rent närvarande för regeringens räkning. De anklagade hafva tillfälle att pröfva deras egen snällskrifvares berättelse, och jag tviflar icke, att de ju skola gifva fullt vittnesbörd om tillförlitlighet åt den berättelse, ur hvilken jag nu går att hemta mina uppgifter. (Generalprokuratorn uppläste nu ett temligen långt stycke ur den till regeringen inskickade berättelsen, och utbredde sig vidlyftigt öfver den ifrågavarande sammankomstens karakter, hvilken imedlertid icke var någon annan, än så många föregående sammankomsters.) På samma sätt genomgick åklagaren de vida större repeal-mötena, ända till det sista vid Clontarf, och framdrog Åtskilliga af de märkligaste ställena ur OConnells adress till Irländska folket, samt ur repeal-tidningarna Pilot, National m. fl. Slutligen uttalade han sin öfvertygelse, att hafva klarligen ådagalagt de anklagades brottslighet, och uppmanade juryn att, med åsidosättande af alla biafsigter och feg menniskofruktan, helt enkelt uppfylla sin pligt. Härmed slöts hans långa föredrag, som upptagit tvenne dagars sessioner. Om än detta tal saknade alla rhetoriska prydnader, så kunde man dock icke bestrida, att det ju ägde förtjensten af flitig utarbetning och en jemnt fortgående argumentation. Generalprokuratorn tillkännagaf, att vittnesförhöret skulle taga sin början följande dagen. Vittaena emot de anklagade utgjordes af snällskrifvare, besoldade dels af regeringen, dels af Torytidningarae, polisbetjenter och soldater, Deras vittnesmål bekräftade vä! de beskyllningar, som ianebållas i sjelfva anklagelseakten, och hvilka generalprokuratorn i sitt tal närmare utvecklat, men konstaterade alldeles ingenting annat, än redan bekanta facta och omständigheter. Genom de frågor, som de anklagades advokater framställde till dessa vittnen (cross-examination) utröntes, genom sammanstämmande erkännande af dem alla, att de af så många tusen menniskor Dbivistade repeal-sammankomsterne aflupit i fallkomlig! lugn och ordning, att de fönämste talarne, isynnerhet Daniel OConnell, alltid uppmanat till lugn och ordning, och att Drottningen aldrig nämndes utan högaktning och vördnad, äfvensom hennes suveränitet öfver Irland aldrig genom någat vanvördeligt yttrande blifvit för nära trädd. Hvad som gjorde vittnesförhören så vidlyftiga, var de många onyttiga, till en del löjliga, bifrågor, som advokaterne framställde. I det hela kan man påstå. att processen ända till den 27 Januari, då Hr Shiel höll sitt försvarstal för John OConnell, icke visade något af de storartade drag, som man väl haft skäl att vänta af en så vigtig högmålsprocess. 457? (Forts. följer.) tons