synt, emedan man visar den så mycket misstro-
ende, som, låter märka att han har sitt förstånd.
Se, Edmund, jag väljer alltid det, som ligger mig
närmast, och så går jag säker. Är detta dig så
oförklarligt, och svårt? — Edmund, du skall nu
i morgon bryta.upp till Todtenstein. Det är de-
ras allvar, der. med freden, förmodligen älska de
hvarandra, och Todtensteinarinnan uppoffrar för
Uchtenbaynaren sina anspråk. Säg dem, att jag
är på bästa väg att förmedla freden, och de sko-
Ja tro dig, som man tror sin lycka. Haf dina
ögon öfverallt, och framför allt sök att göra dig
hemmastadd i bergen. Detta är första delen al
din sändning, det närmare härom erfar du denna
afton. Med den andra akten vill jag ännu för-
skona dig, den nödiga föreställningen kunde lätt
förråda diz)
Straxt derefter skref Edmund från borgen Tod-
tenstein sålunda till sin far: :
Jag bar artigt pipat för dem och små fåglarna
hafva hoppat i nätet, lättsinniga, som luftens be-
fjädrade innevånare. . :
Trakten här är ett paradis, och den gamla
borgen innesluter så mycket skatter och rikedo-
mar, att en konung icke kan hafva det bättre.
Du har förlorat -mycket här, men du skulle nu
se Todtenstein; hvilken prakt har der ej åter
kommit i dagsljuset! Och det är otroligt, huru
fort allting går. Men fröken Blanka har, emedan
detta år ej någon skörd var, låtit inköpa och ut-
dela vinterförråd, och nu stå tusende och tusen-
de händer henne till tjenst. Förstöringen är pä-
stan redan ända till sista spåret utplånad. De
gamla segertecknen, fanorna, vapnen och rustnin-
garna (en samling af sådana sällsamma slag och
till sådant antal: finnes måhända ej på något an-
nat ställe i verlden) smyckade salar och nischer
ånyo, alla skänkbord stå fulla af guld- och silfver-
kärl, och riddaresalen öfverträffar i prakt allt
hvad jag hittills sett. Der prunka de gamla Tod-
tensteinarinnornas berömda tapeter och blifya lef-
vande, när man länge betraktar dem.