nare tider äfven i Nyare Argus och Freja, men den har likväl varit värre stegrad i Biet än i någon af dessa, och man kan tryggt vädja till allmänna omdömet, huruvida någonsin oppositionen tillåtit sig sådana infama förvridningar och fördömelser i frågan om embetsmän och regering, som Biet öfver oppositionen. Det är sannt, man har tillvitat de konservative, att vilja bibehålla godtycket och någon gång inkräkta på grundlagen, samt förhindra genomförandet af dess grundsatser; men må det billigt svaras, huruvida icke pressens allraflesta anmärkningar i detta afseende, om ock någongång en öfverdrift kunnat förekomma, i allmänhet varit befogade? om ej detta vitsordas af de förflutna trettio årens historia? Och då Biet det oaktadt så ofta öfverhopar oppositionen med en massa af ovett, har man då icke allt skäl att med ett föraktligt namn stämpla sådana karakterer såsom hyrda, m. m.? Härigenom har händt, såsom Biet sjelf säger, att någonting demoniskt kommit att gå genom vår offentliga diskussion. MHvarje ädelt sinne lider och måste lida deraf, måste vämjas dervid. Men blott Biet är blindt; det ser ej, och vill icke se, att hela orsaken till det uppkomna demoniska ligger deruti, att när man från den offentliga diskussionens ena sida halsstarrigt, käppstyft och nackhögt, såsom Biet sjelf säger, nekar att lyssna till den rena menniskokänslan, det lefvande vettets och sunda förnuftets röst, när man icke vill höra på folkets rättmätiga kraf och samhällets behof af förbättring, så har en ganska naturlig förbittring i allmänhetens sinne börjat gäsa, och sådane partiorganer, hvartill Biet räknar sig, hafva då med förskräckelse, häpnad och nästan spökrädsla känt sig från alla håll omgifvas och mötas af en förbannelse, som visserligen icke illa kan kallas demonisk. Slutet af Biets artikel innehåller en tänkvärd citation ur den sig så kellande Konstitutlionelle. Hr Argus har här kommit till den sanningen: natt det moraliska tiliståndet är högst bekymmersamt, ja ojemförligt mer (än allt föregående ondt) att beklaga. Men deruti, fortfar han, deruti är det, som samhällets lidande egentligen har sitt hemvist, att styrelsens och de offentliga myndigheternas anseende blifvit så nedsatt. Detta är ganska sannt; men vi fråga hvad som är orsaken till denna ailmänna auktoritelernes nedsättning under de förflutna tjugutre åren, eller så vid pass? Tror väl Hr Johansson nu, då han skrifver för det garla systemet och för samma intressen som Biet, att orsaken till styrelsens nedsättande i opinionen är någon annan, än den tiden då han sjelf befann sig i oppositionen, och då han säkert utan den ringaste fruktan för motsägelse, skulle svarat så här: styrelsen och en del af de offentliga myndigheterna hafva under förflutna år vid så många tillfällen gifvit prof på dels så kallade peccata committendo, dels peccata omitltendo, att deruti just hufvudorsaken ligger till allmänhetens opinion rörande dem, och till ett klander, som säkert intet återsvar rönt inom publiken, åtminstone ingen rot fattat, derest icke en stor mängd dylika peccata, af hvardera sorten, förefunnits, framför allt styrelsens eget val af embetsmän och befordringssystemet i allmänhet. Det är svårt att säga, om icke Hr Johansson i detta resonnemang skulle hafva haft alldeles rätt, förutsatt, att han så yttrat sig. Nu skrifver hani den Konstitutionelle, och finner följaktligen icke innersta och första grunden till auktoriteternes nedsättande, i den karakter som de vid sina tilfällen sjelfve ådagalagt, utan hvälfver orsaken på allmänhetens klondersjuka. Således säger han: Vi vilja ej tala om tonen i tidningarne (ej en gång i Frejas och Argi alla generationer, menar han) när fråga är om regering och auktoriteter: en ton, som uttrycker allt snnat än aktning (allt annat, således bland annat: sanning). Men hurudan är den i allmänna sammanlefnaden, snart sagdt ingen folkkilass undantagen? När hörde man väl i de sednare åren annorlunda än undantagsvis nå;on gilla och söka försvara och rättfärdiga regeringen och dess åteärder? (Er Johansson kunde här till de sednare åren hafva tillagt de förra, åtminstone så långt tillbaka som vid början af 1820-telet, då regeringsklandret synnerligen börjades af en stor och mycket fri man). Eller när hördes presumtionen (förutsättningen) vara, att regeringens mått och steg ändå mitte vara kloka och ändamålsenliga, just derföre att de äro den högsta statsmyndighetens, hvilken bör hafva len största upplysningen och det klaraste förståndet? Tvertom, just motsattsen har antagitsn — — — pVisserligen hafva många, ganska måinsa, ej instämt i den rådande tonen och ej affekerat att såsom ett mode bära oppositionsfärgerna; sen af dessa hafva de fleste fegat och med sorg nom sig erkänt, att klandret, ty värr, icke var befegadt. Sjelfve embetsmännen hafva i allmänet ej vågat UDNträda cam ravarmen. fe