en ytterligare förlängning af den tid, under hyilke
landet skulle stå under krigslag, och ett ytterligar
inställande af babeas-corpus-akten. Pitt ville redlig
katholikernes emancipation och anslag för det katho!
ska presterskapet, men förmådde ej utföra de välvil
jande planer, hvilka han ansåg nödvändiga för Ir
lands lugn; ty han föll genom slaget vid Austerlitz
och Whigs blefvo på kort tid bans efterträdare. Se
dan Whigs måst lemna statsrodret, funno Tories
deras portföljer tvenne planer: den ena till katholi
kernes emancipation — den kastade Wellington, d
för tiden Sir Arthur Weilesley och general-sekreterar
för Irland, på elden; den andra, en bill för folket
afväpnande, hvilken nyligen erhållit tillägg, dem till oc!
med Hr Shaw förklarat för onödigt hårda. Vapenbillei
och insurrektions-akten blefvo antagna, och det före
nade parlamentets nästa steg var: att förknappa an
slagen för katholska prestseminariet i Maynooth
Detta seminarium trodde Talaren, i likhet med mån
ga andra, borde antingen helt och hållet upphäfvas
eller ock erhålla så tillräckliga anslag af staten, at
de unga presterne der kunde erhålla en uppfostran
passande för deras vigtiga kall; ty prester, som blif.
vit bildade i Frankrike, en Gallo-hibernisk kyrka
fann Talaren icke öoskvärd för Irland. Den Parisi
ska förfiningen kunde lätteligen taga med sig den Ir-
ländska renheten i sederna, också älskar jag — sade
Talaren — min Drottning och Irlands politiska för-
bindelse med England alltför mycket, för att kunna
vilja alt Fransyska ränksmidare i Irländska prest-
rockar skulle intaga våra predikstolar. Att ett till-
räckligt anslag för seminariet i Maynooth skulle
vara nyttigt, inses till och med af de konservative i
England; men Engelska folkets ovi!ja emot katholicis-
men inverkade på det i London sittande parlamentet
och hindrade det ifrån att göra till och med det, som
erkändes vara nyttigt. Talaren fortfor att uppräkns
andra olycklga föjter af unionen, hvilka ofta vari
nämnda i repealsammankomsterne: t. ex. absenteismer
(alt possessionaterne förtära sina inkomster i främ-
mande länder) 0. s. Vv. Emot denna union hade OCon-
nell redan år 1800 ifrat, och år 1810 hade han emo!
densamma hållit ett tal, så skarpt som trots något a
dem, för hvilka han nu står anklagad inför domsto-
1en, OConnells afsigter hade då varit rena, och de-
ras renhet borde icke heller nu kunna sättas i fråga.
Det språk, han nu förde, vore detsamma som då, och
man borde så!edes förutsätta samma sinne och anda
hos honom som då; ty genom katholikernes, emanci-
pation, som under tiden tillkommit, hade unionen ic-
ke blifvit det ringaste förbättrad. Man ifrade emot
repealassociationen; men talaren ville fråga på hvad
sätt hade då parlamentsreformen blifvit genomdrifven ?
Var det obekant hvilka konspiratörer, som uppgjort
planen till detta förfärliga företag, och utfört det?
De voro Lord Grey, Lord John Russel. Lord Althorp
och — för att kröna listan — Sir James Graham,
nuvarande inrikesministern. Om denne Graham kla-
gar öfver agitation, så förefaller det liksom om den,
som spelar med tärningar, skulle fördöma kortspel, den
som dricker vis, öldrickning. — Talaren berättade
nu, att man föreslagit, såsom en utväg eller mezz
termine, att ickte dela riksparlamentet i ett Brittiskt
och ett Irländskt, men väl att dess sessioner skulle
tid efter annan hållas i Dublin. Emot detta förslag
hade han ingentivg att invända, utan lofvade sig tvert-
om af detsamma de mest helsosamma följder. (OCon-
nell, far och son, hafva för sin del sedermera prote-
sterat emot detta förslag, den förra i repealföreningens
sammankomst, den. sednare inför juryn.) Talaren
ville icke neka, att hans klient, Jobn OConnell, äf-
vensom de andra anklagade, fört ett skarpt språk;
men han bestred att det varit af en mera uppretan-
de och brännbar karakter, än andra politiska tal, så-
dana som pläga hållas i England säväl som i Irland,
vid de fleste folkmöten, både af radikale, Whigs och
Tories. Vid de stora protestantiska folkmötena, som
i Norra Irland blifvit bållna i motsats till repealmöte-
na, hade förts ett lika skarpt språk. Alla OConnells
tal, i synnerhet Daniels, andades kärlek till ordning
och frid, afsky för användandet af andra medel än
lagliga. författningsenliga, fredliga och förnuftiga. De
beskyllningar, man riktat emot honom, vederlades af
hela hans lif. Kunde väl någon tro, att han nu, vid
sin lefnads afton, skulle inlåta sig i ett vansinnigt fö-
tetag, för hvilket hans eget och hans anhöriges och
tusen af hans älskade landsmäns lif måste falla såsom
öfer? Kunde väl OConnell vara nog dåraktig att
Häcka de lagrar, han på ett så ädelt sätt förvärfvat,
och sjelf störta i stoftet det stora moraliska monu-
ment, ban upprest åt sig genom sina patriotiska an-
strängningar? — Det finnes ingen stor stad i Europa
der ej den dag, då tidningen väntas om utgången al
denna stora :rocess, folket på gatorna skall stanna
och fråga hvarandra: om 42 edsvurne män dömt ho-
nom att inspärras i fängelse, som gifvit Irland frihe-
ten. Huru eder dom ock må utfalla, han är beredd
ätt underkasta sig den. Han vet att verldens blickar
äro fästade på honom, och att efterverlden med be-
Undran skall skåda tillbaka på honom, fängelsets mu-
tar må innesluta honom eller ej. Han är nästan lik-
giltig för det äde, som kan vänta honom, och bekym-
tar sig i detta ögonblick mera om andra, än om sg
sjelf. Redan i början af mitt tal sade jag eder, att
jag icke kunde betvinga min rörelse, att många hän-
delser i mitt politiska lif, att de underbara lyckans
:omskiften, som jag genomlefvat, trängde sig på mitt
sinne; men i denna stund har den blotta möjlighet,
jag ett ögonblick tänkt mig, helt och bållet nedslagit
mitt mod. Skall jag, som för sonens skull sräckt e-
mot eder den hand, hvars fjettrar fadren slagit till