allt löstes på ett för Frankrike ofördelaktigt sätt. År gona utrymdes och Spanien öfvergafs. Allt detta tilldrog sig under en ministere, emc hvilken kammaren slutat med att koalisera sig, oak tadt dess chef, i personligt afseende... Hr de Salvandy begärde nu ordet, och Hr Thiers fortsatte: Efter alla dessa nederlag vän de man sig emot Orienten, för att der finna en er sättning. Huru gick det? Man känner resultaten a denna politik. Slutet blef en fullkomlig isolering Men den isolering vi vilje, är ej att sitta och knot i ett hörn; den åsyftar ett fullkomligt! oberoende midt ibland de svåra ställningarna. Ministeren af den 29 Oktober har velat återställ den europeiska enigheten; men då detta, som ma sett, icke lyckats den, har man inkastat sig i engel ska förbundet. Vid den tiden sade utrikesministern att isoleringstillståndet var förkastligt, men att för bundspolitiken redan var ur modet. Han fördömd en sådan politik i afseende på England, men ett å derefter förklarade han sig åter för denna allians Hvilka skäl kunde han hafva dertill? Jag vet de icke. Man har blott sett att det närvarande kabinet tet gjort allt för att vinna alliansen; men hvad ärre sultatet ? Talaren påstod, att nu för tiden är alliansen me England alldeles ingen garanti för freden. Han sade kriget är icke mer möjligt i Europa. (Rörelse.) Di man åser kabinettens ställningar och böjelser, finne man lätt, att krig ej är att befara, utan i det otroli ga fallet af ett anfall från Frankrikes sida. (Buller olika syftningar.) . Kabinettens planer 1844 äro ej mer desamma som i de förra tider. Då voro sådana saker å bane, at Englands och Frankrikes förbund kunde afgöra frec — doch man är skyldig att i detta afseende vara er känsam mot England: dess förbund har varit ett me: del att vidmakthålla freden; men nu behöfves det ej -ty krig är icke mera möjligt. i J veten, lika väl som jag, hvad som hindrar Öster. rike och Preussen att göra krig. De äro oss närmast. I veten äfven; hvad som afhåller Ryss!and derifrån. Alla de som det minsta betraktat Europas tillstånd, veta, att det hu!vudsakliga skälet hvarföre Ryssland, oaktadt sin regerings stränghet och sin armåe, tvekar för ett krig, är Polens belägenhet. Skälet är att Ryssland befinnes sysselsatt med ett svårt arbete: Polens införlifvande med sig. Så länge detta ej är fullbordadt, måste Ryssland vara stilla. Dessutom finnes ett annat allmänt hinder för krig: det är folkens anda. Det är icke blott bos oss, som man är upptagen af frågorna om jernvägar, kanaler 0. m. d, Det är likaså i hela Europa. Europa är trött: det är förståndigt, emedan det är uttröttadt — och i denna såkernas ställning, då alla stora frågor afhandlas, beslutas, lugnas eller ombildas, behöfver man ej frukta krig — alltså beböfver man ej Englands förbund, ty det är icke mer garanti för freden. Kan engelska alliansen blifva så allvarlig, som den vår 1830—14836? Jag tror det ej och vill derom uttala min tro. I England har en stor förändring föregått. Tories hafva eterträdt Whigs i makten. Talaren trodde icke, att detta egentligen behöfde hindra revolutionen, nej, icke en gång en allians. Toryministeren hade ju. handlat mycket artigt mot Frankrike. De hafva värit artigare än Whigsministeren på sin sista tid, och om ej förbunden, emellan nationerna vore en allvarlig sak, om deras allianser -blott. afsågo medlen att angenämt passtra fredstiden, så vore Tories utan all fråga ett ganska godt sällskap, (Skratt.) Talaren hade sjelf ej haft anledning, att: berömma Whigs; ty de hade visat fiendtlighet emot hans ministerö, i en vigtig .specialfråga. Men han hade likväl med bedröfvelse sett deras afgång från makten, emedan, om svåra förhållanden inträffade, skulle man sakna män vid affirerna, som hade stora sympatier gemensamma med fransmännen. Man Har nyligen sett klosterfrågan i Schweitz väcka en hård strid. Det är svårt att sein i framtiden, och talaren vågade således ej förutsäga, omden första stridigheten skulle antaga formen af en principfråga, såsom det brukas i vestern, eller af en territorialfråga, såsom det plägar gå iöstern. Men jag förutser, utan att önska det, att nya rörelser skola uppstå i Italien. Nåväl! kan någon väl tro, att vi i schweitziska, tyska. italienska frågor kunna räkna på tories förbund? Talaren trodde alltså, att förändringen. i Englands styrelse och kabinett icke vore af natur. att förändra alliancen, men väl att låta fransmännen upphöra att räkna på den. Talaren påstod, att frågorna nu ombytt natur, nemligen den belgiska och den spanska. England hjelpte Frankrike då det var fråga om att Belgien skulle blifva holländskt eller sjelfständigt. Men sedan det nu blott är fråga om, med hvem Belgien skall handla, England, Tyskland eller Frankrike, så är saken helt annorlunda. Hvad Spanien angår, har utrikes ministern uppdragit en jemförelse emellan 4840 och 1844. . Talaren ville ej strida om den. Han wille blott nämna, att i hans mening hade en enda statsman styrt Spaniens affärer, alltsedan: 1836 — en enda — och det vår — slumpen! (Skratt.) Har ej denne gjort hvad der skett (och han önskade allt godt åt Spanien, ty det är ett land, nödvändigt för Frankrike) så måtte det. vara derföre, att det icke är att skryta af. (Skratt.) Men hvad var det, som förenade Englard och Frankrike? jo! faran af spanska revolutionen i Don Carlos närvaro, och faran af Portugals revolution i Dom Miguels. Men sedan dessa thronpretendenter försvunmit, hvad återstår då? Jo; giftermäl och handel. — två saker, som förete skiljaktiga anspråk och kanske OfÖreDligå. remmen umEASSUESSSET STAS