et ord om sin kärlek för sinNila älskliga guddotter: ty hon Hade burit Emma till dopet — och reste glad och fryntlig hem. i Ej ett ord. den aftonen om Gustaf och Emma, fastön msjörskan ganska väl sett de unga tu, då de talade vid Hvarandra: — Han skall-sjelf få tänka öfver saken, yttrade majorskan vid: sig sjelf, när hon klädde af sig den tunga guldkedjan; som prydt hennes magra pals — i morgon skall jag tala vid honom: Morgonen kom; Gustaf trädde in, för att dricka kalfe i modrenssällskap, och redan satt kaptenskan på sin gamlå plats vid kaffebordet; men hennes ögon voro röda. — Ni har ej sofvit godt, mamma, yttrade Gustaf, då han såg de till utseendet förgråtna ögonen: — Nej, kära Gustaf, jag har ej sofvit en enda blund i natt; jag bar tänkt på dig och på din framtid. 3 På mig, min mor? frågade sonen, upp: märksam. , — Ja, kära Gustaf, jag här bedt Gud om upplysning i en sak, som afgör din Jycka eller olycka. — Du vet huru innerligt jag håller af — fortfor hon efter någon tystnad — håller af vår lilla Emma; jag vet din böjelse för det goda barnet, och jag har ofta tänkt mig in i framtiden, då du och hoh här skulle förljufva mina få återstående dagar. — Ack, min mor! ropade Gustaf; tack, min mor! jag älskar henne outsägligt, jag vill äga henne och bo hos er. gl — Ja, jag vet allt, svarade modren; men; käre rastaf, jag hor kämpat min svåra kamp, nu åter