BLICK TILLBAKA OCH FRAMÅT.
Norska tidningen Morgenbladet meddelar, unde;
denna öfverskrift, några betraktelser öfver Norge:
offentliga lif och dess utveckling, hvilka icke
blott i och för sig sjelfva äro ganska läsvärda
ufan äfven tjena till kommentarie öfver de kla-
gomål, som: för någon tid sedan oförmodadt fram.
kommo i Den Constitutionelle och i JV 59 ock
60 af Aftonbladet reproducerades. Vi hafva der-
göre ansett det väcendtligaste af dessa betraktel-
ser böra komma svenska allmänheten tillhanda,
så mycket heilre, som de tillika lemna flera upp-
lysningar öfver verkningarne af den demokrati :;
norska statsförfattningen, hvilken en del af vår:
förskräckte framställt såsom ett bonderegementen
andra såsom en tillintetgörelse af bonde- och bor.
gareståndens inflytande på de allmänna ärender:
na, men som visat sig vara intetdera. Morgen-
badet säger:
vÅr komma och år gå, och likväl förmår icke
åskådaren upptäcka någon synnerligt märkbar för-
ändring eller något framskridande i det offentliga
lifvet. Månne då detta uppnått den grad af ut-
veckling, att vi icke behöfva arbeta oss längre
fram, utan blott sörja för att fasthålla oss der vi
äro? Denna fråga kunna vi alla, utan långt be-
grundande besvara, ty vi veta alla, både att grund-
lagen uttryckligen pålagt oss att hälda riket med
ny och tidsenlig lagstiftning, och att det bör vara
en omedelbar följd af -vår nya statsförfattnings
anda och frihetssinne, att hela det offentliga lifvet
alla offentliga och enskilda företag böra vara ge
nomträngda af ett framåtsträfvande, hvars mål
om det än icke är ouppnåeligt, likväl ännu ä)
ganska aflägset. Ett stort och betydelsefullt re
formverk väntar således fortfarande pa sin full
bordan, och med detta reformverk förstå vi icke
blott en ändamålsenlig förändring i de delar a
lagstiftningen, dem grundlagen ansett böra omar-
betas eller ersättas med nya lagarbeten, utan äf-
ven alt statsförfattningens anda och frihetssinne
allt mer skall inträda i dess utlofvade verklighet
allt mer och mer rotfästa sig, så att hela det of-
fentliga lifvet må röra sig med raskare och friare
pulsslag, och allt mer och mer afspegla det fri-
hetssinne, som utgör statsförfattningens första och
sista bud. Hvem bär skulden för att det både gått
och går sent med framstegen; är det den försvunns2
eller den närvarande tiden, folket eller regeringen?
Vi skola försöka att besvara hvardera af dessa
frågor.
I.
De första åren efter vår frihetspånyttfödelse
varo måhända icke skickade att taga reformver-
ket på sina skuldror och bringa det till en snal
fullbordan. Väl närde Eidsvoldsmännen ett till
litsfullt och sanguiniskt hopp, att det då lefvand
slägtet skulle vara både dugligt och starkt nog til
att fullgöra hvad ännu återstod; ty deras påbuc
om nya. lagarbeten äro skrifna med diktatorisl
bestämdhet, i det alt nya påböds fårdigt til
första eller andra storthinget. Visst är de
ock, att medan folkets känslor ännu, till följe a
EE a Ra Ris RS Ra