tighet åt några flere, hvilka äro i samma kategori som de valberättigade, men hittills varit orepresenterade. Ändringen är således, hvad denn del af nationen beträffar, endast en handling a! den mest otvifvelaktiga och oförnekliga rättvisa, de heligaste anspråk. Vilje vi vidare betrakta reformen från den historiska synpunkten, eller isitt sammanhang med det förflutna, så veta viaf häfderna, att ursprungligen representerades svenska folket af Odalbön-derne på dels Landskapstingen, der de gamla Jlagarne stiftades eller allmänna bruk lagsattes, dels Allsherrjartingen, der konungar tilloch afsattes, gärder åtogos m. m. Hvarken adel, borgare (köpstadsmän) eller prester i ståndsmening funnos då: än mindre hade de någon beslutande stämma vid tingen. Odalbönderne voro husfäder. Författningen innebar visserligen ej en demokrati i ren eller abstrakt mening, så till vida, som hvarken qvinnan (den fria, hka htet som den ofria), tjenaren eller den fattige (utan odalgrund varande) ingen röst hade i statens angelägenheter. Men likväl var det full demokrati i den meningen, att alla husfäder, som voro på odalgrund sittande bönder, gemensamt deltogo i samhällets organisationer, öfverenskommo om lagar, gärder och krigståg, genom egna val togo sig lagmän och konungar. Allt hvad till konungens omgifning hörde, embetsmän, Thignarmän, Hirdmän, hade ursprungligen intet alt säga i staten som sådane: Konungen sjelf, deremot, hade såsom anförare både i fred och krig en ganska stor, laglig makt. Då, längre fram i tiden, genom christendomens mförande, civilisationens stegring, handel, konster, vettenskaper och samhällsorganismens tillväxter, nya förhållanden uppstodo, var det också rätt naturligt, att de folkklasser, som särskildt omfattade dessa nya ämnen, skulle bekomma en allt större inflytelse på sjelfva samhällets utbildning. Så fingo först Thiznarmän och Jarlar, så en i deras följe on rusttjensten instituerad, vid vissa slägter näftad Adel, derpå det katholska Presterskapet, så slutligen Köpstadsmännen egna frioch rättigheter, utgörande undantag eller, om man vill, intrång på den allmänna odalmanna-formationen. Härom är i allmänhet ingenting att säga — utom måhända för de särskilda, visserligen icke få fall, då direkt våld brukades emot folket, möjligt genom dess allmänna afväpning under och efter Sverker, samt genom den växande makt, konungarnes civila, militära och ecklesiastika omgifning måste bekomma, så väl genom hela landets centralisation under en krona, som genom samhällsförhållandenas allt vidare inveckling, men mest genom Adelns skiljande från det egentliga Odaltolket, till följe af bördsbegreppets uppkomst, då bönderne småningom tvungos att anse blott vissa gifna slägter för adliga, i stället för att, som förut, med sin fria öfvertygelse och på grund af personernas ådagalagda bedrifter, få utkora hvilke bönderne sjelfve ville, till anförare, och dymedelst göra dem personligen adlige. Allt detta nya varade, likväl, med minga skiftningar, under medeltiden. De till samhällets bakgrund undanträngde Bönderne återfingo :snart under Sturarne och Wasarne en del af sin ursprungliga makt i staten: de fingo nu åtminstone deltaga i riksmötena. Ifrån denna tid, ända till vår, bar detta deltagande fortfarit oafbrutet. Representationssättet, grundadt på sådana slags allmänna val, som nu äro i fråga, är således först och främst så till vida historiskt sammanhängande med det förflutna, att det utgör ett återtagande af det urgamla odalmannasättet att representera svenska folket, gemensamt och likstämmigt genom alla husfäder i landet, som tillika besitta någon egendom. Detta utgör frukten af det! demokratiska elementets arbete genom seklerna, ända från Sturarne och Gustaf Wasa. då bönderne först började återvinna sin högre röst i Sverige;! en röst, som sedan aldrig förstummats. Men, innebar den nu ifrågavarande allmänna Valrätten detta allenast, så vore det visserligen icke nog. Sådant vore då detsamma, som att, med förbigående af allt hvad Sverige tillkämpat sig af godt, äfven under medeltiden, kasta sig handlöst tillbaka i det ensidigt Gamla, det blott och bart Bondiska. Men alla återsteg i sådan mening äro både örimliga och orättvisa. Adel, Prester, Borgare — alla: de formationer, som samhället under medeltiden tillvunnit sig — skola vara med: men icke längre vara med såsom mot hvarann och särdeles mot det demokratiska elementet fiendtliga, slutna, med privilegier till strids rustade korporationer. De skola vara med för att genom sina personer (ej genom sina stånd) göra allt det verkligt goda och nyttiga i äfven sina intressen gällande inom representationen. De skola samMmangjutas med det gamla demokratiska elementet, men genom sill deltagande deri förädla detsamma. Och just detta sättas de i tillfälle att dträtta i och med den allmänna, nu föreslagna Valrätten, hvarigenom deras röst ingår och med. perkår still bildande af den svenska riksförsamlinsen på riksdagen; nemligen ingår dertill (i bredd ned det demokratiska: bönderne) jemt upp så nycket, som den är värd i landet; d. v. s så mycket, som denha röst (uttalad genom den allmänna Valrätten) förmår. Måtte man taga detta i noggrant öfvervägande! Så Några ord om Kungssorg och Kungsringning. Flere skrifter hafva. till Red, inkommit från