— DL. — — —
— Det var inte gerna möjligt; först och främst
derföre, att vi efter stridens slut gjorde af med
allt som ännu andades, och dernäst emedan vi
straxt efter affären i största hast gålfvo oss af till
Tortosa, utan att ens ha tid att fullkomligt plun-
dra de slagne.
— Nå det skulle icke vara ledsamt att få re-
da på ordet till gåten. Hur hänger det ihop?
frågade några. -
NA det var så: och nu berättade pre-
sten äfventyret med den sårade, hvad han viste,
d. v. s. hvad läkaren inbillat honom.
Under denna berättelse sutto de tre vännerna
likasom på nålar, och Theodolindas oroliga ansig-
te skulle ovilkorligen väckt misstankar, om icke
den allmänna uppmärksamheten varit fästad vid
berättaren.
— Huru? utropade Fernando, då presten upp-
hört med sin berättelse, huru? har vår faders
hus tjenat till en: fristad åt en röfvare? och ni
har tillåtit det? tillade han, och slungade en blick
af häftig vrede på systern.
— Hvad skulle jog göra? svarade Theodolinda,
helt darrande; man bär biten menniska, sor bål-
ler på att dö. - menskligheten ee
— Dårskap! brott
— Hvad äger ni, min bror, har icke Gud
sjelf ålagt oss såsom en pligt att bispringa de o-
lycklige? N
De olyckliga, ja; men han har tvärtom be-
(allt oss att utrota de brottsligå, de gudlösa!
— Ja det är sannt, sade en af munkarne, en
meddjlders man, med mycket markerade drag,
hvars pergamentslika ansigte uttryckte, om man
så får säga, en ascetisk g:ymhet; ja, vår vän har
rätt, ty det står skrifvet: hvarje träd, som icke
bär god frukt, skall afhuggas och kastäs i den e-
viga eåden.n
— Bravo! broder Maragnon! utropade bypre-
sten. Ja, dessa fördömda Brals dyrkare, skola