ämne och de frågor, som der förekomma, synnerligas äfven derföre, att min motpart träffas under förklädningen, i sin sannskyldiga skepnad och utom sina förskansningar, utrustad med det vanliga sköldemärket i sitt vapen och sitt stridssätt, som genast tillkännagifver hvars andas barn han är. Herr Lekman! hvem har tillåtit er, att, sanningen till trots, emot bättre vett och vilja påbörda artikelförfattaren hvad han aldrig sagt — hvem har tillåtit er, att från denna falska grund utgå med er anfallsplan och ert försåt? Artikelförfattaren har nemligen endast sagt att det försöket att i våra upplysta tider utdela anathemer och exkommunikationer vore högst vådligt och impopulärt ; men har derföre ingalunda med ett enda ord velat förvägra hvilken som helst, den alltid omisskänneliga rättigheten, att uttala sin mening och göra gällande sin nitälskan för sanning och rätt. Herr Lekman! Ni har låtsat ett grymt ädelmod, då ni utlofvat att aflidne biskop Lundblad änrdtigen skulle få vara i frid och ro i sin graf — men straxt derefter framkommit med edra lömska sidoanfall och med det afgörande utslaget känd sak är så god som viltnad, — då ni genast efter ert löfte om frid och förson!ighet med största tålamod genomgår brottmålshistorien i och utom Stockholm, då ni åter med en vredgad blick stannar uppå den gudsmannen Lundblad och gör den ädla tillämpningen af Gal. 4: 9., hvars ord ni blygsamt nog icke velat framdraga; men som lyda: Om någon vore then eder predikar evangelium annorlunda än i medfådt hafvom, han vare förbannad. Igenkänner ni icke uti detta låga förfarande och i dessa utfall ulfven i fårakläder? Herr Lekman! Ni har sökt att djupsinnigt nog vilja skilja civilisationen ifrån kristendomen, men jag skilfer mig ifrån er kätterska ortodoxi. — Jag bekänner alldeles motsatt er, att all upplysning, som åsyftar andans frihet, mensklig förädling och himmelska förhoppningar, framstår i sanningens gestalt med kristendomens milda, himmelska anlete och ytterst endast och allenast grundar sig uppå ljuset ofvanifrån — ifrån de himmelska sanningar, som i Jesu Evangelium förkunna verlden frid, nåd och salighet — uppå det ord, som i tidernas begynnelse i kärlek skapade verlden, uppå det ord som i tidernas fullbordan i kärlek förkunnade en Frälsares ankomst; uppå det ord, som i tidernas slut i kärlek förkunnar den redlige vandraren i sin Frälsares fotspår himmelsk salighet. Jag kan icke uppskatta, taga i anspråk eller i beräkning denna eller andra tiders beprisade ängsliga, jemmerligt enahanda uppdrifna ängkrafter och utstuderade procentarmethoder, att utpreja af dagens arbete och skenbara upplysning några mer eller mindre materiella fördelar, men jag vet också att icke bortblanda denna fyndighet med tidens sanna upplysning eller att misstyda hvad Gud en gång befallt: Du skall arbeta i din anletes svett, eller att misskänna en framskridande örkofring i allehanda stycken. Hr Lekman! jag tror icke, som ni, att brottet emot Guds bud utmärker någon slags bildningsgrad, utan tvertom alltid i hvilket tidehvarf som heldst tillkännagifver villfarelse och mörker. Jag tror att just den närvarande tiden med alla sina misstag och möjliga missvisningar, det oaktadt, är genomträngd af en bättre anda och en ädlare syftning — att så väl vetenskapsmannens forskningar, som poesiens lyftning söka att bära gudomlighetens insegel på sitt arbete och-sina skapelser. Jag tror att; det, tidehvarfvet till heder. icke skulle kunna lyckas kyrkotidningens alla medarbetare och gynvare, att åter kunna uppresa ett nytt bål åt en annan Huss, eller att framkalla en ny Bannbulla öfver en annan Luther —: att allt detta är en skickelse af den gudomliga försynen, som ensam har ljusastaken i sin hand och som alla tider vakar öfver folk och land. Jag tror, att ehuru än menniskorna bråka och brottas, att oaktadt denna myggdans i jordelifvets qvalm, Gud ändock är den han är — i ljuset af sitt majestät — i glansen af sin eviga herrlighet, och att inga orena menniskors händer någonsin kunna nedfläcka den ensamt heiige. Hr Lekman! jag ber er sluteligen icke mera skryta af er bekantskap med Guds ord, men med edra gerningar håna dess kärleksrika lärdomar och med edra utfall kränka edra medmenniskors samveten, heder och ära. Jag vill med en förtrolig hand föra eder till denna enda outtömliga källan af ljus, af kärlek och af frid, och på ära och tro fråga eder: om det icke är Gud misshageligt, att genom falska uttydniogar och ed falska tillämpningar förkättra och förbanna edra ikar. Minnes ni icke, att den gudomlige Frälsaren, hvars namn ni förer på edra läppar, men så trolöst glömmer i edra gerningar — att han lärde eder dessal alla tider minnesvärda sanningar: dömer icke, sål varden j icke dömde, fördömer icke, så varden jicke ördömde, och på ett annat ställe i den heliga bocen: jag hafver gifvit eder efterdömelse, att såsom ag gjorde eder, skolen j göra hvarandra inbördes och att det j hafven gjort den minsta af mina bröler, det hafven j också gjort mig,. Minnes ni icke Frälsarens varningsord till den tidens andeligen högnodige, angående den fallna, men i helgedomen ånserfulla qvinnan: den som är fri, han kaste första tenenn. Jag ber er uppriktigt, att lägga Handen på ert eset hjerta och be Gud bevara eder ifrån den bögsta Mlyckaa af alla, den att bli en rebell emot Guds eget rike. Kyrkoherden i Skara stift skall, med Guds hjelp, ägga banden uppå sitt hjerta och innerligen be Gud evara sig ifrån påfvevälde, munkvägar, munklögner ch allt deras anhang, och vare också härmed uttåadt dess ärliga afsked från både kyrkotidningen, dess medarbetare och dess gynnare. : a a ARE FREGATT VRYENGP