UCL IIS SM Stlallblbb, Sila IfatlVvETtCE UC Stlld
behof som menniskor; och man kan vara viss,
att, så ofta man spårat valrättens missbruk (röst-
värfningar, charlataniska tillställningar af valkan-
didater, allehanda bedrägerier vid de s. k. hu-
stingso m. m.), så har sådant endast sin grund i
sakens outvecklade skick, i eit ännu blott dun-
kelt begrepp om valrätiens hela betydelse och de
vigtiga följderna af dess rätta begagnande. Man
måste väl begripa, att det fordras någon tid och
öfning att allmänt inse och lära sig fullkomligt
begagna Valrätten, liksom annat; men denna in-
sigt och denna öfning kan Foiket omöjligen på
annat sält vinna, än genom att en tid få, så godt
det kan, försöka siz, arbeta, göra partiella miss-
tog, deraf lida, så bättra upp saken, undvika allt
flere misstag, och slutligen bafva Valrättens bruk
i det rena, likasom så mycket annat, mensklighe-
ten ej utan stormar och strider eröfrat till släg-
tets väl.
Ehuru en ledamot af Adeln ej undgår att inse,
det han, i sådant skick förbållandet nu är, står
utestängd från rättigheten att åt sig taga det yp-
persta och fördelsktigaste riksdagsombud, han kun-
de finna; så lärer väl dock någon invända, att
representationen genom capita, så sjelfskrifna de
må vara, likväl tilllörsäkrar adeln i massa och
såsom stånd om en hel fjerdedel af den ena stats-
makten, hvilket kan blifva mindre genom den
allmänna Valrättens inflytande. Detta är en sanning.
Den kan ock blifva mera, än denna fjerdedel. Men
hufvudsaken är, att hvarje ledamot af Adeln måt-
te göra sig tydligt, hvad det är ban vill och i
sjelfva verket behöfver genom sin representation.
Hvad innefattar då till sluts bjernspoket om den
viast adeln i massa eller som stånd omtalas sko-
la skörda, men af hvars fördelar adelsledamoten
sjelf pjuter ingenting, annars händelsevis och all-
deles oberoende af det vi här tala om? Vi fruk-
ta, att betrakte!sens utslag gifver helt annat, än
hvad man vanligen förespeglar och vant sig att
tro. Adeln såsom stånd, representerad genom si-
na (händelsevis här och der goda, men genom en
Lka lätt inträffande händelse dåliga) capita, har
oftast varit en mannequin, hvars rörelser, åtbörder
och handlingar satts i gång genom tråder, hvilkas
ändar sutit Gud vet bvar. Befinner sig bland
dessa capita ett verkligt och sjelfständist hufvud,
så har det sällan någon annan plats än i Ooppo-
sitionen. Hvad bevisar detta? Det ådagalägger,
att ståndet i sjelfva verket vanligen representerats
af en pluralitet, hvars personal haft andra intres-
sen, än kärnan af ståndet; hvilket ock förklarar
provinsadelns likgiltighet att infionna sig vid riks-
dagarne. Men, om en ledamot bland adeln på
detta sätt står skild från adeln som stånd; till
hvilke hör han då? med hvilke, och med hvi!kes
intressen känner ban sig förenad? Med alle an-
dre i landet, som, likt honom, till redbar karak-
ter, rena tänkesätt, kunskaper och erfarenbet äl
ven ingå i antalet af de Ypperste. Dit har tide-
- AA
(AM AA tin Fe mm mm -— md —-— me (0 sm AA FA
- - -— - — —-— -— RV I —-—— —- A mm am mm Lå
me rm me hoc Lå
hvarfvets temperatur genom bildning och menni-
skovett bunnit, att en person, född af adel, nu-
mera icke bar och icke kan hafva något annat
verkligt intresse, än det -hvarje annan person i
landet, född utom adeln, äfvenledes hyser, aeres!
han är en bra karl. Ett gagn för de serskildale-
damöterne medför visserligen adeln, äfven som
stånd, det får man erkänna: det, att åt ganska
många lemna tillfälle, att, sedan de förskaffit sig I
plats på riddarhuset vid någon riksdag, genom
vunnen fulimakt af ett caput, kunna göra sig be
märkte, samt vinna framgång för egna fördelar.
Denna omständighet är otvifvelaktigt värd något för
enskilda individer, samt utgör äfven sannol:kt huf-
vudanledningen till det motstånd, som inom rid-
darhuset visat sig mot Konst. Utskottets förslag.
Men frågan är om vinnandet af ett ännu högre
gagn för nationen, för det hela. Och att något,
af underordnadt slag, måste uppoffras, såvida man
överhufvud vill framåt, faller af sig sjelf. Det
är också klart, att äfven efter det nya represen-
tationssättet står det hvarje ledamot af adeln öp-
pet, att genom det förtroende, han kan vinna hos
allmänheten, utmärka sig så fördelaktigt genom
sann redbarhet, att han blir vald till representant.
Genom sina tänkesätt och inre egenskaper sällar
sig ju en sådan adelsman då i sjelfva verket till
ett helt antal personer, som, födde af hvem och
hvar som helst, tillsammans uppkomne på riks-
mötet, der bilda vida mer än en fjerdedel, i fall
det Goda och Nyttiga får råda; hvilket det alltid
får, så fört alla de lägga sina hjertan och själar
tillhopa, som höra tillsammans genom förstånd,
genom kärlek för fosterlandet och genom välvilja
för menniskorna deruti.
Betraktar man vidare de qvelifikationer, den
föreslagna vallagen utstakar som vilkor för att få
utöfva valrätt, så finner man den troliga följd för
adeln uppstå, att snart sagdt hvar enda ledamot
deraf, som uppnått 24 år, skulle komma att få
åtnjuta denna rätt inom någon af de fem katego-
rierna; samt att många flera mom detta stånd, än
inom något af de andre, skulle-på grund af mom.
4 och 2 komma att utöfva flerdubbel rösträtt, än-
da till och med sex röster, som är det högsta,
När man sålunda jemför denna inflytelse med den
närvarande, som för en stor del är ingen och
för de representerande: sjelfve ej sträcker sig mer
än till en fjerdedel af representationen, samt sär-
skildt besinnar, att hvarje adelsman, som efter det
nya förslaget blir representant genom val, får mycket
mera personlig betydenhet och kan utöfva en långt
större inverkan på det hela, efter det nya sättet,
än nu; Så skall hvarje redbar adelsman finna, att
han mera vinner, än förlorar, på förändringen: