åtminstone Engelsk lagskipning borat nnna vagen nit.
Jeg påminner om högmålsprocessen i anledning af
folkupploppen 4823. Då önskade några katboliker,
att de anklagade måtte blifva fällda. Bedröfliga miss-
tag! må Gud förbjuda, att jag upplefver den dag, då
denna domstol vore besatt med endast och allerast
katholska domare och katholska jurymän; ty jag ha-
tar öfvervigt hos hvarje sekt, och vet att maktens
besittning gerna förleder till dess missbruk. Det är
af vigt för oss, att protestera emot allt, som skulle
kunna sätta generalprokuratorn i stånd, att förvandla
Queensbeneh till en stjernkammare. Men jag hop-
pas kunna bevisa, att min klients afsigter varit full-
,komligt lagliga, och att ban icke sökte uppnå sitt
mål genom andra än lagliga medel. Talaren anförde
nu ett exempel ur en rättegång. Med stort efter-
tryck uppläste han ur Swifts lefverner, af Walter
Scott, ett långt ställe rörande rättegången emot en
man, som tryckt en upprorisk skrift af Swift emot Ir-
lands dåvarande Engelska förvaltning. Domrarnes
-ställning var icke då så oberoende som nu, och öfver-
domaren hade från en hög embetsman fått vinkar,
egnade att ingifva. honom fruktan; men fastän juryn
9 gånger blef af domstolen tillbakaskickad, för att
ytterligare besinna sig på sitt utslag, frikände hon
dock den anklagade. Swift sjelf lät icke af fruktan
för regeriogen afskräcka sig, utan lät kort derefter
trycka sina berömda: The drapers lettersn, hvilka
både på vers och prosa talade ett lika starkt språk,
som nånsin OConnell. Boktryckaren blef äfven pu
anklagad, och libaledes frikänd, osh sålunda, säger
Waiter Scott — Toryn Walter Scott — slöts med
seger den första stora striden för Irlands oafbängig-
het.v Hvarföre — fortfor Shiel — anklagade man ej
4782 Flood och Grattan för sammansvärjning? En-
gelska ministeren hade tagit varning af motgängen —
den ende skolmästare, af hvilken ministrar öfverbuf-
vud lära något — då den med missaktning för Cha-
thams vältalighet och Edmund Burkes ännu högre
- uppmaningar, förlorade de Amerikanska kolonierna.
Denna lexa gjorde sin verkan ; kolonierna gingo väl förlo-
rade, men Irland räddades genom erkännandet irättan
tid af den stora grundsats, på hvilken dess sjelfständighet
blifvit fotad. Ingen generalprokurator var djerf nog, att
anklaga Flood och Henry Grattan för sammansvärjaing.
Med hvilket förakt skulle ej 42 Irländska jurymän
: hafva tillbakavisat den anspråksfulle embetsman, som
vågat någonting dylikt! Irländarne kände då, att de
hade ett fädernesland, de handlade under inflytandet
af denna nationella instinkt, hvilken Skaparen inplan-
tat i o53 för Försynens ändamål. Vi voro då en na-
tion, icke sönderfallen i fragmenter genom dessa miss-
hälligheter, som för närvarande på en gång försvaga
och nedsätta oss. Voro vi 8 millioner protestanter —
och, Gud förlåte mig, jag har haft ögonblick, då jag
med de oförrätter för ögonen, som blifvit mitt foster-
land tillfogade, känt den straffbara önskan att vi alla
vore protestanter — voro vi, säger jag, 8 millioner
protestaöter, skulle vi väl då hafva blifvit behandla-
de så, son Vi blifvit? Skulle vi då se hvarje in-
drägtigt embete i detta land besatt med infödingar
från systerön? SkuHe de erforderliga medlen för inre
förbältringar i vårt land väl hafva blifvit vägrade?
Skule stowsibkomsterna från Irland väl då hafva blifvit)
använda på förskönandet af Windsors slott? Skulle vij
väl låtit oss nöja med den förhatliga skillnad emellan En-
gelsmän och IrJändare, som förekommer nästan i hvarje
lagstiftningens akt? Skulle vi fördraga en vapenbill,;
ssom tillintetgör vår bill of riglus? Skulle vi tåla
missbruken af en fattigag? Skulle vi tillåta parla-
Mentet att gå tillväga, såsom hade vi ej någon röst
inom lagstiftningen? Skulle vi låta oss behaga vår
närvarande representation i parlamentet, hvilken icke
alls står i tillbörligt förbållande till Englands? Skulle
vi låta påföra oss en ny tariff, utan att vi erhöllo
ringaste ersättning för den uppenbara skada, som der-
igenom tillfogas oss? Och skulle vi icke bestämdt
fordra att riksparlamentet afvexlande hölle sina sam-
mankomster i vår hufvudstad, till afgörande af Ir-
lands angelägenheter? Men genom våra eländiga
skillnader i konfessionellt hänseende hindras vi ifrån,
att samverka för ett gemensamt mil: befordran-
det af vårt gemensamma fäderneslands ära öch vä-
sendtliga intresse. Förderfliga, olycksaliga, förbanna-
de skillnader! Förbannade, emedan de icke blott
strida emot kristendo nens äkta anda, och i stället
för den mildhet och );iärlek, som. Frälsarens religion
lärer, sätter sekt-hat och seki-antipathier, utan äfven
emedan de faktiskt ; nedtryeka oss till ett: kolonial-
beroende, som gör unionen vill ett blott namn, en
nation till ett bil ang, 055 till fotapall för en mivi-
ster, till hån för England, och till föremål för verl-
dens medlidande i Trland är det enda land i Europa,
i det civiliserad ; Europa — om det Grekiska Mosko-
vitriket talar jag icke — der en fördömlig politisk
sektskillnad t ,jjåtes fortfara emellan katholiken och
protestanten. — I Tyskland, der Luther öfversatte bir
beln, i Frar krike, der Calvin skref sina Institutio
nor, — ja -j dragonadernes och Bartholomei-natten:
land, i de ; Jand, ur hvilket en af de bär sittande
domrarne 3; förfäder blefvo barbariskt utdrifna —
Tyskland — och i Frankrike hafya katholiker och pro
testanter glömt och förlåtit de ömsesidiga oförrätter
w ogat hvarandra; men vi dårar och vansinnige
från - 0dare låta den mörka fanatism, som, -utdrifver
flykt avarje annat land i Europa, här funnit er till
y d sort, uppställa oss i fiendtliga skaror emot hvar
an ca, der vi falla öfver hvarardra med sekt-hatet
Ta eri, och trampa det arma fåderneslandet under föt
år rna. Denna ö, som borde vara en af de lyckliga
F te i alla haf, förvandla vi vill ett hemvist för småle
och lidanden, och sammansvärja oss: — ja, det är e
sammansvärjning! — för att tillintetgöra Försyner
milda afsigter. Denna strof, uttalad ar. Spiel. me
bänförande värma, mottogs af publiken på gallerierr
med ett ovilkorligt utbristande bifall. Öfverdom:
hotade att, ifall något dylikt afbrott åter intrö
nl ;isa åhö ch erböd tillika Hr Sh
fade, låta utvisa åhörarne, och erbot ; do
att, ifall han kände sig trött, få sälta sig ne
i i dock ej antog.
hvila, hvilket anbud han do k 7 (Forts. följer.)
STOCKHOLM den 2? Mars.
— Ännu i dag, då bladet lägges i pressen, sa
nas de utländska posterna.
nm I. M 50. d. 2 Mars. kl. 4 eo. m.