tighet åt några flere, hvilka äro i samma kate-
gori som de valberättigade, men hittills varit ore-
presenterade. Ändringen är således, hvad denn
del af nationen beträffar, endast en handling a!
den mest otvifvelaktiga och oförnekliga rättvisa,
de heligaste anspråk.
Vilje vi vidare betrakta reformen från den hi-
storiska synpunkten, eller isitt sammanhang med
det förflutna, så veta viaf häfderna, att ursprung-
ligen representerades svenska folket af Odalbön-
-derne på dels Landskapstingen, der de gamla Jla-
garne stiftades eller allmänna bruk lagsattes, dels
Allsherrjartingen, der konungar till- och afsattes,
gärder åtogos m. m. Hvarken adel, borgare (köp-
stadsmän) eller prester i ståndsmening funnos då:
än mindre hade de någon beslutande stämma vid
tingen. Odalbönderne voro husfäder. Författnin-
gen innebar visserligen ej en demokrati i ren el-
ler abstrakt mening, så till vida, som hvarken
qvinnan (den fria, hka htet som den ofria), tje-
naren eller den fattige (utan odalgrund varande)
ingen röst hade i statens angelägenheter. Men lik-
väl var det full demokrati i den meningen, att
alla husfäder, som voro på odalgrund sittande
bönder, gemensamt deltogo i samhällets organisa-
tioner, öfverenskommo om lagar, gärder och krigs-
tåg, genom egna val togo sig lagmän och konun-
gar. Allt hvad till konungens omgifning hörde,
embetsmän, Thignarmän, Hirdmän, hade ursprung-
ligen intet alt säga i staten som sådane: Konungen
sjelf, deremot, hade såsom anförare både i fred
och krig en ganska stor, laglig makt. Då, längre
fram i tiden, genom christendomens mförande,
civilisationens stegring, handel, konster, vettenska-
per och samhällsorganismens tillväxter, nya för-
hållanden uppstodo, var det också rätt naturligt,
att de folkklasser, som särskildt omfattade dessa
nya ämnen, skulle bekomma en allt större infly-
telse på sjelfva samhällets utbildning. Så fingo
först Thiznarmän och Jarlar, så en i deras följe
on rusttjensten instituerad, vid vissa slägter
näftad Adel, derpå det katholska Presterskapet, så
slutligen Köpstadsmännen egna fri- och rättighe-
ter, utgörande undantag eller, om man vill, in-
trång på den allmänna odalmanna-formationen.
Härom är i allmänhet ingenting att säga — utom
måhända för de särskilda, visserligen icke få fall,
då direkt våld brukades emot folket, möjligt ge-
nom dess allmänna afväpning under och efter
Sverker, samt genom den växande makt, konun-
garnes civila, militära och ecklesiastika omgifning
måste bekomma, så väl genom hela landets cen-
tralisation under en krona, som genom samhälls-
förhållandenas allt vidare inveckling, men mest ge-
nom Adelns skiljande från det egentliga Odaltol-
ket, till följe af bördsbegreppets uppkomst, då
bönderne småningom tvungos att anse blott vissa
gifna slägter för adliga, i stället för att, som förut,
med sin fria öfvertygelse och på grund af perso-
nernas ådagalagda bedrifter, få utkora hvilke bön-
derne sjelfve ville, till anförare, och dymedelst
göra dem personligen adlige. Allt detta nya va-
rade, likväl, med minga skiftningar, under medel-
tiden. De till samhällets bakgrund undanträngde
Bönderne återfingo :snart under Sturarne och
Wasarne en del af sin ursprungliga makt i sta-
ten: de fingo nu åtminstone deltaga i riksmötena.
Ifrån denna tid, ända till vår, bar detta deltagan-
de fortfarit oafbrutet.
Representationssättet, grundadt på sådana slags
allmänna val, som nu äro i fråga, är således först
och främst så till vida historiskt sammanhängan-
de med det förflutna, att det utgör ett återta-
gande af det urgamla odalmannasättet att repre-
sentera svenska folket, gemensamt och likstäm-
migt genom alla husfäder i landet, som tillika be-
sitta någon egendom. Detta utgör frukten af det!
demokratiska elementets arbete genom seklerna,
ända från Sturarne och Gustaf Wasa. då bönderne
först började återvinna sin högre röst i Sverige;!
en röst, som sedan aldrig förstummats. Men, in-
nebar den nu ifrågavarande allmänna Valrätten
detta allenast, så vore det visserligen icke nog.
Sådant vore då detsamma, som att, med förbi-
gående af allt hvad Sverige tillkämpat sig af godt,
äfven under medeltiden, kasta sig handlöst till-
baka i det ensidigt Gamla, det blott och bart Bon-
diska. Men alla återsteg i sådan mening äro både
örimliga och orättvisa. Adel, Prester, Borgare —
alla: de formationer, som samhället under medel-
tiden tillvunnit sig — skola vara med: men icke
längre vara med såsom mot hvarann och särde-
les mot det demokratiska elementet fiendtliga,
slutna, med privilegier till strids rustade korpo-
rationer. De skola vara med för att genom sina
personer (ej genom sina stånd) göra allt det
verkligt goda och nyttiga i äfven sina intressen
gällande inom representationen. De skola sam-
Mmangjutas med det gamla demokratiska elemen-
tet, men genom sill deltagande deri förädla det-
samma. Och just detta sättas de i tillfälle att
dträtta i och med den allmänna, nu föreslagna
Valrätten, hvarigenom deras röst ingår och med.
perkår still bildande af den svenska riksförsamlin-
sen på riksdagen; nemligen ingår dertill (i bredd
ned det demokratiska: bönderne) jemt upp så
nycket, som den är värd i landet; d. v. s så
mycket, som denha röst (uttalad genom den all-
männa Valrätten) förmår. Måtte man taga detta
i noggrant öfvervägande! Så
Några ord om Kungssorg och Kungsringning.
Flere skrifter hafva. till Red, inkommit från