—R AA de på gångjernen och vindbryggan föll. Udo kun de icke förklara sig, hvad som kunnat förmå der sluga grefven att taga sig an honom. Då de voro ute i det fria, lät gref Eberhard sir svit stadna ett stycke bakefter dem, hvarpå har vände sig till Udo och sade: Det glädjer mig att lära känna den obekante riddaren af Todten stein, hvilken gifvit Marskalken von Dornwartk så mycket att skaffa, och i stället för att af honom blifva belägrad, belägrar honom sjelf. Ostri digt är det ni, ädle herre, som i dag kastat e handske. Snabbheten är förvånande. Ty ni ä på samma gång inträffad här, som kunskapen or edra sista segrar. Men likaså snabbt följa edre segrar uppå hvarandra, och 2lla edra bragder förkunna en hjelte. Ni är högeligen artig! suckade Udo; ol jag är er stor tacksamhet skyldig. Afven er röst är mig bekant, jag måste ofte hafva hört den., Väl icke sedan många år tillbaka.n Ni önskar förblitva okänd? Jag nekar ej dertill. Ju längre jag hör er tala, desto bekantare blif ver mig er slämma. Vi känna hvarandra väl, herr grefve.n Om den sak, som ni försvarar, talar man det bästan . Jag kan med lugnt samvete bedja Gud skänk: den rättmätiga saken seger, och förderfva mig til kropp och själ, så vida jag strider för det orätta. Väl taladt, Udo von Uchtenhaynl ropade gre Eberhard plötsligt, ty nu har jag kännt igen dig Hvad! du hoppas dölja dig för din guffar, son gilvit dig så många bevis på sin välvilja?p