lelse skyndat till slottet, hade sällskapet ännu ö-
kats med presten i Apuncayo, hvars politiska fa-
natism icke velat låta gå förloradt ett så vackert
tillfälle att hålla tal till thronens och altarets ära.
Et Rojo de Valderas, en af bergsboarne afbröt
den första tystnaden och yttrade:
— Den ena dagen är intet lik den andra, så
ger ordspråket, och deruti har det nog rätt: nu
ir det andra gången jag är här i trakten: i dag
sitter jag vid ett godt bord, i-sällskap med goda
vänner och sköna damer; och för knappt sex må-
nader sedan. stodo vi der nere i dalen och svet-
iades blod och vatten; för att bereda ett kalas
it satan. Kommer du i hog det Quilez?
— För fan! kan man glömma en dag som den,
svarade den andre bergsboen. ?
o— Hvad var det för en affår? frågade en a
gästerna.
oo Inte mer och inte mindre, svarade El Ro.
jo, än en fullständig nedergöring af ett band de-
sparata negros: en lysande aktion, i hvilken vi
afhöggo flera tungor och näsor, än här finnas Å-
icanter och Xeresbuteijer. -
— Hvad! min tappre öfverste, utr -
sten, ni tillhörde denna trupp: Opatle pre
— Som hufvudet tillhörde kroppen, min vör-
lige fader; jag förde befälet.
— Ab, låt mig omfamna och kyssa er, tappre
Machabel
Och beledsagande sina ord med handling, nör-
made han sina vindrypande läppar till den an-
dres stora röda mustacher.
— Men apropos, fortfor han, hvart förde ni
snföraren för röfrarn2, då ni tog honom härifrån
slotte:? . .
— Fan anfäkta mig om jag förstår er; jag bar
aldrig satt min fot här inpå slottet förrän i dag.
— Inte jag heller, tillade Quilez.
— Men ni skickade ett detachement, för att
återfordra: den blesserade, som man hitfört från
slag fältet.