NEGR ON), AF HENRI BÖNNIAIS. Vv. Som Jläsaren torde påminna sig, egde Theodolinda en bror i trosarmåen. väl, en vacker morgon anlände denne bror, don Fernando Mendos y Figuera, åtföljd af ett dussin kamrater, tll slottet. Det är lätt att föreställa sig den unga flickans förskräckelse. Till en början blef bon alldeles tillintetgjord ; men då hon insåg nödvändigheten af att icke låta ana något af sin förvirring, lyckades hon att genom en väldig ansträngning samla tillräcklig sinnesnärvaro, att hon kunde uppfylla en värdinnas åligganden. Under det att Theodolinda mottog sällskapet, underrättade Mariquita dena instängda om den händelse, som hindrade Theodolinda att besöka honom, och kammarfrun gick att bjuda doktorn til! slottet. Den unga markisens sällskap erbjöd en besynnerlig blandning: det bestod af åtskilliga ädlingar af lysande yttre, men med lättsinniga maner; — några munkar, hjälkas burleska drägt, stycktals militärisk, stycktalf klosterlig, återkallade minnet af Peter Eremitens gudeliga soldater; ändtligen ett par kraftfulla bergsboer, hos hvilka en solbränd hy, ett plumpt språk, och vanan att aldrig skiljas ät, bke ens för dd äta elter sofva, äfvensom deras beväpning med en pistol i åmi de om den fordna baridittn, tol i gördeln påminHvardera al dessa personer, ädling, munk, tjuf, egde en hög grad inom kungliga armen, eller utöfvade snarare under titeln af ehef för ett band en makt, till någon del oberoende af hvarje bögre kontroll. Man satte sig till bords så snart det vär serverädt. Utom läkaren, som vid Theodolindas kalI Se Aftonbladet 4 69 och 70.