de man helt och hallet ultesiuut nnalet. Man kan väl kalla det en barbarism att i våra dagar, sedan Beethovens toner ej mera stanna inom kännarekretsarne, utan blifvit nationernas tillhörighet, stympa en sinfonia eroica, och detta på ett så plumpt sätt! Klokast vore, enligt vår:tanka, att gifva ett sådant verk till sist, på det att effekten af de öfriga sakerna ej måtte försvagas, hvilket förfarande ock Hr kapellmästaren Berwald använde, då han år 4834 på en sin konsert uppförde Beethovens 9:de sinfoni, hvilken då ock gafs i ostympadt. skick, ehuru den är både betydligen längre och svårare än Eroican; och detta skedde dertill för 409 år tillbaka! Efter sinfonien följde en violinkonsert — också ett slags eroica, som med en sällspord heroism höjt sig öfver de lagar, som man hittills ansett böra tillämpas vid komposition af en violinkonsert. Dock var det icke så mycket en konsert, som fastmera reseminnen för violin: Souvenirs dAmeriquep, såsom författaren kallar dem. Att döma efter denna pjes, måste Hr Nagel hafva upplefvat vidunderliga äfventyr i Amerika, och man kan ej neka sitt deltagande åt en resande, som medför så obehagliga minnen från sina vandringar. Motiverna i detta opus äro så kala som. dessa tröstlösa prairies i Nordamerika, modulationerna tyckas vara af irokesiskt eller huronskt ursprung, och instrumentationen är riktigt. kannibalisk. . Herr Nagels Stora Fantasie öfver melodier ur Kärleksdrycken är visserligen blott af Europeiskt Ursprung, men ger dock sin föregångare ingenting efter, i synnerhet hvad som vidkommer sammånställandet af de mest disparata elementer, och den vidunderliga instrumentationen. Paganini-variationerna med sitt tillbehör af flageolet och pizzicato voro ändå det drägligaste af Hr Nagels prestationer denna afton, och isynnerhet med mycken skicklighet beräknade på -att ställa spelarens tärdighet i nämnde konststycken uti en fördelaktig dager. Att Hr Nagel valde denna pjes, bör man således ej klandra; deremot hade mar med skäl kunnat vänta, att han till sina öfriga 2:ne nummer hade. valt goda kompositioner. I allt fall måste man, för att vid ett konserttillfälle uteslutånde föredraga egna arbeten, stå ganska högt såsom tonsättare. Imedlertid är det oss ett nöje att erkänna, att Hr Nagels stråke rikligen ersatte hvad hans penna brutit. En vigtig förtjenst finna vi i Hr Nar gels spel, nemligen individualitet. Det eger visserligen icke denna förmåga att :framkalla dessa heliga, sublima känslor i vår själ, att för vårt inre öga framföra dessa olympiska, ovanskliga gestalter — med ett ord, den djupa betydelse, den eviga sanning, som bor i harmoniens heliga konst, få vi ej söka här. Deremot tänka vi vid hans spel alltid på sagan om elementarandarne — om den älskliga Undinen, blomstrande i ungdomens fägring och behag, tillbringande sitt harmlösa lif med att Jikt fjärilen fladdra från njutning till njutning, berusande sig uti den lust, som öfverallt i naturens blomstrande rike vinkade henne — och ändå skymdes denna lust utaf ett lätt drag af vemod, då bon såg ned på de betungade, klagande menniskorna, ty hon hade ej, såsom de, ! någon själ: hennes lott var att slutligen spårlöst upplösas i det element, som gifvit henne tillvaron. Hr Noagels sång på violinen, understödd af en sällsynt renhet uti intonationen, är i synnerhet ganska behagfull och intagande; hans precisa och lugna utförande af svåra passager och koloraturer är beundransvärdt, och äfven här öfverge honom gratierna ej. Den klassiska musikens vänner stanna i en verklig förbindelse hos M:lle Lind, så väl för hennes val af den herrliga arian ur Beethovens Fidelion (med 3 obligat-valdhorn), som för hennes : snillrika föredrag derat. Isynnerhet lyckades Mille Lind förträffligt uti recitativet och allegrfot; deremot föreföll det oss, som om hennes uppfattning af-adagiot-ej fullt uppnådde detta storartade lugn, som behberrskar äfven den oerhördaste smärta — och hvilket förlänar detta adagio en så sublim karakter. :— Det, helst i afseende på ensemblen svåra valdhorns-ackompanjemanget gick i dåt hela taget åtminstone bjelpligt, isynnerhet då mån besinnar,. att denna nummer ej varit gifven på längre tid, och endast en repetition derå-kunde erhållas. Arian. ur Mozarts Cosi fan tutte — en ingifvelse af bimmelsk skönhet — sjöngs åf Hr Giänther med en sann och äkta artistisk uppfattning, som, oaktadt sångaren ännu var något besvärad af sin bröståkomma, likväl gjorde sig fullt gällande. En buffa-duett ur Don Pasquale sjöngs af Hrr Gäntber och Belletti. Detta är duetten JV 2 ur Don Pasquale, som på denna säsong framtages — måtte dock inga flera: duetter finnas i denna operal — Att den sjöngs med mycken förtjenst, behölva vi väl knappast tillägga. Hrr Daunström och Beletti sjöngo en af sina vanliga parlando-duetter. Denna gång var det Rossinis Turco in Italiav, hvarpå valet fallit. Exekutionen var ganska berömvärd, eburu kompositionen var något andefattig. Då Rossinis operor erbjuda ett så rikt förråd på goda, ja förträffliga saker, så förefaller det oss besynnerligt, att man företrädesvis fäster sig vid hans svagare produkter. Sällan finner man saker ur Othello, Tell, mad flamma anda ansv 22 kancertnroorammerna. A-Ö TM I MM ee en FR On no Sä