Ett par exempel torde bättre illustrera denna
taktik.
Den Konstitutionelle har nemligen upptagit så-
som utgångspunkt den fras, som fälldes af nåzon
oppositionsledamot, vid sista riksdag om nödvän-
digbeten att då, vid riksdagens början, göra all
regering omöjlig,. Läsaren torde ock minnas, hu-
rusom det. då, älvensom ännu, efter riksdagens
slut egentligen var Freja, som dref denna sats ge-
nom sitt påstående, att en total. skattevägran är
det verksammaste medlet, hvarigenom Ständerna
kunna och böra verka till förändring al rådsif-
varepersonalen och: ett af allmänna tänkesattet
ogilladt system, samt huru hon då till och med
bittert anföll Aftonbladet, som ansåg detta medel
i sin ytterlighet oanvändbart och alitför revolu-
tionärt. Likaså minnes- man väl, hurusom salig
Argus på sin tid länge äflades först med den s.k.
StatsUtskotllsvägenn, som sedan åter förkastades,
för att gilva rum åt KonstitulionsUtskoltsvägenn,
och huru Argus än yrkat på användandet af 406
S:n medelst Riksrätt, än på den 407, men alltid
med. skarpt klander mot dem, som varit af an-
nan tänka. Nåväll nu är det åter en helt annan
väg. Allt det förstnämnda är nu partiyra. A:-
ven i den. omständigheten att, enligt Borgare- och
Bondeståndens yrkande, Ständerna kunna fästa nå-
got vilkor vid beviljandet af ett anslag, är den
Konstitutionel!e nu ett eko af Hrr von Hartmans-
dorff, Lefren, Rosenblad m. fl. på Riddarhuset,
och låtsar sig deri se ett försök att rycka den
vadministrativa makten från Regeringen i Repre-
psentatiopens och dess fullmäktiges händer, och
att förvandla de lagstiftande och beskattande Siån-
den till regerande Ständer,, samt föregifver, att
någonting dylikt icke kan ske i andra konstitutio-
nella stater.
Vi vilje verkligen göra Hr Johanson den rätt-
visan att erkönna, det ban icke är så okunnig
om dessa förhållanden, som han gör sig genom
denna framställning, hvilket ock bevisas deraf, att
ban förr försvarat motsatsen. Man vet för ötrigt,
att i frågan om nya. samhällsinrättningar i Eng-
land eller Frankrike afgör regeringen icke sådana
allena, utan de underställas först kamrarna, hvil-
kas beslut vanligen belt och bållet följes. Bevis
härpå bar man belt färskai diskussionen om jern-
vägsprivilegierna, om patent!azen m. fl., och vi
beklaga den minister, som skulle våga frångå de
vilkor, de lagstiftande församlingarna i dessa län-
der stadga för sina anslag, eller kalla dem ett in-
grepp i kronans prerogali. I Sverge har Regerin-
gen rätt att på egen band göra aila organisationer,
men deremot hava Ständerna en vidstracktare
makt bär än i England och Frankrike i afseende
på anslagen, då Regeringen uttryckligen är skyl-
dig att använda dem till de af Ständerna fast-
ställda ändamål. I följd häraf kunna Ständerna
äfven afslå ett anslag till en af Regeringen beslu-
tad organisation, och denna måste då af sig sjeif
upphöra. Så mycket mera kunna de då äfven
säga: vi vilja väl bifalla, men med det eller det
vilkoret i afseende på medlens användande. Här-
igenom utöfva de väl ett inflytande på sjelfva or-
sanisationen, men ej på förvaltninzen, som är nå-
sot. helt annat. Det är i alla fall naturligt, att
Regeringen; om den ej anser Ständernas vilkor
intagligt, bar rätt att svara, att den ej kan ac-
ceptera vilkoret, utan i sådant fall måste betrakta
saken såsom afslagen, och dermed bar den sin rätt
Mförryckt bevarad. Men att draga anslaget från det
if Ständerna fastställda ändamål är tydligen grund-
agsvidrigt och skuile förvandla representationen till
en blott beskatthingsmadchin, på hvars tankar Re-
seringen aldrig behöfde göra något afseende. Det
kall blifva intressant att se, huru den Konstuu-l-
ionelle vill reda sig ifrån dessa taktiska och obe-
tridliga argumenter.