kabinettet. Frågan var gånska ömtålig; Ryssländ häde tagit del i den traktat som grundlagt Greklands regering. Rysslands intryck på det som ter händt hade varit helt annorlunda än vårt. Englånd har ej tvekat att skilja sig ifrån all anvan inflytelse än vår, och redan börjar framgången. Greklands begge chefer: herrar Coletti och Maurocordato handla enigt, begge äro lifvade af det mest patriotiska och uppriktiga nit; deras anhängare följa intrycket; och sannölikt skall ett ännu så ungt folks statsförfattning och framgång blifva en frukt af detta uppriktiga goda förstånd, hvaraf Vestern gifvit ett exempel till Östern, genom öfverensstämmelsen mellan Frankrike och England. Se der de stora saker jag bade att förklara. Den gemensamma, uppriktigt gemensamma handlingen är nu — princip! Ifrån de stora sakerna öfvergick herr Guizot till de små. Man har talat om Algerien, sade han. Det är sannt, att Porten ej ännu erkänt Frankrikes besittningsrätt till Algerien; att Algier alltså ännu officielt är i vasalltillstånd till Porten, och att de makter som äro Portens vänner således hafva rätt att iakttaga en förbehållsam ställning; allt detta är det:amma som vi skulle göra, i deras ställe. Men i Europa finnes ingen, som icke vet att Frankrikes besittningstagande af Algerien är definitivt; och en hvar har den tilliten, att vi förr eller sednare skola erhålla Portens sanktion. En röst. Hvad behöfs det? Hr Gutzot. Huru skulle ni, M. H., vilja, att jag såsom minister för utrikes ärenderna skulle misskänna, att den gamle ägarens samtycke ägde något värde för den nye ägarens rätt. Man har talt om konsulaten. Talaren sade sig ega i sin portfölj 40 till 42 propositioner om konsulers tillsättning för serskilda makter, och de skola blifva tillsatta; då någon makts konsul kommer att ombytas, skall anhållan derom gå genom Frankrike, för hvem det ock må vara, eller ock ingen konsul nämnas. Hr Guizot försäkrade äfven, att England hade ålagt sina konsuler i de två stater i Afrika, nära Frankrikes besittningar, som kunde oroa dessa, och der redan anfall emot fransmännen varit uppviglade, att hindra alla dylika anfallsförsök. Detta visade äfven det goda förståndet. I afseende på Oceanien var det äfven så. England bindrar ej vårt besittningstagande af Sandwichsöarna. Så har Englands ministöre handlat — Och gören ett försök: faren öfver kanalen. J skolen höra der, att den i mycket offrat engelska intressen åt Frankrike och oppositionen der klagar öfver, att engelska kabinettet gjort till sin politik att följa vår. Nå väl — det är mera sannt der än här, i dessa beskyllningar. Saken är att begge kabinetten uppfattat klokheten af, att göra intressen af andra ordningen till de högsta — de vigtigaste, och derföre bildat sig en förståndigare politik. Vi hafva velat två saker, hvarom man mycket ordar, men som man ej förstår: europeiska ordningen och freden. Då det uppstått någon händelse som kunnat förskaffa oss medel att utså oenighet emellan några makter, hafve vi icke gjort det; vi hafve icke framgått på den väg traktaten d. 145 Juli bestämmer; på samma gång som vi sökt det goda förståndet emellan London och Paris, hafve vi velat enighet med de andra makterna. (Talrika bifallsrop.) Tron j då, att det är tillräckligt till att icke lossa kanonskott för att vara i fred? Nej! om det finnes en stum, dold strid, om de kabinetter som låtsa vara i fred beständigt sysselsätta sig med att skada hvarandra, då finnes det en falsk fred, full af faror, som förr eller sednare måste leda till de sorgligaste förvecklingar. Hvad vi åter velat, har varit en fred som vore allvarlig och i botten af sinnena liksom i botten af kanonerna. En sådan skall vara till begge nationernas väl; och begge kabinettens ära vore det, att hafva börjat denna nya tid af uppriktig fred: det är en politik, som, för att vara moderat, icke derföre är mindre hederlig och som icke är mindre nyttig för det den är mindre lysande. Se der hvad vi på 4 år åstadkommit. Det är sällan som de få skörda, hvilka utsått; men jag tvekar icke att säga, att frukterna af denna politik redan äro mogna. Talaren ville icke omnämna facta, om hvilka man alltför lättsinnigt yttrat sig; han ville ej tala om den engelska drottningens vänskapliga besök, och om engelska hofvets vägran att emottaga hertigen af Bordeaux; han bad blott kammaren att betrakta det skådespel, som verlden nu erbjuder: två stora nationer i Europa som arbeta med fran-gång uppå att gifva sig en ordnad styrelse; i en annan verldsdel flera stora nationer som utveckla sig; China för första gången öppet för europeiska handeln; allt detta är en frukt af det goda förståndet emellan Frankrike och England — tag bort det, och ingenting af allt detta skulle finnas. Sägen mig om icke vi eljest i stället för dessa för civilisationen och moralen tillfredsställande förhållanden skulle skåda öfverallt krigets oredor. Då en regering på en kort tid utför dylika saker, torde det nog löna mödan att gifva henne ett bevis på bifall. Det beror af er, M. H., att befästa eller kullkasta hvad som under fyra är blifvit tillvägabragt. Hvad oss angår, framhärda vi i denna politik, emedan vi tro den vara välgörande för Frankrike och för verlden. Hr Billault ville ej strida emot ministerns vältaliga förmåga; han ville blott i korthet andragafacta. Han hade blott sagt, att det goda förståndet icke härledt sig af något sädant, och han hade talat om handelstraktaten ... Hr Guizot inföll härvid, att han förgätit denna punkt. Han ville pu förklara, att underhandlingarna om handelssakerna alldeles icke återbegynnt. Man började nu mer erkänna, att handelstraktaterna, nästan alla, äro ofullkomliga — skadliga; man börjar erkänna, att det är bättre till att söka bereda sakerna genom modifikationen af tulltariffen. Dessa uppfattningar afämnet börja alt anteagas äfven af engelska kabinettet, och sålunda är det ej fråga om handelstraktat med oss. Hr Billau!t erinrade deremot om Robert Peels ord i underhuset år 4843 angående underhandlingarnes åtfernnntarsmanda:s anh