;) ning fordras det ö å 7 ringare; många matlag kun
hafva 3 å 4 mil till kyrkan, behöfva således 2 å
dagar på sig till fram- och återfärden i och för rir
ningen. Ar åbon nu nog litet beräknande, att i
gen person fullgöra detta, så blir ju förlusten oriml
Leger han åter, hvilket väl är vida lindrigare, någ
närboende, så får han dock betala minst 42 sk. b
Joch ofta mer till hvarje person, som åtager sig
sväret. Iosändaren känner detta bestämdt; kostnad
Juppgår i alla och i lindrigaste fall till 4!;, å43,r
Ibko, eller för en sådan församling till inalles 2935
1545 rdr bko. Denna beräkning tror jag icke är .
verdrifven, helst bäruti intet är beräknadt för kl
kornas nötning, s;räckning, olyckshändelser eller smö
ning, som äfven sammanlagdticke torde utgöra en
ringa summa. Nu frågas: månne denna kostnad
I kunde ordnas och användes till en mer fortvaran
åminnelse efter den högstsalige?
Man borde kunna antaga, att hvarje församling m
beredvillighet skulle vilja lemna, i proportion af s
större eller mindre folkmängd, en penningesumm
svarande mot åtminstone häliten af ringningskostn
den, hvilka summor, sammanlagde, öfver hela rik
Itorde uppgå till minst 400,000 rdr bko, och folk
ändå kunna anse sig lindradt; om nu hvarje län ino
sig finge behälla hvad derifrån belöpte, hvilket t. e
på Örebro län med sina 60 socknar och 420.000 i
nevånare, torde kunna kalkuleras till minst 3000 rå
men på Mariestads län med sina 261 mindre försar
lingar och 465,000 innebyggare öfver 7500 rår, må
ne då ej dessa summor kunde länsvis användas t
något för länet i allmänhet vackert och nyttigt, o
som desslikes i en lång framtid, sedan klock!juden lä
gesedan med vinden förklingat, bevara minnet t
välsignelse af den åldrige älskade konungen?
Tänkande medborgare finnas nog inom hvarje lä
som skulle kunna utfinna ädla och vardiga sätt, a
använda desssa medel — ej till kalla ärestoder; mt
det kan i alla fall vara onödigt att i förtid bekym
sig härom, ty det säkra är att utaf bela detta vä
menta förslag blifver intet, utan — vi ringa.
E—-—9n.
En annan insändare bar äfven gjort en uträl
ping, som uppgår till vida större kostnad än de
här uppgifna, och tillägger, att ringningen äfven :
i moraliskt afseende skadlig, emedan den på gar
ska många ställen leder till mycket supand
Samme insändare ber Red. upplysa på hvad grun
det kan åläggas rikets inbyggare att lemna dag:
verksbiträde till detta så fullkomligt onyttiga oc
i sig sjelf belt och hållet katholska, samt på da
flesta ställen på landet, der få eller ingen utoi
ringarne sjelfve höra klockorna, rent af löjlig
bruk. I anledning af sistnämnda förfrågan få
Red. upplysa, att oss veterligen finnes ingen fö:
fattning, som kan ålägga församlingarna att ringt
utan betalning, och i kyrkolagen ha vi ej heile
kunnat upptäcka, att kungsringning ens är nämnt
utan lärer det bero het och hållet på hvarj
församlings fria vilja och öfverenskommelse, ot
och huru mycket den vill ringa. Det bar ocks
nu på de sista dagarna ryktesvis berättats, att E
M. Konungen, för att lindra det svåra onus sor
detta orsakar allmogen öfver hela riket, skull
vara sinnad låta utså ett påbud, att efter bezraf
ningen ringning endast behöfver ske om helgda
zarna, hvarigenom folket lindrades betydligt, uta
att man derföre på en gång beböfde afvika frå
ett gammalt bruk. Om detta är sannt, så skal
folket blifva erkänsamt daerför, och hvarje förnuf
tig skall ej kunna undgå att gilla ett sådant be
slut. Ty äfven om man ej vill räkna kostnader
eller förlusten af förspilda dagsverken, hvilker
blir 2anska kännbar frampå våren och sommaren
så kan man i och för sig sjelf knappt tänka si;
något besynnerligare och, vi bade nära sagt, dår
aktigare, än att mehniskor skola vandra ett pa
mil endast för att klifva upp i ett torn eller e
klockstapel, och der arbeta sig svettiga en he
timma på att sätta klockorna i rörelse, för at
ljuda, icke för någon folksamling, icke någon pro.
cession, icke någon gudstjenst, utan endast i, tom:
rymden och för deras öron, söm sjelfve arbeta
dermed, hvarefter desse begifva sig hem igen och
andra komma nästa dag för att förnya samm:
sak. Det är ändå någon. id uti de katholsks
själamessorna, emedån katholikerne tro att de af-
lidne befinna. sig i skärselden och förr kunna be-
frias derifrån genom messor af de efterlefvande;
men denna tro hör ju icke till den Lutherska lä-
ran: och då ringningen icke här hor något sådant
indamål, tjenar den ju icke till någon upphbyg-
else, åtminstone icke på landet, hvariöre det sy-
nes vara slit skäl, att inskränka den till de da-
sar, då folket är samladt vid kyrkorna och åt-
minstone kan höra ljudet.
RÄTTEGÅNGS- OCH POAOTLISSAKER.