et
ord om sin kärlek för sinNila älskliga guddotter:
ty hon Hade burit Emma till dopet — och reste
glad och fryntlig hem. i
Ej ett ord. den aftonen om Gustaf och Emma,
fastön msjörskan ganska väl sett de unga tu, då
de talade vid Hvarandra:
— Han skall-sjelf få tänka öfver saken, yttra-
de majorskan vid: sig sjelf, när hon klädde af sig
den tunga guldkedjan; som prydt hennes magra
pals — i morgon skall jag tala vid honom:
Morgonen kom; Gustaf trädde in, för att dric-
ka kalfe i modrenssällskap, och redan satt kap-
tenskan på sin gamlå plats vid kaffebordet; men
hennes ögon voro röda.
— Ni har ej sofvit godt, mamma, yttrade
Gustaf, då han såg de till utseendet förgråtna
ögonen:
— Nej, kära Gustaf, jag har ej sofvit en en-
da blund i natt; jag bar tänkt på dig och på din
framtid. 3
På mig, min mor? frågade sonen, upp:
märksam. ,
— Ja, kära Gustaf, jag här bedt Gud om upp-
lysning i en sak, som afgör din Jycka eller olyc-
ka. — Du vet huru innerligt jag håller af —
fortfor hon efter någon tystnad — håller af vår
lilla Emma; jag vet din böjelse för det goda bar-
net, och jag har ofta tänkt mig in i framtiden,
då du och hoh här skulle förljufva mina få åter-
stående dagar.
— Ack, min mor! ropade Gustaf; tack, min
mor! jag älskar henne outsägligt, jag vill äga hen-
ne och bo hos er. gl
— Ja, jag vet allt, svarade modren; men; käre
rastaf, jag hor kämpat min svåra kamp, nu åter