de man helt och hallet ultesiuut nnalet. Man
kan väl kalla det en barbarism att i våra dagar,
sedan Beethovens toner ej mera stanna inom kän-
narekretsarne, utan blifvit nationernas tillhörighet,
stympa en sinfonia eroica, och detta på ett så
plumpt sätt! Klokast vore, enligt vår:tanka, att
gifva ett sådant verk till sist, på det att effekten
af de öfriga sakerna ej måtte försvagas, hvilket
förfarande ock Hr kapellmästaren Berwald använ-
de, då han år 4834 på en sin konsert uppförde
Beethovens 9:de sinfoni, hvilken då ock gafs i
ostympadt. skick, ehuru den är både betydligen
längre och svårare än Eroican; och detta skedde
dertill för 409 år tillbaka!
Efter sinfonien följde en violinkonsert — också
ett slags eroica, som med en sällspord heroism
höjt sig öfver de lagar, som man hittills ansett
böra tillämpas vid komposition af en violin-
konsert. Dock var det icke så mycket en kon-
sert, som fastmera reseminnen för violin: Sou-
venirs dAmeriquep, såsom författaren kallar dem.
Att döma efter denna pjes, måste Hr Nagel haf-
va upplefvat vidunderliga äfventyr i Amerika,
och man kan ej neka sitt deltagande åt en re-
sande, som medför så obehagliga minnen från sina
vandringar. Motiverna i detta opus äro så kala
som. dessa tröstlösa prairies i Nordamerika, mo-
dulationerna tyckas vara af irokesiskt eller hu-
ronskt ursprung, och instrumentationen är riktigt.
kannibalisk. .
Herr Nagels Stora Fantasie öfver melodier ur
Kärleksdrycken är visserligen blott af Europeiskt
Ursprung, men ger dock sin föregångare ingenting
efter, i synnerhet hvad som vidkommer sammån-
ställandet af de mest disparata elementer, och
den vidunderliga instrumentationen.
Paganini-variationerna med sitt tillbehör af fla-
geolet och pizzicato voro ändå det drägligaste af
Hr Nagels prestationer denna afton, och isynner-
het med mycken skicklighet beräknade på -att
ställa spelarens tärdighet i nämnde konststycken
uti en fördelaktig dager. Att Hr Nagel valde
denna pjes, bör man således ej klandra; deremot
hade mar med skäl kunnat vänta, att han till
sina öfriga 2:ne nummer hade. valt goda kompo-
sitioner. I allt fall måste man, för att vid ett
konserttillfälle uteslutånde föredraga egna arbeten,
stå ganska högt såsom tonsättare.
Imedlertid är det oss ett nöje att erkänna, att
Hr Nagels stråke rikligen ersatte hvad hans pen-
na brutit. En vigtig förtjenst finna vi i Hr Nar
gels spel, nemligen individualitet. Det eger vis-
serligen icke denna förmåga att :framkalla dessa
heliga, sublima känslor i vår själ, att för vårt inre
öga framföra dessa olympiska, ovanskliga gestal-
ter — med ett ord, den djupa betydelse, den
eviga sanning, som bor i harmoniens heliga konst,
få vi ej söka här. Deremot tänka vi vid hans
spel alltid på sagan om elementarandarne — om
den älskliga Undinen, blomstrande i ungdomens
fägring och behag, tillbringande sitt harmlösa lif
med att Jikt fjärilen fladdra från njutning till
njutning, berusande sig uti den lust, som öfver-
allt i naturens blomstrande rike vinkade henne
— och ändå skymdes denna lust utaf ett lätt
drag af vemod, då bon såg ned på de betungade,
klagande menniskorna, ty hon hade ej, såsom de, !
någon själ: hennes lott var att slutligen spårlöst
upplösas i det element, som gifvit henne tillvaron.
Hr Noagels sång på violinen, understödd af en
sällsynt renhet uti intonationen, är i synnerhet
ganska behagfull och intagande; hans precisa och
lugna utförande af svåra passager och koloraturer
är beundransvärdt, och äfven här öfverge honom
gratierna ej.
Den klassiska musikens vänner stanna i en verk-
lig förbindelse hos M:lle Lind, så väl för hennes
val af den herrliga arian ur Beethovens Fidelion
(med 3 obligat-valdhorn), som för hennes : snill-
rika föredrag derat. Isynnerhet lyckades Mille
Lind förträffligt uti recitativet och allegrfot; der-
emot föreföll det oss, som om hennes uppfattning
af-adagiot-ej fullt uppnådde detta storartade lugn,
som behberrskar äfven den oerhördaste smärta —
och hvilket förlänar detta adagio en så sublim
karakter. :— Det, helst i afseende på ensemblen
svåra valdhorns-ackompanjemanget gick i dåt hela
taget åtminstone bjelpligt, isynnerhet då mån be-
sinnar,. att denna nummer ej varit gifven på län-
gre tid, och endast en repetition derå-kunde er-
hållas.
Arian. ur Mozarts Cosi fan tutte — en in-
gifvelse af bimmelsk skönhet — sjöngs åf Hr
Giänther med en sann och äkta artistisk uppfatt-
ning, som, oaktadt sångaren ännu var något be-
svärad af sin bröståkomma, likväl gjorde sig fullt
gällande.
En buffa-duett ur Don Pasquale sjöngs af
Hrr Gäntber och Belletti. Detta är duetten JV
2 ur Don Pasquale, som på denna säsong fram-
tages — måtte dock inga flera: duetter finnas i
denna operal — Att den sjöngs med mycken för-
tjenst, behölva vi väl knappast tillägga.
Hrr Daunström och Beletti sjöngo en af sina
vanliga parlando-duetter. Denna gång var det Ros-
sinis Turco in Italiav, hvarpå valet fallit. Exe-
kutionen var ganska berömvärd, eburu komposi-
tionen var något andefattig. Då Rossinis operor
erbjuda ett så rikt förråd på goda, ja förträffliga
saker, så förefaller det oss besynnerligt, att man
företrädesvis fäster sig vid hans svagare produk-
ter. Sällan finner man saker ur Othello, Tell,
mad flamma anda ansv 22 kancertnroorammerna.
A-Ö TM I MM ee
en FR
On
no Sä