ämne och de frågor, som der förekomma, synnerligas
äfven derföre, att min motpart träffas under förkläd-
ningen, i sin sannskyldiga skepnad och utom sina för-
skansningar, utrustad med det vanliga sköldemärket
i sitt vapen och sitt stridssätt, som genast tillkänna-
gifver hvars andas barn han är.
Herr Lekman! hvem har tillåtit er, att, sanningen
till trots, emot bättre vett och vilja påbörda artikel-
författaren hvad han aldrig sagt — hvem har tillåtit
er, att från denna falska grund utgå med er anfalls-
plan och ert försåt?
Artikelförfattaren har nemligen endast sagt att
det försöket att i våra upplysta tider utdela anathe-
mer och exkommunikationer vore högst vådligt och
impopulärt ; men har derföre ingalunda med ett enda
ord velat förvägra hvilken som helst, den alltid omiss-
känneliga rättigheten, att uttala sin mening och göra
gällande sin nitälskan för sanning och rätt.
Herr Lekman! Ni har låtsat ett grymt ädelmod,
då ni utlofvat att aflidne biskop Lundblad änrdtigen
skulle få vara i frid och ro i sin graf — men straxt
derefter framkommit med edra lömska sidoanfall och
med det afgörande utslaget känd sak är så god som
viltnad, — då ni genast efter ert löfte om frid och
förson!ighet med största tålamod genomgår brottmåls-
historien i och utom Stockholm, då ni åter med en
vredgad blick stannar uppå den gudsmannen Lund-
blad och gör den ädla tillämpningen af Gal. 4: 9.,
hvars ord ni blygsamt nog icke velat framdraga;
men som lyda: Om någon vore then eder predikar
evangelium annorlunda än i medfådt hafvom, han
vare förbannad.
Igenkänner ni icke uti detta låga förfarande och i
dessa utfall ulfven i fårakläder?
Herr Lekman! Ni har sökt att djupsinnigt nog vilja
skilja civilisationen ifrån kristendomen, men jag skil-
fer mig ifrån er kätterska ortodoxi. — Jag bekänner
alldeles motsatt er, att all upplysning, som åsyftar
andans frihet, mensklig förädling och himmelska för-
hoppningar, framstår i sanningens gestalt med kri-
stendomens milda, himmelska anlete och ytterst en-
dast och allenast grundar sig uppå ljuset ofvanifrån
— ifrån de himmelska sanningar, som i Jesu Evan-
gelium förkunna verlden frid, nåd och salighet — up-
på det ord, som i tidernas begynnelse i kärlek ska-
pade verlden, uppå det ord som i tidernas fullbordan
i kärlek förkunnade en Frälsares ankomst; uppå det
ord, som i tidernas slut i kärlek förkunnar den red-
lige vandraren i sin Frälsares fotspår himmelsk salig-
het. Jag kan icke uppskatta, taga i anspråk eller i
beräkning denna eller andra tiders beprisade ängsliga,
jemmerligt enahanda uppdrifna ängkrafter och utstu-
derade procentarmethoder, att utpreja af dagens ar-
bete och skenbara upplysning några mer eller mindre
materiella fördelar, men jag vet också att icke bort-
blanda denna fyndighet med tidens sanna upplysning
eller att misstyda hvad Gud en gång befallt: Du
skall arbeta i din anletes svett, eller att misskänna
en framskridande örkofring i allehanda stycken.
Hr Lekman! jag tror icke, som ni, att brottet e-
mot Guds bud utmärker någon slags bildningsgrad,
utan tvertom alltid i hvilket tidehvarf som heldst till-
kännagifver villfarelse och mörker.
Jag tror att just den närvarande tiden med alla si-
na misstag och möjliga missvisningar, det oaktadt,
är genomträngd af en bättre anda och en ädlare syft-
ning — att så väl vetenskapsmannens forskningar, som
poesiens lyftning söka att bära gudomlighetens insegel
på sitt arbete och-sina skapelser. Jag tror att; det,
tidehvarfvet till heder. icke skulle kunna lyckas kyr-
kotidningens alla medarbetare och gynvare, att åter
kunna uppresa ett nytt bål åt en annan Huss, eller
att framkalla en ny Bannbulla öfver en annan Luther
—: att allt detta är en skickelse af den gudomliga
försynen, som ensam har ljusastaken i sin hand och
som alla tider vakar öfver folk och land. Jag tror,
att ehuru än menniskorna bråka och brottas, att oak-
tadt denna myggdans i jordelifvets qvalm, Gud än-
dock är den han är — i ljuset af sitt majestät — i
glansen af sin eviga herrlighet, och att inga orena
menniskors händer någonsin kunna nedfläcka den en-
samt heiige.
Hr Lekman! jag ber er sluteligen icke mera skryta
af er bekantskap med Guds ord, men med edra ger-
ningar håna dess kärleksrika lärdomar och med edra
utfall kränka edra medmenniskors samveten, heder och
ära. Jag vill med en förtrolig hand föra eder till den-
na enda outtömliga källan af ljus, af kärlek och af
frid, och på ära och tro fråga eder: om det icke är
Gud misshageligt, att genom falska uttydniogar och
ed falska tillämpningar förkättra och förbanna edra
ikar.
Minnes ni icke, att den gudomlige Frälsaren, hvars
namn ni förer på edra läppar, men så trolöst glöm-
mer i edra gerningar — att han lärde eder dessal
alla tider minnesvärda sanningar: dömer icke, sål
varden j icke dömde, fördömer icke, så varden jicke
ördömde, och på ett annat ställe i den heliga bo-
cen: jag hafver gifvit eder efterdömelse, att såsom
ag gjorde eder, skolen j göra hvarandra inbördes
och att det j hafven gjort den minsta af mina brö-
ler, det hafven j också gjort mig,. Minnes ni icke
Frälsarens varningsord till den tidens andeligen hög-
nodige, angående den fallna, men i helgedomen ån-
serfulla qvinnan: den som är fri, han kaste första
tenenn.
Jag ber er uppriktigt, att lägga Handen på ert e-
set hjerta och be Gud bevara eder ifrån den bögsta
Mlyckaa af alla, den att bli en rebell emot Guds e-
get rike.
- Kyrkoherden i Skara stift skall, med Guds hjelp,
ägga banden uppå sitt hjerta och innerligen be Gud
evara sig ifrån påfvevälde, munkvägar, munklögner
ch allt deras anhang, och vare också härmed uttå-
adt dess ärliga afsked från både kyrkotidningen, dess
medarbetare och dess gynnare. :
a a ARE FREGATT VRYENGP