NEGR ON),
AF HENRI BÖNNIAIS.
Vv.
Som Jläsaren torde påminna sig, egde Theodo-
linda en bror i trosarmåen. väl, en vacker
morgon anlände denne bror, don Fernando Men-
dos y Figuera, åtföljd af ett dussin kamrater,
tll slottet.
Det är lätt att föreställa sig den unga flickans
förskräckelse. Till en början blef bon alldeles
tillintetgjord ; men då hon insåg nödvändigheten
af att icke låta ana något af sin förvirring, lycka-
des hon att genom en väldig ansträngning samla
tillräcklig sinnesnärvaro, att hon kunde uppfylla
en värdinnas åligganden.
Under det att Theodolinda mottog sällskapet,
underrättade Mariquita dena instängda om den hän-
delse, som hindrade Theodolinda att besöka ho-
nom, och kammarfrun gick att bjuda doktorn til!
slottet.
Den unga markisens sällskap erbjöd en besyn-
nerlig blandning: det bestod af åtskilliga ädlingar
af lysande yttre, men med lättsinniga maner; —
några munkar, hjälkas burleska drägt, stycktals mi-
litärisk, stycktalf klosterlig, återkallade minnet af
Peter Eremitens gudeliga soldater; ändtligen ett
par kraftfulla bergsboer, hos hvilka en solbränd
hy, ett plumpt språk, och vanan att aldrig skil-
jas ät, bke ens för dd äta elter sofva, äfvensom
deras beväpning med en pistol i åmi
de om den fordna baridittn, tol i gördeln påmin-
Hvardera al dessa personer, ädling, munk, tjuf,
egde en hög grad inom kungliga armen, eller ut-
öfvade snarare under titeln af ehef för ett band
en makt, till någon del oberoende af hvarje bö-
gre kontroll.
Man satte sig till bords så snart det vär serve-
rädt. Utom läkaren, som vid Theodolindas kal-
I Se Aftonbladet 4 69 och 70.