;) ning fordras det ö å 7 ringare; många matlag kun hafva 3 å 4 mil till kyrkan, behöfva således 2 å dagar på sig till framoch återfärden i och för rir ningen. Ar åbon nu nog litet beräknande, att i gen person fullgöra detta, så blir ju förlusten oriml Leger han åter, hvilket väl är vida lindrigare, någ närboende, så får han dock betala minst 42 sk. b Joch ofta mer till hvarje person, som åtager sig sväret. Iosändaren känner detta bestämdt; kostnad Juppgår i alla och i lindrigaste fall till 4!;, å43,r Ibko, eller för en sådan församling till inalles 2935 1545 rdr bko. Denna beräkning tror jag icke är . verdrifven, helst bäruti intet är beräknadt för kl kornas nötning, s;räckning, olyckshändelser eller smö ning, som äfven sammanlagdticke torde utgöra en ringa summa. Nu frågas: månne denna kostnad I kunde ordnas och användes till en mer fortvaran åminnelse efter den högstsalige? Man borde kunna antaga, att hvarje församling m beredvillighet skulle vilja lemna, i proportion af s större eller mindre folkmängd, en penningesumm svarande mot åtminstone häliten af ringningskostn den, hvilka summor, sammanlagde, öfver hela rik Itorde uppgå till minst 400,000 rdr bko, och folk ändå kunna anse sig lindradt; om nu hvarje län ino sig finge behälla hvad derifrån belöpte, hvilket t. e på Örebro län med sina 60 socknar och 420.000 i nevånare, torde kunna kalkuleras till minst 3000 rå men på Mariestads län med sina 261 mindre försar lingar och 465,000 innebyggare öfver 7500 rår, må ne då ej dessa summor kunde länsvis användas t något för länet i allmänhet vackert och nyttigt, o som desslikes i en lång framtid, sedan klock!juden lä gesedan med vinden förklingat, bevara minnet t välsignelse af den åldrige älskade konungen? Tänkande medborgare finnas nog inom hvarje lä som skulle kunna utfinna ädla och vardiga sätt, a använda desssa medel — ej till kalla ärestoder; mt det kan i alla fall vara onödigt att i förtid bekym sig härom, ty det säkra är att utaf bela detta vä menta förslag blifver intet, utan — vi ringa. E—-—9n. En annan insändare bar äfven gjort en uträl ping, som uppgår till vida större kostnad än de här uppgifna, och tillägger, att ringningen äfven : i moraliskt afseende skadlig, emedan den på gar ska många ställen leder till mycket supand Samme insändare ber Red. upplysa på hvad grun det kan åläggas rikets inbyggare att lemna dag: verksbiträde till detta så fullkomligt onyttiga oc i sig sjelf belt och hållet katholska, samt på da flesta ställen på landet, der få eller ingen utoi ringarne sjelfve höra klockorna, rent af löjlig bruk. I anledning af sistnämnda förfrågan få Red. upplysa, att oss veterligen finnes ingen fö: fattning, som kan ålägga församlingarna att ringt utan betalning, och i kyrkolagen ha vi ej heile kunnat upptäcka, att kungsringning ens är nämnt utan lärer det bero het och hållet på hvarj församlings fria vilja och öfverenskommelse, ot och huru mycket den vill ringa. Det bar ocks nu på de sista dagarna ryktesvis berättats, att E M. Konungen, för att lindra det svåra onus sor detta orsakar allmogen öfver hela riket, skull vara sinnad låta utså ett påbud, att efter bezraf ningen ringning endast behöfver ske om helgda zarna, hvarigenom folket lindrades betydligt, uta att man derföre på en gång beböfde afvika frå ett gammalt bruk. Om detta är sannt, så skal folket blifva erkänsamt daerför, och hvarje förnuf tig skall ej kunna undgå att gilla ett sådant be slut. Ty äfven om man ej vill räkna kostnader eller förlusten af förspilda dagsverken, hvilker blir 2anska kännbar frampå våren och sommaren så kan man i och för sig sjelf knappt tänka si; något besynnerligare och, vi bade nära sagt, dår aktigare, än att mehniskor skola vandra ett pa mil endast för att klifva upp i ett torn eller e klockstapel, och der arbeta sig svettiga en he timma på att sätta klockorna i rörelse, för at ljuda, icke för någon folksamling, icke någon pro. cession, icke någon gudstjenst, utan endast i, tom: rymden och för deras öron, söm sjelfve arbeta dermed, hvarefter desse begifva sig hem igen och andra komma nästa dag för att förnya samm: sak. Det är ändå någon. id uti de katholsks själamessorna, emedån katholikerne tro att de aflidne befinna. sig i skärselden och förr kunna befrias derifrån genom messor af de efterlefvande; men denna tro hör ju icke till den Lutherska läran: och då ringningen icke här hor något sådant indamål, tjenar den ju icke till någon upphbygelse, åtminstone icke på landet, hvariöre det synes vara slit skäl, att inskränka den till de dasar, då folket är samladt vid kyrkorna och åtminstone kan höra ljudet. RÄTTEGÅNGSOCH POAOTLISSAKER.