derna och fötterna ihop, en lukt af terpentin och svafvel utbredde sig och bålet, öfverdraget med sådana ämnen, tände sig i ljusa lågor. — Mirakell mirakell, skrek folket och trängde sig öfver hvarandra, för att på närmare håll skåda underverket. Men Udos stämma öfverröstade skriet: Blygd öfver den riddare, som låtit beröfva sig Gudsstriden! och detta utrop fann talrika ekon. Imedliertid utbredde bålet sitt illaluktande qvalm, som lade sig på ögon och bröst. Först mottogo riddarna det, hvilka lätt kunde draga sig undan. Dem erbjöd kapellet en serskild utgång genom klostrets inre gångar. Men den skadliga ångan spridde sig vidare. — De närmast stående sökte rädda sig, under det de längre bakom varande ännu alltid skreko: Mirakell Då öfvergick det i ett skuffande, trängande och larmande; svordomar, jemmer och skällsord. II Udo var en bland de första, som kommo ut i fria luften. Värdshuset, der hans häst stod sadlad, var i granskapet, och han begaf sig ditåt, då han kände någon fatta sin venstra hand, hvars handske felades, och en röst hviskade till honom: Fly staden, ni är icke längre säker härb Huru skall jag kunna det? frågade Udo; porarne äro redan stängda. De öppna sig för mig. Följ mig blott! Udo jät föra fram sin häst, tog den vid tygeln och följde så den obekante vännen, en hög ståtlig herre, hvars häst blef af flera tjenare framledd. De upprådde portarna. Den ståtliga herrn nämnde namnet: Gref Eberhard von Hohenhorstp, och genast slamrade nycklarna, portarne gnissla