kabinettet. Frågan var gånska ömtålig; Ryssländ hä-
de tagit del i den traktat som grundlagt Greklands
regering. Rysslands intryck på det som ter händt
hade varit helt annorlunda än vårt. Englånd har ej
tvekat att skilja sig ifrån all anvan inflytelse än vår,
och redan börjar framgången. Greklands begge che-
fer: herrar Coletti och Maurocordato handla enigt,
begge äro lifvade af det mest patriotiska och upprik-
tiga nit; deras anhängare följa intrycket; och sannö-
likt skall ett ännu så ungt folks statsförfattning och
framgång blifva en frukt af detta uppriktiga goda för-
stånd, hvaraf Vestern gifvit ett exempel till Östern,
genom öfverensstämmelsen mellan Frankrike och Eng-
land.
Se der de stora saker jag bade att förklara. Den
gemensamma, uppriktigt gemensamma handlingen är
nu — princip!
Ifrån de stora sakerna öfvergick herr Guizot till de
små. Man har talat om Algerien, sade han. Det är
sannt, att Porten ej ännu erkänt Frankrikes besitt-
ningsrätt till Algerien; att Algier alltså ännu officielt
är i vasalltillstånd till Porten, och att de makter som
äro Portens vänner således hafva rätt att iakttaga en
förbehållsam ställning; allt detta är det:amma som vi
skulle göra, i deras ställe. Men i Europa finnes in-
gen, som icke vet att Frankrikes besittningstagande
af Algerien är definitivt; och en hvar har den tilliten,
att vi förr eller sednare skola erhålla Portens sanktion.
En röst. Hvad behöfs det?
Hr Gutzot. Huru skulle ni, M. H., vilja, att jag
såsom minister för utrikes ärenderna skulle misskän-
na, att den gamle ägarens samtycke ägde något vär-
de för den nye ägarens rätt.
Man har talt om konsulaten. Talaren sade sig ega
i sin portfölj 40 till 42 propositioner om konsulers
tillsättning för serskilda makter, och de skola blifva
tillsatta; då någon makts konsul kommer att omby-
tas, skall anhållan derom gå genom Frankrike, för
hvem det ock må vara, eller ock ingen konsul nämnas.
Hr Guizot försäkrade äfven, att England hade å-
lagt sina konsuler i de två stater i Afrika, nära
Frankrikes besittningar, som kunde oroa dessa, och
der redan anfall emot fransmännen varit uppviglade,
att hindra alla dylika anfallsförsök. Detta visade äf-
ven det goda förståndet. I afseende på Oceanien var
det äfven så. England bindrar ej vårt besittningsta-
gande af Sandwichsöarna. Så har Englands ministöre
handlat — Och gören ett försök: faren öfver kanalen.
J skolen höra der, att den i mycket offrat engelska
intressen åt Frankrike och oppositionen der klagar öf-
ver, att engelska kabinettet gjort till sin politik att
följa vår. Nå väl — det är mera sannt der än här,
i dessa beskyllningar. Saken är att begge kabinetten
uppfattat klokheten af, att göra intressen af andra
ordningen till de högsta — de vigtigaste, och derföre
bildat sig en förståndigare politik.
Vi hafva velat två saker, hvarom man mycket or-
dar, men som man ej förstår: europeiska ordningen
och freden. Då det uppstått någon händelse som kun-
nat förskaffa oss medel att utså oenighet emellan nå-
gra makter, hafve vi icke gjort det; vi hafve icke
framgått på den väg traktaten d. 145 Juli bestämmer;
på samma gång som vi sökt det goda förståndet emel-
lan London och Paris, hafve vi velat enighet med de
andra makterna. (Talrika bifallsrop.) Tron j då, att
det är tillräckligt till att icke lossa kanonskott för att
vara i fred? Nej! om det finnes en stum, dold strid,
om de kabinetter som låtsa vara i fred beständigt sys-
selsätta sig med att skada hvarandra, då finnes det
en falsk fred, full af faror, som förr eller sednare må-
ste leda till de sorgligaste förvecklingar.
Hvad vi åter velat, har varit en fred som vore all-
varlig och i botten af sinnena liksom i botten af ka-
nonerna. En sådan skall vara till begge nationernas
väl; och begge kabinettens ära vore det, att hafva
börjat denna nya tid af uppriktig fred: det är en po-
litik, som, för att vara moderat, icke derföre är min-
dre hederlig och som icke är mindre nyttig för det
den är mindre lysande. Se der hvad vi på 4 år å-
stadkommit. Det är sällan som de få skörda, hvilka
utsått; men jag tvekar icke att säga, att frukterna af
denna politik redan äro mogna.
Talaren ville icke omnämna facta, om hvilka man
alltför lättsinnigt yttrat sig; han ville ej tala om den
engelska drottningens vänskapliga besök, och om en-
gelska hofvets vägran att emottaga hertigen af Bor-
deaux; han bad blott kammaren att betrakta det skå-
despel, som verlden nu erbjuder: två stora nationer i
Europa som arbeta med fran-gång uppå att gifva sig
en ordnad styrelse; i en annan verldsdel flera stora
nationer som utveckla sig; China för första gången
öppet för europeiska handeln; allt detta är en frukt
af det goda förståndet emellan Frankrike och Eng-
land — tag bort det, och ingenting af allt detta skulle
finnas. Sägen mig om icke vi eljest i stället för des-
sa för civilisationen och moralen tillfredsställande för-
hållanden skulle skåda öfverallt krigets oredor.
Då en regering på en kort tid utför dylika saker,
torde det nog löna mödan att gifva henne ett bevis
på bifall. Det beror af er, M. H., att befästa eller
kullkasta hvad som under fyra är blifvit tillvägabragt.
Hvad oss angår, framhärda vi i denna politik, eme-
dan vi tro den vara välgörande för Frankrike och för
verlden.
Hr Billault ville ej strida emot ministerns vältaliga
förmåga; han ville blott i korthet andragafacta. Han
hade blott sagt, att det goda förståndet icke härledt
sig af något sädant, och han hade talat om handels-
traktaten ...
Hr Guizot inföll härvid, att han förgätit denna punkt.
Han ville pu förklara, att underhandlingarna om han-
delssakerna alldeles icke återbegynnt. Man började
nu mer erkänna, att handelstraktaterna, nästan alla,
äro ofullkomliga — skadliga; man börjar erkänna, att
det är bättre till att söka bereda sakerna genom mo-
difikationen af tulltariffen. Dessa uppfattningar afäm-
net börja alt anteagas äfven af engelska kabinettet,
och sålunda är det ej fråga om handelstraktat med oss.
Hr Billau!t erinrade deremot om Robert Peels ord
i underhuset år 4843 angående underhandlingarnes å-
tfernnntarsmanda:s anh