på ell sådant sätt, att det utesluter det Förnuftiga, och de devuerade kämparne således härigenom må förskaffa sig ett stöd emot reformvännernas skäl och påståenden, då desse till sin saks fördel åberopa klokheten och nyttan af de förbättringar de föreslå, eiler, med andra ord, då de vilja göra förnuftets anspråk gällande i samhällsbyggnaden. Man upptäcker denna tvist vara temlizen nära beslägtad med striden om Rationelt och Nationelt, som våra ultias äfven velat arbeta upp i allmänna tänkesättet, och hvarom vi ytltrade oss i föregående artikel. För att få saken i det klara, bedja vi motsidan om ett öppenhjertigt svar på den frågan: hvad menen J då, en gång för alla, med det Historiska, hvarpå det är så angeläzet att göra afseende vid förbättringar inom statsskicket i allmänhet, och synnerligen vid Representationens ombildninz ? Månne det skulle vara er mening, att aildeles ingenting nytt i verlden iår. framträd2, emedan detta, för så wvidt det är nytt, icke varit till förut? Skulle principen för det Historiska ligga uti något sådant, eller dermed analogt, så borde man sanverligen undvika en hel mängd saker, som dock ingen (ej en gång någon af de mest Historiske) drar i minsta betänkande att göra. Således vore det till exempel orätt i undervisningsverket, att meddela latin åt en gosse, som icke kan något af detta språk förut; hvilket är fallet med alla i början. Det vore nemligen bestämdt ohistoriskt, enär ingen latinsk glosa fans i gosseas hufvud på förhand, och hela den kunskap, man upprättar hos bonom, är en nyhet. Likaså illa vore det, att införa kateches, mathematik, historia, geografi — hvad som helst — i själen hos ett barn; ty det är ohistoriskt för hvar och en, som icke kan allt det förut, hvari han undervisas. Gå vi ifrån dessa små exempel till betydligare, så måste vi erkänna, huru ohistoriskt det är, att omvända en hedning till christendom, att ingifva en dålig menniska goda grundsattser; ty — hedningen var icke christen förut: den dåliga menniskan var icke moralisk. Ja, att reparera ett förfallet hus, att insätta en ny dörr, eller nya rutor i de sönderslagnas ställe, är ohistoriskt. Till och med det faktum, som så ofta visar sig, att stora embetsmän falla ifrån, och att man bekläder deras lemnade platser med andre, är alldeles stridande emot den historiska principen; ty desse nye, hvad de än må vara, men den plats de bekomma, innehade de ej förut. — Härvid utbrista säkert alla historiske med ett vidt ljudande och energiskt Nej! sådan bar för ingen del vår mening nånsin varit! Huru kan man komma fram med. sådana orimliga, nästan anstötliga exempel? Liksom icke vi ville bafva våra bus reparerade? eller alla lediga embeten, ja, till och med ännu fler, besatte? — Godt. Hvad meren J då? — Jo, det är allde les icke vår mening, att ej något nytt alls skall få framträda i verlden. Tvertom!, — Väl. Låtom oss alltså till en början anteckna detta. Månne det då, för att omvända sattsen, skulle vara er tanke, att ingenling gammalt i verlden får aflysas, borttagas eller ens förändras, emedan det, för så vidt det är gammalt, bar en förfluten tid på sin sida? Er mening torde vara, att mycket nytt, såsom vi nyss förnummo, väl finge göras gällande, men likväl tillika allt gammalt bibehållas? Vijen J hafva den historiska principen så!unda förstådd, möter emellertid den svåra omständizbeten, att J sjelfve, så bistoriska J ären, stundligen bortdrifven, förstören, upplösen mycket, som varit hafver, och J ären sjeltve inga uteslutande vänner af det oförändradt gamla. Exemplen derpå ssulle blifva lika talrika, som nyss ofvan i det andra afseendet; och vi frukta, alt äfven de skulle förefalla er litet skämtsamma. Men vi rå sannerligen icke derför; felet ligger bos dem, som till den s. k. historiska skolans försvar drifva så besynnerliga sattser om det gamlas bibehållande, att man knappt vet, om man bar att göra med allvarsamt folk. Måsne det till exempel strider emot den historiska principen, att aflägga en försliten rock? — Nej. — Eller till och med en halfsliten, om han befinnes urväxt, illa gjord eller på annst sätt vanpass:nde? — Nej, vid Gudl — Men att bortlägga dåliga vanor, iula seder, skadliga bruk: att låta bli förut begångna dumbheter, aflägga fördomar, till och med upphöra med bedrifvande af dgerningar, som föröfvats i sekler, det lärer då vara ett brott mot historien? — Ah nej! visserligen icke., — Hvar vidtager då det ohistoriska i gamla sakers bortläggande? — Hm! svaren J sökert med ett hvasst ögonkast, allt sådant Gammalt, som bevisar sig vara dåligt, skadligt, ondt, illa vulet — hvem vill väl försvara det? Det må gerna stryka segel, gå all verldens väg och samlas tiil sina fäder! — Verklizen? Vi begära icke mer: låtom oss också anteckna detta. RET SEE EET ETEN ENE