på ell sådant sätt, att det utesluter det För-
nuftiga, och de devuerade kämparne således här-
igenom må förskaffa sig ett stöd emot reform-
vännernas skäl och påståenden, då desse till sin
saks fördel åberopa klokheten och nyttan af de
förbättringar de föreslå, eiler, med andra ord, då
de vilja göra förnuftets anspråk gällande i sam-
hällsbyggnaden. Man upptäcker denna tvist vara
temlizen nära beslägtad med striden om Rationelt
och Nationelt, som våra ultias äfven velat arbeta
upp i allmänna tänkesättet, och hvarom vi ytlt-
rade oss i föregående artikel.
För att få saken i det klara, bedja vi motsi-
dan om ett öppenhjertigt svar på den frågan:
hvad menen J då, en gång för alla, med det
Historiska, hvarpå det är så angeläzet att göra
afseende vid förbättringar inom statsskicket i
allmänhet, och synnerligen vid Representationens
ombildninz ?
Månne det skulle vara er mening, att aildeles
ingenting nytt i verlden iår. framträd2, emedan
detta, för så wvidt det är nytt, icke varit till
förut? Skulle principen för det Historiska ligga
uti något sådant, eller dermed analogt, så borde
man sanverligen undvika en hel mängd saker,
som dock ingen (ej en gång någon af de mest
Historiske) drar i minsta betänkande att göra.
Således vore det till exempel orätt i undervis-
ningsverket, att meddela latin åt en gosse, som
icke kan något af detta språk förut; hvilket är
fallet med alla i början. Det vore nemligen be-
stämdt ohistoriskt, enär ingen latinsk glosa fans
i gosseas hufvud på förhand, och hela den kun-
skap, man upprättar hos bonom, är en nyhet.
Likaså illa vore det, att införa kateches, mathe-
matik, historia, geografi — hvad som helst —
i själen hos ett barn; ty det är ohistoriskt för
hvar och en, som icke kan allt det förut, hvari
han undervisas. Gå vi ifrån dessa små exempel
till betydligare, så måste vi erkänna, huru ohisto-
riskt det är, att omvända en hedning till chri-
stendom, att ingifva en dålig menniska goda
grundsattser; ty — hedningen var icke christen
förut: den dåliga menniskan var icke moralisk.
Ja, att reparera ett förfallet hus, att insätta en
ny dörr, eller nya rutor i de sönderslagnas ställe,
är ohistoriskt. Till och med det faktum, som
så ofta visar sig, att stora embetsmän falla ifrån,
och att man bekläder deras lemnade platser med
andre, är alldeles stridande emot den historiska
principen; ty desse nye, hvad de än må vara,
men den plats de bekomma, innehade de ej
förut. — Härvid utbrista säkert alla historiske
med ett vidt ljudande och energiskt Nej! sådan
bar för ingen del vår mening nånsin varit! Huru
kan man komma fram med. sådana orimliga,
nästan anstötliga exempel? Liksom icke vi ville
bafva våra bus reparerade? eller alla lediga em-
beten, ja, till och med ännu fler, besatte? —
Godt. Hvad meren J då? — Jo, det är allde
les icke vår mening, att ej något nytt alls skall
få framträda i verlden. Tvertom!, — Väl. Lå-
tom oss alltså till en början anteckna detta.
Månne det då, för att omvända sattsen, skulle
vara er tanke, att ingenling gammalt i verlden
får aflysas, borttagas eller ens förändras, emedan
det, för så vidt det är gammalt, bar en förfluten
tid på sin sida? Er mening torde vara, att myc-
ket nytt, såsom vi nyss förnummo, väl finge
göras gällande, men likväl tillika allt gammalt
bibehållas? Vijen J hafva den historiska prin-
cipen så!unda förstådd, möter emellertid den svå-
ra omständizbeten, att J sjelfve, så bistoriska J
ären, stundligen bortdrifven, förstören, upplösen
mycket, som varit hafver, och J ären sjeltve inga
uteslutande vänner af det oförändradt gamla.
Exemplen derpå ssulle blifva lika talrika, som
nyss ofvan i det andra afseendet; och vi frukta,
alt äfven de skulle förefalla er litet skämtsamma.
Men vi rå sannerligen icke derför; felet ligger
bos dem, som till den s. k. historiska skolans
försvar drifva så besynnerliga sattser om det gam-
las bibehållande, att man knappt vet, om man
bar att göra med allvarsamt folk. Måsne det
till exempel strider emot den historiska princi-
pen, att aflägga en försliten rock? — Nej. — Eller
till och med en halfsliten, om han befinnes ur-
växt, illa gjord eller på annst sätt vanpass:nde?
— Nej, vid Gudl — Men att bortlägga dåliga
vanor, iula seder, skadliga bruk: att låta bli förut
begångna dumbheter, aflägga fördomar, till och
med upphöra med bedrifvande af dgerningar, som
föröfvats i sekler, det lärer då vara ett brott
mot historien? — Ah nej! visserligen icke., —
Hvar vidtager då det ohistoriska i gamla sakers
bortläggande? — Hm! svaren J sökert med ett
hvasst ögonkast, allt sådant Gammalt, som bevi-
sar sig vara dåligt, skadligt, ondt, illa vulet —
hvem vill väl försvara det? Det må gerna stryka
segel, gå all verldens väg och samlas tiil sina
fäder! — Verklizen? Vi begära icke mer: låtom
oss också anteckna detta.
RET SEE EET ETEN ENE