T fortsatte imedlertid oafbrutet sin läsning,
utan att lyfta ögonen upp från boken. Var detta
förställning eller hade han verkligen icke obser-
verat S8 närvaro? Denna inom sig upp-
kastade fråga kunde han icke besvara. St7477
blef slutligen både orolig och otålig, och gjorde
ett och annat slag öfver rummet, under det han
med värden samtalade uti något likgiltigt ämne.
Under sitt gående fram och tillbaka afpassade han
det så, att han kom T nära nog, för att
kunna gifva honom en rätt eftertrycklig stöt, dock
utan att någon kunde märka det. Då liksom vak-
nade T upp till den honom omgifvande verk-
ligheten, spratt ögonblickligt till, då han varsnade
stt, och stod just i begrepp att broderligt
räcka vännen handen, då denne i rättan tid af-
böjde det, i det han under en kall, eburu artig,
bugning (sådan man vanligen gör den för en frem-
mande, likgiltig person), men med en betydelse-
full blick sade: vi känna ju ej hvarandran
— Ja, det har sin fulla riktighet, jag hade så
när glömt det, genmälde T, lika kallt besva-
rande bugningen.
En paus uppstod. Efter en stund grep T
efter sin snusdosa, bjöd med komisk artighet
S en pris, anvisade honom plats å bänken
att sitta ned, och yttrade:
— Vi kunna tala hvad vi vilja, ty bestarne
förstå ej ett ord; men kom ihåg, att vi derun-
der jemt skola visa oss alldeles förbannadt artiga
mot hvaranara, ty det hör nödvändigt till pje-
sen. Härvid gjorde han en så sockersöt, artig
och förbindlig grimas, att S höll på att
utbrista i ett gapskratt.
— Godt, att vi kunna språka fritt, men är det
blott rätt säkert hvad farbror säger? Måhända
förstår någon af farbrors ressällskap ett och annat
ord, och då äro vi rakt förlorade, genmälde
str halfbviskande.
— Per Jovem! återtog T, som var en stor
ilskare af latinska fraser, tala ur skägget, din ca-