en ytterligare förlängning af den tid, under hyilke landet skulle stå under krigslag, och ett ytterligar inställande af babeas-corpus-akten. Pitt ville redlig katholikernes emancipation och anslag för det katho! ska presterskapet, men förmådde ej utföra de välvil jande planer, hvilka han ansåg nödvändiga för Ir lands lugn; ty han föll genom slaget vid Austerlitz och Whigs blefvo på kort tid bans efterträdare. Se dan Whigs måst lemna statsrodret, funno Tories deras portföljer tvenne planer: den ena till katholi kernes emancipation — den kastade Wellington, d för tiden Sir Arthur Weilesley och general-sekreterar för Irland, på elden; den andra, en bill för folket afväpnande, hvilken nyligen erhållit tillägg, dem till oc! med Hr Shaw förklarat för onödigt hårda. Vapenbillei och insurrektions-akten blefvo antagna, och det före nade parlamentets nästa steg var: att förknappa an slagen för katholska prestseminariet i Maynooth Detta seminarium trodde Talaren, i likhet med mån ga andra, borde antingen helt och hållet upphäfvas eller ock erhålla så tillräckliga anslag af staten, at de unga presterne der kunde erhålla en uppfostran passande för deras vigtiga kall; ty prester, som blif. vit bildade i Frankrike, en Gallo-hibernisk kyrka fann Talaren icke öoskvärd för Irland. Den Parisi ska förfiningen kunde lätteligen taga med sig den Irländska renheten i sederna, också älskar jag — sade Talaren — min Drottning och Irlands politiska förbindelse med England alltför mycket, för att kunna vilja alt Fransyska ränksmidare i Irländska prestrockar skulle intaga våra predikstolar. Att ett tillräckligt anslag för seminariet i Maynooth skulle vara nyttigt, inses till och med af de konservative i England; men Engelska folkets ovi!ja emot katholicismen inverkade på det i London sittande parlamentet och hindrade det ifrån att göra till och med det, som erkändes vara nyttigt. Talaren fortfor att uppräkns andra olycklga föjter af unionen, hvilka ofta vari nämnda i repealsammankomsterne: t. ex. absenteismer (alt possessionaterne förtära sina inkomster i främmande länder) 0. s. Vv. Emot denna union hade OConnell redan år 1800 ifrat, och år 1810 hade han emo! densamma hållit ett tal, så skarpt som trots något a dem, för hvilka han nu står anklagad inför domsto1en, OConnells afsigter hade då varit rena, och deras renhet borde icke heller nu kunna sättas i fråga. Det språk, han nu förde, vore detsamma som då, och man borde så!edes förutsätta samma sinne och anda hos honom som då; ty genom katholikernes, emancipation, som under tiden tillkommit, hade unionen icke blifvit det ringaste förbättrad. Man ifrade emot repealassociationen; men talaren ville fråga på hvad sätt hade då parlamentsreformen blifvit genomdrifven ? Var det obekant hvilka konspiratörer, som uppgjort planen till detta förfärliga företag, och utfört det? De voro Lord Grey, Lord John Russel. Lord Althorp och — för att kröna listan — Sir James Graham, nuvarande inrikesministern. Om denne Graham klagar öfver agitation, så förefaller det liksom om den, som spelar med tärningar, skulle fördöma kortspel, den som dricker vis, öldrickning. — Talaren berättade nu, att man föreslagit, såsom en utväg eller mezz termine, att ickte dela riksparlamentet i ett Brittiskt och ett Irländskt, men väl att dess sessioner skulle tid efter annan hållas i Dublin. Emot detta förslag hade han ingentivg att invända, utan lofvade sig tvertom af detsamma de mest helsosamma följder. (OConnell, far och son, hafva för sin del sedermera protesterat emot detta förslag, den förra i repealföreningens sammankomst, den. sednare inför juryn.) Talaren ville icke neka, att hans klient, Jobn OConnell, äfvensom de andra anklagade, fört ett skarpt språk; men han bestred att det varit af en mera uppretande och brännbar karakter, än andra politiska tal, sådana som pläga hållas i England säväl som i Irland, vid de fleste folkmöten, både af radikale, Whigs och Tories. Vid de stora protestantiska folkmötena, som i Norra Irland blifvit bållna i motsats till repealmötena, hade förts ett lika skarpt språk. Alla OConnells tal, i synnerhet Daniels, andades kärlek till ordning och frid, afsky för användandet af andra medel än lagliga. författningsenliga, fredliga och förnuftiga. De beskyllningar, man riktat emot honom, vederlades af hela hans lif. Kunde väl någon tro, att han nu, vid sin lefnads afton, skulle inlåta sig i ett vansinnigt fötetag, för hvilket hans eget och hans anhöriges och tusen af hans älskade landsmäns lif måste falla såsom öfer? Kunde väl OConnell vara nog dåraktig att Häcka de lagrar, han på ett så ädelt sätt förvärfvat, och sjelf störta i stoftet det stora moraliska monument, ban upprest åt sig genom sina patriotiska ansträngningar? — Det finnes ingen stor stad i Europa der ej den dag, då tidningen väntas om utgången al denna stora :rocess, folket på gatorna skall stanna och fråga hvarandra: om 42 edsvurne män dömt honom att inspärras i fängelse, som gifvit Irland friheten. Huru eder dom ock må utfalla, han är beredd ätt underkasta sig den. Han vet att verldens blickar äro fästade på honom, och att efterverlden med beUndran skall skåda tillbaka på honom, fängelsets mutar må innesluta honom eller ej. Han är nästan likgiltig för det äde, som kan vänta honom, och bekymtar sig i detta ögonblick mera om andra, än om sg sjelf. Redan i början af mitt tal sade jag eder, att jag icke kunde betvinga min rörelse, att många händelser i mitt politiska lif, att de underbara lyckans :omskiften, som jag genomlefvat, trängde sig på mitt sinne; men i denna stund har den blotta möjlighet, jag ett ögonblick tänkt mig, helt och bållet nedslagit mitt mod. Skall jag, som för sonens skull sräckt emot eder den hand, hvars fjettrar fadren slagit till