allt löstes på ett för Frankrike ofördelaktigt sätt. År
gona utrymdes och Spanien öfvergafs.
Allt detta tilldrog sig under en ministere, emc
hvilken kammaren slutat med att koalisera sig, oak
tadt dess chef, i personligt afseende...
Hr de Salvandy begärde nu ordet, och
Hr Thiers fortsatte: Efter alla dessa nederlag vän
de man sig emot Orienten, för att der finna en er
sättning. Huru gick det? Man känner resultaten a
denna politik. Slutet blef en fullkomlig isolering
Men den isolering vi vilje, är ej att sitta och knot
i ett hörn; den åsyftar ett fullkomligt! oberoende
midt ibland de svåra ställningarna.
Ministeren af den 29 Oktober har velat återställ
den europeiska enigheten; men då detta, som ma
sett, icke lyckats den, har man inkastat sig i engel
ska förbundet. Vid den tiden sade utrikesministern
att isoleringstillståndet var förkastligt, men att för
bundspolitiken redan var ur modet. Han fördömd
en sådan politik i afseende på England, men ett å
derefter förklarade han sig åter för denna allians
Hvilka skäl kunde han hafva dertill? Jag vet de
icke. Man har blott sett att det närvarande kabinet
tet gjort allt för att vinna alliansen; men hvad ärre
sultatet ?
Talaren påstod, att nu för tiden är alliansen me
England alldeles ingen garanti för freden. Han sade
kriget är icke mer möjligt i Europa. (Rörelse.) Di
man åser kabinettens ställningar och böjelser, finne
man lätt, att krig ej är att befara, utan i det otroli
ga fallet af ett anfall från Frankrikes sida. (Buller
olika syftningar.)
. Kabinettens planer 1844 äro ej mer desamma som
i de förra tider. Då voro sådana saker å bane, at
Englands och Frankrikes förbund kunde afgöra frec
— doch man är skyldig att i detta afseende vara er
känsam mot England: dess förbund har varit ett me:
del att vidmakthålla freden; men nu behöfves det ej
-ty krig är icke mera möjligt. i
J veten, lika väl som jag, hvad som hindrar Öster.
rike och Preussen att göra krig. De äro oss när-
mast. I veten äfven; hvad som afhåller Ryss!and der-
ifrån. Alla de som det minsta betraktat Europas till-
stånd, veta, att det hu!vudsakliga skälet hvarföre Ryss-
land, oaktadt sin regerings stränghet och sin armåe,
tvekar för ett krig, är Polens belägenhet. Skälet är
att Ryssland befinnes sysselsatt med ett svårt arbete:
Polens införlifvande med sig. Så länge detta ej är
fullbordadt, måste Ryssland vara stilla.
Dessutom finnes ett annat allmänt hinder för krig:
det är folkens anda. Det är icke blott bos oss, som
man är upptagen af frågorna om jernvägar, kanaler
0. m. d, Det är likaså i hela Europa. Europa är
trött: det är förståndigt, emedan det är uttröttadt —
och i denna såkernas ställning, då alla stora frågor
afhandlas, beslutas, lugnas eller ombildas, behöfver
man ej frukta krig — alltså beböfver man ej Eng-
lands förbund, ty det är icke mer garanti för freden.
Kan engelska alliansen blifva så allvarlig, som den
vår 1830—14836? Jag tror det ej och vill derom ut-
tala min tro.
I England har en stor förändring föregått. Tories
hafva eterträdt Whigs i makten. Talaren trodde
icke, att detta egentligen behöfde hindra revolutionen,
nej, icke en gång en allians. Toryministeren hade
ju. handlat mycket artigt mot Frankrike. De hafva
värit artigare än Whigsministeren på sin sista tid,
och om ej förbunden, emellan nationerna vore en all-
varlig sak, om deras allianser -blott. afsågo medlen att
angenämt passtra fredstiden, så vore Tories utan all
fråga ett ganska godt sällskap, (Skratt.) Talaren ha-
de sjelf ej haft anledning, att: berömma Whigs; ty de
hade visat fiendtlighet emot hans ministerö, i en vig-
tig .specialfråga. Men han hade likväl med bedröf-
velse sett deras afgång från makten, emedan, om svå-
ra förhållanden inträffade, skulle man sakna män vid
affirerna, som hade stora sympatier gemensamma med
fransmännen.
Man Har nyligen sett klosterfrågan i Schweitz väcka
en hård strid. Det är svårt att sein i framtiden,
och talaren vågade således ej förutsäga, om- den för-
sta stridigheten skulle antaga formen af en principfrå-
ga, såsom det brukas i vestern, eller af en territori-
alfråga, såsom det plägar gå iöstern. Men jag förut-
ser, utan att önska det, att nya rörelser skola upp-
stå i Italien. Nåväl! kan någon väl tro, att vi i
schweitziska, tyska. italienska frågor kunna räkna på
tories förbund? - Talaren trodde alltså, att förändrin-
gen. i Englands styrelse och kabinett icke vore af na-
tur. att förändra alliancen, men väl att låta fransmän-
nen upphöra att räkna på den. Talaren påstod, att
frågorna nu ombytt natur, nemligen den belgiska och
den spanska. England hjelpte Frankrike då det var
fråga om att Belgien skulle blifva holländskt eller sjelf-
ständigt. Men sedan det nu blott är fråga om, med
hvem Belgien skall handla, England, Tyskland eller
Frankrike, så är saken helt annorlunda.
Hvad Spanien angår, har utrikes ministern upp-
dragit en jemförelse emellan 4840 och 1844. . Tala-
ren ville ej strida om den. Han wille blott nämna,
att i hans mening hade en enda statsman styrt Spa-
niens affärer, alltsedan: 1836 — en enda — och det
vår — slumpen! (Skratt.) -
Har ej denne gjort hvad der skett (och han önska-
de allt godt åt Spanien, ty det är ett land, nödvän-
digt för Frankrike) så måtte det. vara derföre, att det
icke är att skryta af. (Skratt.)
Men hvad var det, som förenade Englard och
Frankrike? jo! faran af spanska revolutionen i Don
Carlos närvaro, och faran af Portugals revolution i Dom
Miguels. Men sedan dessa thronpretendenter försvun-
mit, hvad återstår då? Jo; giftermäl och handel. —
två saker, som förete skiljaktiga anspråk och kanske
OfÖreDligå. remmen umEASSUESSSET STAS