men utslaget dem emellan måste gilfvas af det skarpaste omdömet, den finaste smaken, icke al! embetsmannamyndigheten. Alven med fara att beskyllas för fåfänga, vågar jag dock åberopa det tillfälliga exemplet af min egen personlighet, att jag snart i 30 år varit publicist, att jag under denna tid behandlat mångfaldiga, älven ömtåliga ämnen, att jag under denna tid aldrig sett af mig redigerade tidningar indragna, eller för någon a! mig författad artikel blifvit aktionerade; att detta förhållande synes bjuda någon slags garanti för valet af de stycken jag på en af mig administrerad teater vill uppföra, det de icke skola handgripligen förnärma sedekänslan och skickligheten; att dera! visserligen icke följer, att mitt omdöme alltid är det rätta, men att det råkar i kollision med ett annat omdöme, en annan smak, kan jag väl erkänna hvad hög upplysning, hvad öfverlägsen insigt som helst, såsom min behörige domare, men icke embelsmannaimyndigheten, endast såsom sådan. Är fråga om att utöfva den estetiska domsrätten öfver skådeplatsens produktioner, så bör den uppdragas åt de vittraste och snillrikaste män i landet, från hvilken kategori embetsmän visst icke behöfva vara uteslutna; men åt embetsmannen, såsom offentlig person, bör endast den egentliga polisuppsigter öfverlemnas. Denna underdåniga ansökning har antagit vidden och beskaffenheten af en afhandling; men den har ej kunnat bli annat, då det gällde deducera på en gång en estetisk och en politisk fråga. Dessa båda siags frågor borde aldrig sammanblandas; men, då de genom censurförfattningens otydlighet kunnat sammanblandas och den juridiska censuren antaga egenskap af litterär kritik, vågar jag anhålla det Eders Maj:t täcktes, ifall censuren skall bibehållas, åtminstone afgifva en nådig förklaring, som bestämmer dess gränser, som uppdrager polistillsynen, ifall det är fråga om en sådan, åt polismakten, men konstkritiken, i fail det kan anses till följd al Sändernas skrifvelse böra officielt handhafvas, ät verkliga konstdomare. Zz Med djupaste undersåtlig m. m. fv.