några kopoarslantar, till ett belopp af 8—40 skilling, badej