AE RNE RATE SR SST 2 EATIINTERTT TEST ETTA
den nyss utförda förändringen i statsförfattningen,
voro upprymda och lifliga, kunde särdeles myc-
ket hafva bliivit uträttadt, om man genast på rätt
sätt gripit saken an. Oaktadt folkets misszynnan-
de belägenhet under den grundlagen omedelbart
förutgångna tidslängden från 4807 till 1844, vi-
sade sig likväl, att det var villigt att bära de bör-
dor och göra de offer, som befästandet af de nya
borgliga och offentliga inrättningarne kräfde. Bank-
väsendet och budgeten erböllo således, utan mot-
stånd, högst betydliga tillskoit, dem man knappt
ansett möjligt tillvägabringa. Men det egentliga
reformverket, att gifva lif åt statsförfattningens
anda och genomföra den i alla offentliga och bor-
gerliga förhållanden, gynnades icke af då förhan-
den varande omständigheter. Tid erfordrades in-
nan denna anda hann genomtränga el!a och fena
åsigterna. Grundlagsverket var nemligen icke ett
resultat af den stora mängdens eller. det cgent-
liga folkets medvetna och tillkännagifna längtan
efter friare statsreformer, utan mer af enskilda
fosterlandsvänners och föreningars sträfvanden och
önskningar. Eburu under och efter riksförsam-
lingens sammanvaro, en afejord sympati för fri-
hetsverket bos folket visade sig, och ehuru dess
gamla ännu icke utsläckta frihetssinne, beredde den
nya författningen ett varmt moltagande, så hade
det dock varit att förbise de allmänna: vilkoren
för folkets så väl som individernas utveckling
och politiska upplysning, om man ville fordrat,
at! grundlagens anda och ord genast skulle komr-
mit till Llifi folkets medvetande, genast funnit en
häfdad jord, i hvars sköte fribetssädet kunde
drifva den förväntade frukten. En tid måste så-
ledes förlöpa innan författningen kunde rotfäösta
sig hos folket och bära sina frukter. Tsger man
derföre i betraktande dåvarande tillståndet och
omständigheterna, måste man medgifva, att icke
allt då kunde göras. Nationens talemän och ord-
förande så väl som thronens rådgifvare tillhörde
för största delen en förfluten tid, och ehuru na-
tionens män på Eidsvold visat sig i stånd att lös-
rycka sig från äldre tiders traditioner och åsigter
och alt frihetstankan bos dem, så visst som hos
någon, fann ett säkert hem; så är det likväl detta
icke så tillförstående, att de i hvarje hänseende
skulie hafva lösgjort sig från deras föregående
utveckling. Ett folks, liksom enskilda personers
politiska upiysning, är och måste vara ett re-
sultat af såväl den förflutna, som den närvarande
tidens erfarenbet och föreställningstätt; den för-
futna tidens begrepp vilja alltid para sig med en
sednare tids och från föreringen mellan håda fram-
gå den närvarande tidens ås:gter. Man kunde
således icke begära att nämnde, våra första of-
fentliga personer, med ens skulle hafva lösgjort
sig från hvad de i äldre tider mottagit som öf-
vertygelse; ett slägte måste aflösa ett annat, in-
nan den äldre tidens spår kunna alldeles utpilånas.
Och vill man samvetsfullt och ärligt bedömma sa-
kerne, kan man icke med fog beklaga sig öfver att det
offentliga lifvet tog den riktning vi anfört. Plöts-
liga öfvergångar leda sällan till någon sann och
varaktig nytta; skall denna med visshet kunna på-
räknas, må den ena tiden liksom förmäla sig med
den andra, och utgå, såsom ett yltradt, medve-
tet behoi ur den äldre; denna mäste äga sina
mäklare och talemän, som kunna liksom införa
den nya epoken i det offentliga lifvet. Naturen
kan åberopas, som läromästare. Den tillåter icke
heller ostraffadt hastiga öfvergångar; blott der för-
ändringen är inledd af dess egna, verksamma
händer, och fröet till nya skott af henne sjelf
nedlagdt, kan detta blifva varaktigt och bestående.
På de första Storthingen voro dessutom egna
förhållanden för banden. De mer materiella be-
hofven, penningar och skatter upptogo då förnäm-
ligast uppmärksamheten och omsorgen. Det egent-
liga folket hade derföre icke ännu förskaffat sig
det nödiga inflytandet på valen; af embetsmanna-
klassen och dess vederlikar togs största antalet af
representanter, och — detta är vår tanka — ett
alltför öfvervägande antal embetsmän var icke den
önskligaste sammansättning af nationalförsamlingen.
Det vore otacksamt att neka, att embetsmanna-
klassen, såväl under de första som de sednaste
åren efter vår frihets pånyttfödelse, visat sig en
I vacker och oförsagd kämpe för upprätthållandet
laf våra konstitutionella rättigheter och garantier,
— — — t-—— t——! r- - ? 2 - 2272; 86 89)