———E—
alltid sedan, glad och oförarglig, utan smärta och
utan bitterhet, med mycket hopp och ingen af-
und.
Den andre satt och lutade öfver en bok och
tycktes läsa, fastän han ganska säkert ej gjorde
det.- Han var också en lång yngling, men ej af
detta öppna, lefnadsfriska utseende, som stämpla-
de Ekner till hvad han var. Ynglingens mörk-
bruna öga, det satiriska uttrycket af hans leende,
hans sätt att Vara; som var ett mellanting mellan
glädje och beräkning, allt visade, att han blott
till bälften kände sig Ung, lefnadsfrisk och säker.
Det var unga Gillersvärd; en son till en gammal
kapten af detta namn, som jag någongång träffat.
Den tredje låg baklutad på en stol; och tyck-
tes njuta af musiken mera än . Gillersvärd; det
var Lindlöf, en god gosse, bvars ljusa lockar än-
nu fladdrade sjelfsvåldiga kring håns bleka, själ-
fulla ansigte
— Nu skall jag sjunga din vårsång, sade Ek-
ner och anslog några accorder, det är en visa,
som vi ofta sjunga och som är författad af Lind-
löf der, han är studenternas poet. Och nu sjöng
hån en liten vacker stump om zrönt och skönt
om himmel och ,stjernors hvimmel, med ett
ord, en stump af dessa grönssker, som nybegyn-
nande poeter merendels först servera. Dock, hvar-
före ahmärka, att våren ger OSS grönkål och först
hösten mogna frukter? Smakör den förra sämre
för det att den är en simpel anrättning och an-
språkslös?
Jag blef snart bror och bekant,, som det he-
ter, med mina tre grannar. Den flitigaste var
Lindlöf, ban läste dag och natt, tog examen efter
examen med heder, skref då och då små poesier
för att bvila sig och, var professorernas så väl
som studenternes älskling, Giilersvärd deremot
läste nästan endast kollegier. Han studerade e-
gentligen icke för att lära sig något, utan för att
finna genvägar att sluta sin kurs, Han gnagde
som råttan på ett hål, som skulle skaffa honom
l