man skulle handla, om verkligen saken inträffade. (Åh hå.) Debatten slutade nu för dagen och uppskjöts till Måndagen. 47 (Forts. följer.) ng HÖGMÅLSPROCESSEN EMOT DANIEL OCONNELL OCH FLERA. Ehuru utgången af denna märkvärdiga process redan är så tillvida gifven, att de tilltalade af juryn blifvit förklarade skyldige, fastän straffbestämmelserne återstå att tillämpa, så anse vi oss dock böra i korthet redogöra för förloppet af densamma. Den kommer utan tvifvel att bilda en utgångspunkt för en ny phas af Irlands historia, och förtjenar under denna synpunkt att äfven hos oss fästa den allmänna uppmärksamheten, liksom den i hög grad gjort det i Storbritannien och öfverallt i det bildade Europa. Anklagelseakten innehåller 41 artiklar. Art. 1 och 9 beskyller de anklagade (Danil OConnell, John OConnell, Th. Steele, Ray, Duffy, Gray, Barrett och Tierney) att, jemte andra okända personer, hafva lagstridigt och af ondt uppsåt sammangaddat sig (conspired), föratt uppväcka missnöje bland Hennes Maj:ts undersåtare, hat och afundsjuka bland de olika folkklasserna, missnöje och otrohet i armåen, samt förakt för landets domstolar; allt för att åstadkomma förändringar i landets regering och förvaltning. och göra dem båda till ett mål för förakt. Art. 3 handlar om sammankomster för upproriska och lagstridiga ändamål. Art. 4 specielt om sammansvärjning till uppväckande af missnöje i armeen. Art. ö om sammansvärjning att göra Hennes Maj:ts regering hatad och föraktad. Årt. 6 om afsigten att, medelst uppväckande af fruktan, åstadkomma förändringar i regeringen och i förvaltningen. Art. 7 är lika med den 6, men tillägger beskyllningen, att de anklagade sökt åstadkomma en upplösning af den legislativa föreningen emellan England och Irland. Art. 8, 9 och 40 handla om försöket att betaga domstolarne deras förtroende, och Art. 44 rörer de genom injagande al fruktan åstadkomna sammankomster af stora menniskomassor, de inför dem hållna upproriska och uppretande tal, äfvensom offentliggörandet af skrifter, hvilka haft till ändamål att förändra statsförfattningen. — Generalprokuratorn Smith började sitt föredrag til juryn. Den hade — sade han — blifvit kallad til den vigtiga pligten, att afgöra huruvida de i dette mål anklagade voro skyldige eller ej. Han behöfdt visst icke erinra jurymännen om deras pligt, att egna den största uppmärksamhet åt förhandlingarna. An klagelseakten hade redan för dem blifvit uppläst, mer innan han ginge till framställningen af facta, trodd han sig böra fästa deras uppmärksamhet på lagen e mot sammansvärjningar. Sammansvärjning (conspti racy) vore, enligt lagen, en förbindelse och samvyer kan emellan flera personer, antingen till begående a en lagstridig handling, eller till uppnående af ett lag: ligt ändamål genom olagliga medel. Efter flera ganska vidlyftiga citationer ur juridiska autoriteter ytt rade generalprokuratorn, att han först ville undersöke på hvad ståndpunkt frågan om unionens upplösning (repeal) befunnit sig då repeal-föreningen bildades Häåröfver yttrade han hufvudsakligen följande: Strax eter antagandet af katholska emancipations-akten hvilken 4829 erhöll kunglig sanktion, bildade sig Dublin en förening, som, för att kringgå lagen, vic olika tider antog olika namn, men ständigt hade til syftning unionens upplösning. Då ett lagstadgand vid den tidpunkten gällde, hvilket sedermera blifvi upphäfvet, så utfärdade den dåvarande regeringen, : spetsen för hvilken grefve Grey stod, i Januari 41831 en proklamation, i hvilken föreningen beskylldes fö att utbreda upproriska läror, att genom uppviglandt tal och tryckta skrifter söka bland undersåtarne väc ka en fientlig sinnesstämning emot de gällande lagar na och emot regeringen, och i följd af hvilket all föreningen förklarades för upplöst. Samma år afga lord Althorp, tillfrågad i Underhuset rörande repeal frågan, den förklaringen: att ledamoten för Water ford (Dan. OConnell) äggade till upplopp och uppror för att genomdrifva unionens upplösning; regeringei måste derfore uppbjuda alla medel emot dessa före hafvanden, emedan unionens upphäfvande endast kun de åstadkommas genom ett invertes krig, hvilket fö öfrigt, i fall det blefve oundgängligen nödigt, vore at föredraga framför rikets sönderstyckande genom unio nens upplösning. Sä stodo sakerna år 1834, hvartil man så mycket nogare borde lägga märke, som seder mera komme att visas, att de anklagade, äfven undei Iioppet af de händelser, som gifvit anledning till den när varande rättegången, traktade efter att genomdrifve unionens upplösning genom ingenting mindre än fred liga medel. Detta vore icke första gånger, som mar predikade lugn, och förde uppror i skölden. Prokla mationen 1834 och regeringens visade beslutsamhe afbröto för en tid repealrörelserne; men så snart de ofvannämnde Jagstadgandet, som gaf regeringen sum marisk makt, blifvit upphäfvet, började dessa rörelse; på nytt, och repealsaken kom åter i gång. I thron talet 1833 begärdes af parlamentet tillräcklig mak och myndighet, att bestraffa störarne af det allmänna lugnet i Irland och till upprätthållande af unionen emellan de båda länderna. Parlamentet beviljade der begärda tvångsbillen, hvilken lade stor makt i regeringens hand, hvarpå agitationen åter för en tid al stannade. År 4834 föreslog OConnell i underhuset unionens upphäfvande, hvaremot ministören framträdde med det amendemertet: att lagstiftande makten ast beslutit upprätthålla unionen. Amendementet anTE tees