samlade ligs
n mting olagligt; — detta påstående
är, icke s: ex vederläggning. Men jag frågar.
mine herrar! gick väl vid dessa ssmmankomster nå-
gon menniskas, mans, qrionas eller barns, eller ens
ett djurs lif förloradt eller sattes i fara? J svaren
enhälligt: sej. Blef väl någon slagen, skadad eller
förolämpad? Nej! Har vil någon qvinna, gammal el-
ler ung, vid dessa sammankomster blifvit oskickligt
bemött, elier ens i grannlagenhet emot henne feladt?
J svaren: Blef väl för en skillings värde egen-
dom dervid len eller förstörd? Nej! Dock, jag
ber om ursäkt ömde något: en. polisbetjent har
verkligen tat ed, att i Tara hade folket gått
38 vå
så långt et, alt ett pepparkais-stånd för
en gammal a höll på att stötas omkull (skratt).
År det ov ic csynnerligt, utomordentligt, att man
kommer . oc mig, alt jag gesom dessa sam-
mankom:ta: folket i ett sådant raseri, att det
stod vid branten af uppror, då likväl samma folks
uppförande var så exemplariskt, dess beteende emot
hvarandra så höfligt och stilla, att icke enas vid dessa
tillfällen gaste olyckshändelse egt rum? Sannolikt
hade, r borrar! i intet land i veriden sådana
folkmöte: flöpa på lika sätt som dessa; intet
folk i ver s i massor af många tusen, hafva
-uppfört sig mec ian anstäsdighet, ett så exem-
plariskt lusze, förrö!jda och smädade irländska
folket, - dena 2a och lagbrytande hop, såsom
Times kallar det, Mine herrar af juryn! detta ir-
ländska folk väntar edert utslag med lugn. Det kan
möjligen komma att ogilla det, såsom det härdder
mennisko:,.då en dom står i strid med veras känslor:
och önskr :
eder domän
nens öde må
räknar sig
strare i
tisk anst
at us lagen skal ej blifva kränkt huru :
aila, och hvad än den ringa man-
som nu talar till eder, och som
att vara irländska folkets uppfo-t
g, freålig och uthållande poli-!
g. Mcn talrika sammankomster, sä-
ger man, ,5 nödvändigt injaga raäddhåga. Göral
de det: verkligen? Mine herrar! frågen eder sjelfve.
Voro icke sgistratspersoner inom de distrikt,
der samm
ma: hvarfö
saken afvigt
kyrkan, hyar:ö
höllos, ögonvittnen till desam-
:s icke de, icke de emot repeal-
redsdomrarne, presterne af hög-
ke de allraförskräcktaste personer
i pantalonger e kjortlar, för att vittaa om det
förogifna injagandet af förskräckelse? Jo, emedan in-
gen och inga på ed och samvete kunnat intyga, att
de kännt minsta förskräckelse öfver dessa samman-
komster.. Moa denna brist på vittnen talar högt,
som trumpelens tor Om: dessa sammankomster
voro farliga för den allmänaa freden, hvarföre förhöd
man dem 2j? Om da voro upproriska, hvarföre var-
nade man oss icke? Och då man slutligen förböd!
dem genom en proklamation, sedan man i flere må-
nader låtit dem hafva sin gång, utan minsta vink om
deras lagstridighet. hafva vi ej genast åtlydt befall-
ningen? Och lizväl brännmärker man oss såsom kon-
spiratörer, som -åtlydde lagen och hulpo till att sättal
den i kraft! Men a sammankomster voro icke
lagstridige, det var liga sammankomster, enliga
med folkets urgamla rättighet i dessa riken, och nog-
grannt motsvarande de grundlagsenliga ändamål, för
hvilka de egde rum, nemligen att öfverlägga och ingå
till drottningen och parlamentet med petitioner om
upphäfvandet på laglig väg af en beståndande lag. —
Efter en lång utveckling af denna. sats, företog
OConnell till granskning den andra klassen af vitt-
nesmål: de åtalade artiklarae i repeal-tidningarne.
Han visado a esmålen icke förmått ådagalägga
någon förbindelse, hvarken emellan honom för sin
person eller. repealföroningen, med de ifrågavarande
tidningarne; han och föreningen, såsom. sådan, hade
hvarken uppsatt någon al dem, gilvit. dem understöd,
eller satt. dera i omlopp. Om, såsom man påstår, de
innehållit iibeller, så hade det ålegat generalprokura-
torn att tilltala deras redaktörer Och ägare, enligt la-
gen emot:smädeskrifter. Men: när allt går omkring,
hvarmed hade väl dessa tidningar förbrutit sig? Jo,
de hade gifvit offentlighet åt några tal och uppsatser,
hvilka för längesedan skulle hafva Varit glömda, för-
utan det väses man ou gjort af dem, På detta sätt
gifver-man tidningsblad en tillgjord och orimlig vigt,
den de sällan ega. Man beskyller dem att hafya
uppäggat folket till missnöje, till våldsamhet och upp-
ror; men hvarest hafya de väl åstadkommit något dy-
likt? — Nu följer i OConnells tai följande märkliga
ställe: -Jag tillhörer en kristlig trosbekännelse, som
— man må säga om jesuitismen hvad man vill — lärer,
att ingen fördel för den enskilde, vare sig huru stor
som helst; iogen än så stor fördel för stat eller kyr-
ka får sökas medelst en förbrytelse, att ingen synd
kan bemantlas eller försvaras genom någon än så be-
tydande fördel. Mylords! Tidniogarne hafva förkun-
nat det för hela verlden, och äfvea öm de icke gjort
det, så är det dock bekant, att Dåppeligeh nånsin en
enskild person ägt och äger folkets förtroende i så
fallt mått som jag. De kathoska lekmännen af alla
stånd här i tandet, det katholska presterskapet, det
högre så väl som det lägre, skänka mig sitt förtroen-
de. -Jag Har vunnit detta förtroende genom upprik-
tigt vidbållande under hela min lefnad af de grund-
satser, jag bekänt. Kathbolik till min tro, försvarar
jag mig här inför en protestantisk jury, jag kan säga,
inför jordens farstars och folks ögon, och jag beder
eder väl besinna: om J viljen nedsmutsa edra lands-
män; bland hvilka. finnas protestanter af den högsta
heder i tänkesätt, genom en dom, som för ett ögon-
blick skulle kasta tvifvel öfver den fullkomliga upp-
riktigheten af den lära jag bekänt i hela mitt lif, min
tillvaros stolthet och ära, mina mot grafven sjunkan-
de års tröst, och min förhoppning på en högre dom-
stol. Sannerligen, J kuoren icke tro att jag skulle
kunna begå ett affall från hvarje grundsats, som Jag
följt under hela mitt lif, och vara i stånd att lättsin-
nigt inlåta mig i en sammansvärjning, som stod i
strid med hela den politiska bana, jag tillryggalagt.
Hvar och en af eder, mine Herrar af juryn! minne:
väl ännu de fruktansvärda sammansättningar -emellar
arbeiarne, som för 38 år sedan voro i gång här i Du
blin och på andra ställen i Irland. Man har påstått
att jag skulle vara i stånd att uppoffea mina grund
satser. för folkgunsten; men hvem har väl rättighe
att säga så? Hade jag icke lätt kunnat göra mi
älskad och populär hos. dessa föreningar ? Men of
fentligen, ensam och med fara för mitt lif uppträdd:
jag emot dem; och vid den sammankomst, som d
hölls på spanmålsbörsen, hade jag polisens skydd at
tacka för min räddaing från de inrasade förbundne arbe
tarnes anfall. I miunens visserligen äfven mitt rastlös
motstånd emot aRibbonmens oväsen, hvilket jag ick
mA Lan daada gångar Affantlaan fördäöämda få